Topplinje
Mylinglogo
Du är här!
Detta är konstBild

Krönika - Kult

Bild

Maj 2008 - Kort utdrag ur äventyr

Berättat av SL (Emelie)

Det modiga gänget gnider sina händer och ser ner på det stora monsterkadavret/döda nazisten på golvet. Herregud vad seg den/han var. Ryssen gnider sig i huvudet och rycker till av smärta. Skit, en rejäl skada verkar det som. Carmelas arm blöder och hon grimaserar när blodet pulserar ur det. Det verkar bara vara ett köttsår, men helvete vad det svider. Hon rör sig mot Vogels kontor och kikar in, tar ett steg innanför öppningen och ryggar tillbaks.

Hon vänder sig in mot konferensrummet och de andra igen. Prästen sitter och ser lite chockad ut, och pillar frånvarande på sin svarta staty. "Dödgrävaren" observerar honom och bedömer att ryssen nog är mest skadad ändå. Han gör sitt bästa för att linda om ryssens huvud, men det verkar inte göra någon större skillnad. Ryssen viftar bara bort honom och letar sig mot baren. Ovanligt nog tittar han bara på karaffen med en gyllene vätska i och tar sig mot den stängda, kedjade dörren i rummet. Han fumlar där ett tag, men huvudskadan verkar göra det svårt för honom att få upp låset. Carmela flyttar varligt på honom och öppnar låset själv. Därinne står det stora lådor och ni finner automatvapen, skyddsvästar och splittergranater. Ryssen och Scary Black Guy (SBG) delar på granaterna och godsakerna delas upp i den mån ni orkar bära dem. Alla får i vilket fall varsin väst och alla granater.

Ryssen tittar i ett annat rum, det är ett förråd. Han tar med några flaskor som han tömmer och börjar ta prover på monstret. Carmela tar över när han inte verkar få mycket gjort. Hon verkar kapabel, som om hon gjort det här förut. SBG går in och söker igenom Vogels rum, han hittar brev och en väska med obduktionsutrustning. Han finner också en väska med tortyrredskap och tar med sig allt innan de försiktigt beger sig tillbaks till rummet med fångarna. De släpper lös polisen, Alfred, efter att Carmela insisterat på det och lämnar de andra två. De fortsätter in mot rummet med de 3 andra, som ni inkapaciterat med hjälp av munkavle, handbojor och buntband (very classy). Ryssen knäcker sina knogar och frågar på ett bestämt sätt vem som kan tänka sig att prata. Schlossel, en av männen, pratar i utbyte mot ett löfte om att få polisskydd och ny identitet. Han berättar att Germanische Gemeinshaft och en rysk grupp, Slava, har vapenaffärer ihop. Han ger er adressen till deras huvudkontor i Moskva, och även ett tips om vart de förvarar sina vapen här i stan. Ni ger Alfred ett tips om att ta in på rum 120 på Grand Hotell, dit en polis ska komma och ta hand om honom (säkert...). Ni fixar de andra två nazisterna i rummet.

Ni inser att det är dags att röra på sig och går mot trappan. SBG rusar plötsligt mot ett fönster och Carmela stirrar sig omkring. Då hör ni steg i trappen, och någon som visslande går uppför den. Visslandet slutar när personen passerar vaktkuren där ni lämnat de döda vakterna när ni själva passerade rummet för vad som känns som en evighet sedan. Ni hör någon lyfta en telefonlur och prata, för att sedan höra stegen fortsätta uppför trappan. SBG gör ett utfall när stegen når sparkhöjd (genom trappans handtag sådär från ovan). Han fastnar och står där en stund och sliter i benet. Ryssen reagerar snabbt och riktar sin pistol mot mannen som nu kommit hela vägen upp. Han ser bekymrad ut, sliten, ärrig. "Vilka är NI?!" frågar han, "Var är Vogel?" "Därinne" svarar Carmela och ett vapen avfyras mot mannens huvud. I hans fickor hittar ni en legitimation, det är Leonard Freunde, men vad ville han? Ni hittar också nycklar till handbojor. Ni skyndar därifrån och hör bilar på avstånd.

Ni är numera skyldiga till ytterligare mord, och ni inser att det är dags att röra på sig. I gömstället (hotellet) ringer SBG till doktorn/veterinären som plåstrar ihop och syr ryssen och Carmela, och gör rent deras sår. Ni tittar igenom breven ni fått och ser att ett av dem är från Filip, med en önskan om att få hjälp mot några män och kvinnor som jagar honom, och som dödat en väninna till honom redan, samt ett på ryska som verkar vara en affärsuppgörelse med Slava i Moskva. Efter en lång natt börjar ni känna av att ni är sjuka igen, det kliar på kroppen, speciellt i de vätskefyllda blåsorna ni alla har på kroppen. Ni luktar illa, enligt er själva i alla fall. Ni är utmattade och somnar.

I drömmen träffar ni Vandraren, som säger att det är dags att ta farväl. Han lämnar er vid en labyrint, och ni ger er in. Plötsligt dyker en 3 meter hög varelse upp framför er, den påminner vagt om en ödla, har metallfjäll och grova klor. Carmela slänger upp en isvägg, och Dödgrävaren ändrar varelsens form till en söt kanin, med metallfjäll. Den piper och hoppar iväg, med en ryckande liten rosa nos. Ni fortsätter efter att ha tagit bort isväggen, och rör er framåt. Ni kommer till ett vägskäl, med blod på väggarna och något skrivet. Det står otäcka saker om barn, änglar, mamma...

Ni väljer en av vägarna och kommer till ett sött flickrum. Det är rosa väggar, rosa säng och något rör sig i sängen. På andra sidan rummet finns en dörr. Carmela öppnar den från andra sidan rummet och labyrinten verkar fortsätta bakom den. SBG blir ett svart moln (haha) och rör sig jättesnabbt genom rummet. Prästen tar sig till andra sidan, och kvar står Carmela och Dödgrävaren. De rör sig genom rummet och en hand sträcks fram från sängen. "Mamma... säg... hjälp..." de skyndar förbi och är åter i labyrinten. Ni fortsätter framåt och träffar en ny ödla. Ni slåss mot den, men efter ett utfall mot Carmela så dör hon, så även Dödgrävaren som nu grävt sin egen grav. De andra gräver inte ner sig över det. Det svarta molnet formerly known as Scary Black Guy svävar ut, följt av prästen, och ni vaknar.

Carmela och Dödgrävaren vaknar senare än ni andra, men är tack och lov vid liv. Skulle ni inte ha dött i drömvärlden också? Var det inte så? Ni tänker inte mer på det och eftersom det är sent på kvällen när ni vaknar så åker ni förbi vapenlagret för att spana lite. Det finns vakter utanför, och ni struntar i att gå in. Istället siktar ni in er på att åka till Moskva. Ni hoppar in i Nancy, den trogna Trabanten, och brummar mot gränsen...

Bild

Juni 2008 - Kort utdrag ur äventyr

Berättat av SL (Emelie)

Det här hände senast... i snabba drag.

Efter en tur i den lilla trogna bilen Nancy i riktning Moskva, stannar ni till för att vila. Motellet "Da Zleasy Weazil" lockar och ni faller i sömn i varsin mer eller mindre ren säng. Ni drömmer, denna gång utan Vandraren som ju sagt adjö. Ni sitter i baksätet på en Mercedes, ni är tio år gamla och världen känns ovanligt stor. Ingen kör bilen, men den åker ändå framåt längs en grusväg. På sidorna står höga, mörka träd vars grenar ibland släpar i taket på bilen och gör skrapande ljud. Marken skakas ibland av explosioner i fjärran, och det finns skyttegravar här och var. Det är mörkt ute, men natten lyses upp av brinnande tunnor här och var, och ni kan skymta mynningsflammor i skyttegravarna som löper som sår genom marken. Lik ligger spridda i landskapet. Det är otäckt och ni vill helst vakna upp, men kan inte. Ni kan inte heller påverka er storlek eller ålder, trots att ni förstår att ni drömmer.

Ni kommer fram till vad ni känner igen som kliniken. Ni går igenom ett par av rummen, alla verkar fyllda med diverse fasor och människor som antingen är upphackade eller ihopsatta med metall och plast. Ni går upp en våning och kommer till källaren (rätt skrivet). Ingen av er verkar vilja stanna där och går viadre uppför trappan och kommer till andra våningen. Tiden går olika fort och upprepar sig, ni öppnar samma dörr 5 gånger, upplever era värsta fasor och till slut kommer ni in i ett rum fyllt med barn. Ett av dem är Pjotr. Barnen som får syn på Carmela, prästen och ryssen, skriker i panik och gömmer sig. Pjotr verkar däremot nöjd med att se prästen hålla i dockan och sträcker sig efter den. Ni ser in i hans ögon och faller ner i dem i en virvel av färger...

..

.

.

.

och ni vaknar, försöker att hålla emot att somna om, men klarar det inte riktigt. Ni fortsätter ner i färgen och världen stabiliserar sig till slut. Denna gång sitter ni på ett flak till en lastbil. Det är fullt med lådor och ni skramlar längs en dålig, gropig väg. Ni är fortfarande tio år, men kan påverka er storlek. Problemet är att allt verkar bli större om ni blir det, proportionerna behålls och ni ser allt genom ett barns ögon. Ni kommer fram till ett läger, märkt S17. När lastbilen stannar och ni hoppar av, kommer en grupp (en, två, massor) legionärer som väser att ni ska träffa översten, de ska bara slå er först.

Eftersom ni inte verkar sugna på misshandel den här gången heller så använder ni er drömkonst för att slå emot Kedjor viner genom luften, soldaterna hugger efter er och en del av er blir träffade av kedjorna. Ni kan inte förvandla er till rök, fåglar, änglar eller döden i kåpa (jag hittar inte ens på det här Marcus ;)) men vissa av er blir snabba små rackare och smiter undan. Carmela gör någon form av studsmatta och hoppar så småningom över soldaterna, som numera brinner efter att hon tänt eld på dem. Dessvärre verkar de inte dö bara för att de faller isär. Delarna lever och försöker få tag i er. Ni smiter dock undan och tar er till en av barackerna. Den visar sig vara fylld med barn, runt 60 stycken. Ett av barnen är Pjotr, som sträcker sig efter dockan och leder er ut. När ni kommer till porten ser ni alla barn storma genom lägret, passera -genom- soldaterna som då löses upp, och porten slår upp. Ni går ut genom den och vaknar.

Ni fortsätter färden mot Moskva efter att ryssen ordnat de papper ni måste ha för att ta er fram i landet. Ni kör en bit och blir förföljda av en skåpbil. För att undkomma era förföljare smiter ni in på en grusväg. Luften börjar skimra som i stark hetta och marken under er blir som vatten. Nästa gång ni blinkar står ni inuti ett kloakrör, det är mörkt men ni kan se genom att någon slags alger avger ett svagt grönt ljus. Det luktar vedervärdigt, och marken under er är en del av världen ovanför, som en liten ö av grus. Det är trångt i röret, och ni försöker se er omkring. Crazy Black guy tar på sig goggles för att se i mörkret, och ser 10 vita, drunknade lik kräla mot er. En del av dem har smält ihop till en. De har klor och huggtänder, och de klöser efter er.

Carmela tar ett kort på dem och förstör mörkerseendet hos alla. Ni slåss i blindo ett tag när ni ger er på monstren. Ni kan inte frammana några vapen, det är alltså ingen dröm. Crazy Black guy avlossar sitt första skott, men pistolen går sönder och han sparkar istället. Ni slåss ett tag, vissa blir sårade och ni lyckas få ner fyra stycken innan en skarp smäll hörs.

Ni är tillbaks på grusvägen med bilen intill er. Den skarpa smällen och tryckvågen har fått er att hålla för era smärtande öron, och ni blöder näsblod. Inte långt bort hörs en polisbil som snabbt närmar sig, och ni åker skyndsamt därifrån, men inte så snabbt att det kan väcka misstankar.

Ni bestämmer er för att hitta någonstans att vila och plåstra om er.

Bild
Bild

Kommentera sidan

Lämna gärna en kommentar eller fråga om sidan och dess innehåll. Författarnamnet som kommer att synas i din kommentar är samma som du använder i forumet.

Kommentar:

Skriv "Jag är människa" för att visa att du inte är en bot: