Mylinglogo
Detta är konst

Hadeval

av Jon Sjöberg

Hadeval såg sig omkring. Det närapå kolsvarta rummet var inte tillräckligt stort för att vara det han sökte, så han smög sakta in i nästa. Det var för mörkt för att kunna se någonting i det svarta huset, så han var tvungen att beräkna hur långt det var till de övertäckta fönstren där det bara kom in ett mycket svagt ljussken från månen som lyste klar högt upp i natthimmeln, och på så sett se om det var rätt rum eller inte.

Han stannade upp och vände sig hastigt om för att försäkra sig om att ingen i huset hade sett honom och lurade någonstans. Det var en obehaglig känsla, som han endast lyckades förtrycka genom att tyst för sig själv säga, ?Jag gör det jag ska och sen drar jag?, gång på gång, men flera gånger hade han snabbt tryckt sig mot väggen och höjt sin dolk mot mörkret bakom sig efter att ha hört något svagt ljud, som efteråt visade sig vara hans egna knappt hörbara rörelser eller någon festande värdshusbesökare.

Han gick vidare i korridoren och stannade sedan till igen, den här gången med ett svagt leende på läpparna. Eftersom fönstret i det här rummet inte var förtäckt utan bara stängt, såg man tydligt hur rummet såg ut. En väldig bokhylla bredde ut sig på den vänstra väggen med, vad som såg ut att vara en målning av ett fartyg ovanför. Han såg inte ens på den högra sidan utan fokuserade sig på sängen rakt fram under fönstret med de två sovande gestalterna. Ljudlöst tog han sig fram till den vänstra sidan av sängen. De skulle inte ge ifrån sig ett ljud, för han hade gett dem ett gift, som efter ungefär sex timmar sliter ut stämbanden så att man inte kan prata. Eftersom han hade lagt giftet i deras vinglas innan middagen, hade det börjat verka och nu stod han där, ovanför handelshusherren Roar med höjd dolk. Men den ökände lönnmördaren Hadeval tvekade. Efter alla dessa år i yrket hade han fortfarande inte helt kommit över sina känslor i samband med dödandet. Men det var han arbete, och han behövde pengarna. Han såg beslutsamt en sista gång på det parets ansikten, och tryckte snabbt in dolken i mannens hals, lirkade ut den och högg sedan hans maka.

Han lyssnade spänt för att fastställa att ingen tjänare i huset hade märkt något. När han inte hörde något, förutom de firande sjömännen på värdshusen utanför, tog han ut dolken ur den livlösa kvinnans hals och torkade av den på lakanen, och stoppade sedan ner den i bältet. När han smög ut ur huset kände han åter den där känslan av att någon hade sett honom. Någon gång, skulle han komma att bli fasttagen och dömd, det visste han. Men till dess att den dagen var inne, skulle han sköta det han var betalad för. Hadeval svor tyst över sitt arbete och tog sig ut i de mörka gränderna.

Bild
Bild

Kommentera sidan

Lämna gärna en kommentar eller fråga om sidan och dess innehåll. Författarnamnet som kommer att synas i din kommentar är samma som du använder i forumet.

Kommentar:

Skriv "Jag är människa" för att visa att du inte är en bot: