Topplinje
Mylinglogo

RSS-banken

RSS-banken är Mylings försök att samla ihop så många svenska nyhetsflöden om rollspel som möjligt på ett och samma ställe. Säg därför gärna till om det är någon som vi verkar ha missat. Använd länkarna till höger för att komma till respektive hemsidas nyhetsutskick. Allt presenteras nedan. Mer detaljerad information om varje inlägg nås via rubriklänken. Den som vill prenumerera på nyhetsflödet i sin RSS-läsare kan trycka på den gröna RSS-symbolen.

BildBild

Tankar från Trakorien

Beröm och besvikelse



I en intervju beskrev Jonas Bonnier författande som ”en evig spiral av hybris och besvikelse”. Jag delade orden på nätet eftersom jag fann dem träffande och då frågade Johan Anglemark:

”Erik, hur bra är du på att ta åt dig av allt beröm och dina utmärkta försäljningssiffror och bortse från dem som har svårt för dina böcker? Det är ju en konst att balansera det där, att slicka i sig av berömmet och låta självkänslan stärkas, och att hantera negativ kritik på ett konstruktivt sätt (dvs ta åt sig det som är värt att ta åt sig, men att inte låta sig nedslås). Det är ju trots allt ditt urtagna hjärta som dinglar där på en krok.”

Frågan är både aktuell och intressant. Jag brukar ta upp ämnet på föreläsningar för aspirerande författare – oftast utan att riktigt få till det eftersom åhörarna ofta inte fått erfarenheten att diskutera just detta och jag själv famlar efter begreppen. Dock tycker jag att Freuds gamla koncept med Id – Ego – Superego beskriver saken ganska bra:

Id, eller detet är det lilla barnet i mig som vill ha allt nu! Det äter upp allt godis genast och lägger sig och skriker på golvet när det inte omedelbart får som det vill. Det är driftstyrt. Det är Donald Trump.

Superegot eller överjaget föreläser föraktfullt över vad som passar sig och är kutym, om moral och om vad mormor skulle säga. Det meddelar ”Den andres blick” för att tala med Sartre. På det hela taget säger superegot nej till Id:ets krav.

Egot eller jaget är förhandlaren fångad mellan de två andra, den rationellt vuxna och erfarna delen av mig som försöker hitta en fungerande kompromiss.

Författarens triad
Som författare lever jag i en pågående kamp mellan dessa tre aspekter. Superegot vet hur romaner borde skrivas, men klarar inte av att skriva några själv eftersom bara Id:et kan leva i scener, hata, älska och känna skräck med bokens figurer och sedan lystet smaka på de alternativa ord som erbjuder sig för att beskriva upplevelsen. Id:et saknar å andra sidan den planeringsförmåga och det omdöme som krävs för att sålla bland excesser och få till en begriplig berättelse som även andra kan uppskatta. Id:et intresserar sig för andra bara som instrument för den egna njutningen och plågan.
Egot är skrivandets administratör som sållar Id:ets flöde och på lagom distans sneglar mot superegot för att bedöma vad som är gångbart.

Som läsare och filmtittare är jag personligen ointresserad av fiktion utan Id:ets bakomliggande passion. Anar jag marknadsanpassning och publikfrieri som bakomliggande drivkraft blir jag direkt avtänd. Därmed inte sagt att jag har något emot kommersiellt framgångsrik fiktion, bara framgången kommer genom passion och vision snarare än via massiv marknadsföring, plagiering av tidigare framgångar eller manipulation. Därför ogillar jag exempelvis Star Wars men älskar Toy Story-filmerna.

Beröm och besvikelse
Åter till inlägget titel. Som författare har jag inte råd att stänga ute någon av de tre syskonen eftersom alla är livsviktiga för mitt arbete. Jag lägger Id:ets hela passion i mitt kreativa arbete; det är som Johan säger mitt urtagna hjärta som dinglar på kroken. Samtidigt kräver författande de två modererande aspekterna, särskilt under redigeringen. När jag får beröm respektive kritik, berättigad eller ej, så kommer alla tre delarna av mig att reagera:

  • Id om beröm: Jag är Gud! Genom mig har världen äntligen fått sin litterära frälsare. Fast vad fan menar käringen med sitt ”men” på rad tjugosex?
  • Id om kritik: Jag hatar dem! Jag ska gräva upp deras förfäders ben och pinka på dem! (Det här låter ganska mycket som draken Blatifagus slår det mig).
  • Superegot om beröm: Jaha, men det var tur att jag strök ner kapitel fjorton, annars hade det nog låtit annorlunda (superegot är inte så intresserat av beröm utan snarast förnärmat över att tvingas se Id:et flaxa av glädje)
  • Superegot om kritik: Vad var det jag sa? Tänker du lyssna på mig nu då?
  • Egot om beröm: *Suck!* ( av lättnad). Undrar vem den där franska författaren är som de säger att jag influerats av?
  • Egot om kritik: *Suck* (av uppgivenhet) Varför skriver jag egentligen? Fast de kanske har några berättigade poänger. Jag får ta till mig läxan. (Lyfter motvilligt pennan och ser med avsmak på den)
Personligen försöker jag hantera detta genom att släppa fram Id:ets omedelbara reaktion under en begränsad tid. Egot låter Id hållas men ser till så att det inte agerar i affekt. Id:et tröttnar snart och kan dessutom ganska lätt distraheras. Beröm är nästan farligare i sammanhanget än kritik eftersom det leder till berusning och omdömeslös förförelse. Samtidigt måste man låta unna sig den vilda glädjen under en tid efter allt arbete. Superegots snörpta mun kan lämnas därhän i båda tillstånden. Det får meddela sina synpunkter till egot i punktform och egot behandlar dem för att se om de innehåller någon substans när det finns tid och Id:et sover.

Sedan egot gjort sin bedömning kvarstår slutsatser för vad som kan göras annorlunda nästa gång liksom eventuell kvarstående kärlek respektive agg som i nyktert tillstånd ansetts vara berättigade. Då är det dags att ta sig an nästa projekt.



Sat, 13 May 2017 08:09:00 +0000

Hilsen fra Danmark

Jacob iförd formell Kastykerstass inför studiebesök i Tricilves affärskvarter

Jag bad min purfärske danske översättare Jacob Hedegaard Pedersen att presentera sig här på bloggen. Detta må vara hans första översättningsprojekt, men han är själv publicerad fantastikförfattare i Danmark och jag tycker att det ska bli väldigt spännande! En av mina trogna redaktörer, Robin Iversen, är därtill halvdansk och dubbelspråkig, så det är upplagt för ett nordisk-trakoriskt smörgåsbord med såväl smørrebrød och råtta-på-spett som sotare, syrade langocker och ”en lille en”.

Välkommen till Trakorien, Jacob! Gå inte för nära vattnet på sydstränderna och betala inget i Tricilve innan du inspekterat och faktiskt håller det i händerna! 

Nödvändig utrustning på plats inför expeditionen till Vulferveden


Hej


Mit navn er Jacob Hedegaard Pedersen. Jeg er dansk forfatter og forlægger, som nu har kastet sig over arbejdet med at oversætte 'Svavelvinter' fra svensk til dansk.


Jeg glæder mig meget til arbejdet, der er min debut som oversætter. Som forfatter mestrer jeg i al beskedenhed det danske sprog til fulde, hvilket gør det til en sjov og inspirerende leg at oversætte de svenske gloser til brugbare danske fortællinger. 'Svavelvinter', som jeg tænker, kommer til at hedde 'Svovlvinter' på dansk, er en fantastisk fortælling, der pirrede mig, da jeg læste den. Jeg tænkte straks, at dette her var den skandinaviske udgave af 'Game of Thrones.'


Da jeg var et ungt menneske, spillede jeg en del rollespil. Vi byggede en hel verden op, som havde forskellige magtstrukturer i de forskellige lande og et farverigt persongalleri – alt sammen med et nordisk præg. Det var derfor lidt som at komme hjem at sidde og læse om Trakorien.


Som forfatter har jeg skrevet en række horrorromaner, der inspirerede af Stephen King og Dean R. Koonz, henvender sig til voksne læsere. Min første udgivelse, novellesamlingen 'Dyret' (1995), fik både en fin og forfærdelig modtagelse – men blev bemærket bl.a. i Norge. Siden udkom fire horrorromaner uden stor bevågenhed.


I 2001-05 skrev jeg en fantasyserie for børn og unge, 'Dværgenes Krønike', der byggede på de rollespil, jeg var med til at spille som ung. Noget, jeg kan forstå, også gør sig gældende for fortællingen om den femte konfluks. Ikke noget under, at det at læse 'Svavelvinter' var som at komme hjem.


Sidenhen har jeg været med til at stifte Dansk Horror Selskab, der arbejder på at løfte horrorgenren til en mondæn og mainstream-genre, som flere vil læse. I sommeren 2015 udgav jeg romanen 'Skrevet i Sneen', der er delvist autobiografisk.


Derudover har jeg undervist på forskellige forfatterskoler for børn og unge i Danmark. Jeg har også været med til at grundlægge og ejer en del af forlaget DreamLitt, som også er det forlag, der udgiver 'Svavelvinter' og resten af serien på dansk.


Arbejdet med 'Svavelvinter' kommer til at forløbe hen over sommeren og efteråret 2017, og med udgivelse i foråret 2018. Og egentlig har jeg kun et spørgsmål, før jeg rigtig kan komme i gang med arbejdet:


Erik, kan du lære mig at spille smickelbräde?

Fri, 28 Apr 2017 07:32:00 +0000

Vanderland snart på fickan



Min förlagsredaktör Ola Wallin meddelar att pocketversionen av Vanderland idag går till tryck. Den processen ska enligt honom vara snabb så att färdiga böcker är att vänta inom ett par-tre veckor.

Boken är densamma som den inbundna förutom att ett tjugotal korrfel rättats sedan de påpekats av mina uppmärksamma läsare Martin Andersson och Mikael Svanberg. Jag bifogar rättelserna nedan om någon är nyfiken på hur detta går till.


Wed, 26 Apr 2017 09:01:00 +0000

Japaner japaner

L'Uomo Vitruviano av Leonard da Vinci
Lite kuriosa i sant trakorisk anda.

För någon månad sedan härbärgerade jag en gammal vän till min storasyster Eva, en polskfödd men kosmopolitisk antropolog vid namn Marek Kaminski. Han disputerade vid Göteborgs universitet redan 1980 med en avhandling om romska flyktingar och pratar flytande svenska. Nu bor han sedan många år i Japan – vi diskuterade bland annat metal eftersom hans dotter är professionell hårdrocksångerska.

Denne rörlige man är också rådgivare och inspiratör i Toshibas ledningsgrupp för Research and Development, där man just håller en seminarieserie om kreativt tänkande. Nu har material om Trakorien och konfluxsviten delats ut i gruppen under tre möten. Marek tyckte uppenbarligen att min brokiga bakgrund i data-, veterinär- och spelbranschen i kombination med författandet var ett bra exempel på modernt renässanstänkande. Seminariegruppen är tänkt att stimulera det korskulturella så att den japanska ledningsgruppen bättre ska förstå hur västerlänningar fungerar.

Det är mig förstås en lika stor ära som förunderlig kuriositet att figurera som västerländsk renässansmänniska inför Toshibas ledning. Därtill räknar trakoriska krämare redan hem fördelaktiga Jih-punska kontrakt.

Marek ”Obi Wan” Kaminski och författaren.
I bakgrunden dolken Demens över mjölk.

Thu, 23 Mar 2017 11:25:00 +0000

Nisseland

Nisseland är mitt eget arbetsnamn på Fria ligans nya rollspel med Nils Gullikssons bilder som bas – tror inte att det blir spelets slutliga namn. Världen jag mejslar ut artar sig på ett intressant sätt, med enkel grund men stor komplexitet att gräva i för den som så vill. Här lite inspiration jag använt:

Zytera skissad i kol av barden Merigall

Tiggaren vid elden
Omkring tiggarn från Varassa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om gångare och vargmän och om fruktansvärda ting,
om sin fruktan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom skriken bortom dimman,
det är något inom slöjor, bakom kalla hjärtans sår.
Hören — något går och viskar, går och lockar er och kvider:
'Kom till oss, ty denna jorden skall beständigt bliva vår!'”
Efter Dan Andersson
Bild av Leonardo da Vinci 

Sun, 19 Mar 2017 18:18:00 +0000

Svovlvinter


Plötsligt händer det! Idag har jag skrivit avtal om översättning av konfluxsviten till danska. Min agent Brandt New Agency har förtjänstfullt förhandlat med det danska förlaget DreamLitt som nu kommer att översätta och publicera serien på danska. Avtalet gäller alla fyra delarna i serien.

Det ska bli intressant att följa hur den danska översättaren tar sig an detta inte helt triviala uppdrag och jag räknar med att vara behjälplig i den mån vederbörande så önskar och behöver.

Det känns verkligen som en lättnad att ett utländskt förlag äntligen har visat intresse och vem vet, kanske kan det bli fler så småningom. Tillsammans med förra veckans publicitet i Svenska dagbladet ger detta mig rejäl uppmuntran inför fortsatt skrivande.

(Huruvida första romanen verkligen kommer att heta Svovlvinter eller om det ens låter bra på danska vet jag förstås inte.)

Mon, 13 Mar 2017 12:02:00 +0000

William Blake och hans glada gäng

William Blakes egen bild av urmannen Albion

Per Israelson identifierade ett citat från William Blake i Vanderland när han skrev sin understreckare i gårdagens Svenska dagbladet. Stycket han syftar på innehåller inte mindre än tre referenser från tre århundraden och är ganska typiskt för hur jag blandar och leker med lånegods. Det gör jag inte för att framstå som lärd – det är lätt att framstå som lärd när man själv får välja ämnen och frågor – utan för att det roar mig att baka in saker som jag just läser eller råkar associera till. Anspelningarna kan ofta tillföra texten någon konnotation, men jag försöker alltid placera in citaten så att läsaren ska kunna läsa förbi dem utan att behöva märka dem. Roligast är att använda ett citat i fel sammanhang och i en annan betydelse än den ursprungliga.


Här är det aktuella stycket ur Vanderland med noter:

”Jag är en sten. Jag är en ö. Prata inte om kärlek (1)!” röt trollkarlen, tycktes genast ångra utbrottet som tecken på svaghet. ”Jag är medveten om att någon berättelse måste föregå vårt handlande, men skriver hellre dramat själv än tilldelas en roll”, fortsatte han. ”Jag måste skapa ett system eller förslavas av någon annans vilja. Jag varken argumenterar eller jämför – min uppgift är att skapa (2). Men det jag gör blir aldrig förstått, bara prisat eller klandrat”(3).


1. Simon and Garfunkel, I am a Rock, 1965:
”I am a rock. I am an island. Don't talk of love …”
2. William Blake: Jerusalem The Emanation of The Giant Albion, 1757:
I must Create a System, or be enslav'd by another Mans. I will not Reason & Compare: my business is to Create”
3. Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, avsnitt 264, 1887.
”Was wir thun, wird nie verstanden, sondern immer nur gelobt und getadelt.”

Det kan tilläggas att Shaguls allra sista repliker i Vanderland är hämtade från Albert Camus bok Le Mythe de Sisyphe, 1942, vilket förstås heller inte är någon slump. Jag ser Shagul som ärke-existentialist. Han använder ofta citat från just Nietzsche som i mycket är hans förebild. Trollkarlen Uroboren är på motsvarande sätt Ludwig Wittgenstein.

Fri, 10 Mar 2017 08:32:00 +0000

Romanerna och rollspelen i SvD

Per Israelson skriver en helsida i Svenska Dagbladet om konfluxsviten och kopplingen till rollspel. Mycket trevligt fast man får läsa det ett par gånger för att hänga med.





Thu, 09 Mar 2017 06:49:00 +0000

Ett recept på politisk thriller






Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.


Sat, 28 Jan 2017 11:42:00 +0000

Tillbaka till rötterna!


Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

Mon, 23 Jan 2017 20:26:00 +0000

Poesins omöjlighet


Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

En annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.

Ändå läser jag inte poesi.

Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.

En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.

Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.

Sat, 14 Jan 2017 10:17:00 +0000

Jag och Mig

Jag läser för närvarande den avbildade, mycket givande boken av Michele Crossley. Min dotter Maja studerar psykologi i Göteborg och jag snappar upp en del inspiration när jag får se uppsatser och annat hon arbetar med. Bland annat skrev jag till ett par av hennes gästföreläsare och fick en hel del tips från dem. Psykologi är, inte helt oväntat, ett ämne som berör alla och kanske har särskilt mycket att ge oss författare*. Just Crossleys bok har jag funnit föredömligt klar och kortfattad, med många tips om fördjupad läsning.

Narrativ psykologi handlar om hur vi bygger våra jag och vår förståelse av omvärlden som berättelser. Jag har själv länge sett sökandet efter mönster som en av människans främsta särarter. Det är ju heller ingen slump att gudarna kallas ”berättare” i konfluxsviten eller att mina böcker i serien i mycket handlar om bokfigurernas förhållande till vävens framvältrande historia.

Crossley går igenom olika skolor med koppling till narrativ psykologi, från det rent postmoderna som tenderar att offra individen för teoribildning till det ivrigt fenomenologiska som istället offrar omvärlden för att romantisera individens subjektiva upplevelser.

Blogginläggets titel kommer av indelningen i ”jag” och ”mig”, där jag är det som upplever, reagerar och gör saker, medan mig (alltså objektsform av jag) innebär att jaget reflekterar över sig självt, värderar och sätter sig i relation till omvärlden. Jag associerar till Sartres ”Den andres blick”, där en person plötsligt skäms eller gläds åt sitt agerande när denne plötsligt ser sig genom en fiktiv åskådares ögon.
Exempel: ”Jag dricker kaffe", där jag dricker och njuter av smaken, medan mig tänker att jag kanske inte borde dricka så mycket kaffe för då kommer jag inte att kunna sova. Kanske är mig, förmågan till självreflektion, rentav det som skiljer oss från andra djur.

Många narrativa psykologer menar att jaget konstruerar sig som en del i en berättelse och att det rentav inte kan existera utan att infoga sig som del av en berättelse.


Crossleys bok ger mig många bra uppslag därför att min påbörjade roman handlar om hur narrativen bryter samman och vad som då händer. Det fanns exempelvis en utläggning om hur staplandet av händelser till en berättelse förutsätter tankar om tidens utsträckning: att nuet egentligen bara existerar som en sammanknytning av den redan genomlevda historien om oss själva till förväntningarna på framtiden.

Påpekandet fick mig att associera till Immanuel Kants syn på tiden som en nödvändig grundbult för tänkande överhuvud taget. (Jag har ett komplicerat förhållande till Kant. Den som intresserar sig för filosofi kan inte ignorera Immanuel Kant, men jag har haft svårt att begripa honom. Med jämna mellanrum snör jag på mig boxhandskarna och pucklar på honom. Ett par timmar senare kastar jag handskarna ifrån mig, svettigt flåsande och med en och annan svullnad som jag tillfogat mig själv. Kant står kvar, oberört leende. Man säger att han var en utmärkt föreläsare och antagligen en trevlig karl, men han är en ursinnig ordningsman som i sant tysk anda hittar på egna termer och klassifikationer när de gamla inte duger. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i hans finter och parader. Följande citat från Stanfords webbplats ger viss tröst: ”Given Kant’s reputation for developing difficult, not to say obscure, philosophical views, it will also not surprise the reader to learn that there is no consensus on how Kant’s conception of space and time ought to be characterized and explicated.”)


Nu undrar kanske den bekymrade läsaren hur detta abstrakta grubbel alls ska kunna bli en läsbar roman. Låt mig då lugna med att ambitionen är att skriva en inte bara läsbar utan underhållande skröna där funderingar som de ovan bara finns med som skelett och bakomliggande tema. Inte desto mindre är det viktigt att skelettet håller samman för den som avser dansa.

Varför då alls bry sig om psykologiska narrativer? Jo, därför att i en tid när Donald Trump väljs till president och våra apotek privatiseras så intresserar det mig VARFÖR det blev så. Händelserna är i sig inte ointressanta, men många andra ägnar sig redan åt dem. Jag vill gräva i de bakomliggande mekanismerna.



* Det kan tyckas självklart att psykologi angår en författare, men samtidigt är få ord så missbrukade i sammanhanget. När något påannonseras som ”en psykologisk thriller” betyder det ofta inte mer än att handlingen är svårbegriplig och att någon våndas utan att omedelbart skjuta eller slå på det som bekymrar. Vad jag här menade var att psykologi som vetenskap är ett ganska bra verktyg för en författare. Att sedan psykologin i sin tur har problem med att vilja vara vetenskap är en annan diskussion.

Thu, 05 Jan 2017 17:16:00 +0000

Pinnar i skogen


I Värmland finns en konstnär som kallar sig Vildhjärta. Jag har träffat henne ett par gånger och även varit i hennes ateljé mitt ute i den värmländska urskogen. Hon går ut och letar pinnar i skogen, vrider och vänder på dem och funderar över vilka berättelser de döljer. Sedan täljer hon.

Till min 60-årsdag i somras hade mina systrar och min mor beställt en skulptur av vindhäxan Silvia Miranda, ovan fångad i en aerobisk piruett.

Det slog mig nu när jag plockar ihop nästa romanprojekt att jag arbetar på liknande sätt: jag strövar omkring och plockar upp pinnar i olika form och fason, sitter med dem hemma och försöker se vad man kan göra av dem och hur de kan kombineras. Lotta Olsson skrev ju också en gång i en recension:
 
”Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant.”


Författarkollegor har alla sin metod – de kanske utgår från en bild, eller en struktur, men att samla pinnar är alltså mitt sätt. Det innebär också att jag behöver en viss volym innan jag kan börja se ett mönster. Just igår hittade jag några förvridna kvistar och kottar som passade väldigt väl in med det jag just bygger. Jag berättade om idén för min förläggare Ola Wallin som svarade uppmuntrande:
”Haha! Det låter som ett jätteroligt upplägg. 

Skriv!”


Här är en av pinnarna:


Wed, 21 Dec 2016 09:35:00 +0000

Taxerande läsning

Daniel Lehto anmäler Vanderland i senaste numret av Biblioteket i Fokus. Sämre recension har jag sett! 





Wed, 07 Dec 2016 11:46:00 +0000

Jagets frihet och fängsel



Jag har läst tre böcker av den sydkoreanske ”filosofen” Byung-Chul Han (BCH), verksam som konstprofessor i Berlin. Min egen redaktör Ola Wallin har översatt böckerna från tyska och de är utgivna på förlaget Ersatz. Håkan Liljemärker har gjort de vackra omslagen.


Titeln filosof står ovan inom citattecken såsom det också kunde göra inför Nietzsches (N) namn. En modern, akademisk, analytisk filosof skulle förmodligen inte tycka att någon av dessa herrars skrifter har med filosofi att göra. För mig ligger inget nedvärderande i citattecknen utan ni kan se dem mer som upplysning. Både BCH och N framlägger påståenden, ibland underbyggda, men ofta bara som just påståenden: ”så här är det” och ”den har fel”. Båda två är provocerande, rakt på sak och gör observationer som väcker intressanta reflektioner vare sig man håller med eller opponerar sig våldsamt. Däri ligger värdet av vad de skriver: att de förmår väcka ens egna tankar. Båda är mycket läsvärda och originella, men man ska inte vänta sig några längre logiska kedjor eller försiktighet i slutsatserna.

Byung-Chul Hans grundtankar
(som jag har uppfattat dem)

BCH menar att vårt digitala samhälle ändrat förhållanden i grunden. Det som slagit mig mest under läsningen är just påpekandet att inte bara våra förutsättningar ändrats radikalt utan också vi själva och hur vi uppfattar världen. Man kan tillägga att ”vi” i sammanhanget främst är västerländska människor.

Positivitet utan negativitet
BCH menar att vi inte längre kämpar mot hot eller under tvång, utan att tillvarons drivkrafter gått från negativa påbud och kontroller till ett positivt prestationstänkande. ”Du får inte” har blivit ”du kan”. Positivt och negativt är i sammanhanget inte synonymt med ”bra” och ”dåligt”, utan innebär snarare att piskan gått från en extern hand till vår egen. Ett genomgående tema i böckerna är förlusten av det negativa, "den andre" och "det främmande" – det som kräver att vi stannar upp, analyserar och förhåller oss, det som fråntvingar oss full kontroll. Problemen har så att säga gått från infektioner och kampen för överlevnad i fientlig miljö till fetma och cancer – självets hot mot sig själv (BCHs bild).

Självjagandet har ingen gräns utan tvingar oss till ständigt fortsatt prestation. BCH noterar att prestationstänkande passar kapitalismen väl eftersom konsumtion gynnas av ständigt begär snarare än av uppnådd tillfredsställelse. Han ser kapitalismen som en självgående mekanism som driver på alla den omfattar snarare än som en grupps beräknande utnyttjande av en annan. Konsumismen skiljer sig från religioner därigenom att religioner alltid lägger skuld parad med någon väg till absolution medan konsumismen bara erbjuder skuld, dvs du kan aldrig uppnår ett stadium där du duger. Jagandet efter och bristen på tillfredsställelse leder till vad författaren kallar Trötthetssamhället.

Informationsstormens överflöd
I nätets barndom talades det om hur alla människor nu skulle kunna fördjupa sig i det som intresserar dem, men BCH menar att våra oändliga möjligheter snarast lett till intolerans mot leda och en ytlig hyperaktivitet där stillheten och tystnaden inte har plats och därmed heller inte tanken. Avsaknaden av negativitet, dvs något som ställer sig på tvären och får oss att stanna upp, leder till mer av samma sak, vad BCH kallar det sammas helvete. Tillvaron pågår i ständigt presens, med klickande på ”gilla” och nätstormar som saknar narrativ och förlösning och snarast är ett affektivt tillstånd som genast avlöses av ett nytt.

De oändliga alternativen och deras totala transparens utplånar ”den andre” som främmande väsen. Bilden av andra blir istället subjekt i var och ens privata-narcissistiska värld. ”Kan jag inte ändå hitta en partner som är lite bättre?” Dagens privata narcissistiska världsbild menar BCH omöjliggör kärlek eftersom sådan kräver att du ger upp dig själv och accepterar den främmande. Istället blir andra människor instrument för vår njutning, därav andra bokens titel Eros Agoni.

De sociala nätverkens omfattande insamling av data om alla användare menar BCH slår ut behovet av teoribildning. En teori byggs på empiriska data och är ett verktyg för att förutsäga nya situationer, men när all information samlas in behövs inga modeller utan slutsatser kan dras direkt ur datamängden: ”så här är det de facto och vi skiter i varför”. Priset blir att slutsatser alltid byggs på det som varit och redan fungerat så att ingen nytanke om det kommande behövs. Kreativitet har därmed ingen funktion.

Makt och kraft
När de västerländska demokratierna utvecklades i början på 1900-talet agerade massan mot det fåtal i privilegierade grupper som hade makten. Det har funnits förhoppningar om att digitalsamhället skulle leda till direktdemokrati där alla röstar hemifrån i alla frågor, men BCH menar att detta skulle reducera demokratin till konsumtion – till valet av vilket omedelbart alternativ som du ”gillar” för stunden. Alternativen skulle i sin tur skulle utformas för att nå maximal uppmärksamhet och lockelse.

BCH menar att ingen massa med kraft idag existerar bland medborgarna därför att en massa kräver att individer går ihop och är beredda att uppge sin individualitet för det gemensamma – att acceptera det negativa andra. Snarare existerar en myriad individer som kan gå ihop för stunden och sedan genast lösas upp som grupp igen. Jag fick själv bilden av ett hjärta: för att blodet ska kunna pumpas runt krävs att alla muskelceller synkroniserar sitt arbete. När så inte sker uppstår hjärtflimmer där det totala arbetet är lika stort, men cellerna inte samarbetar och därför inte uppnår någon effekt.


Mina tankar i läsningens förlängning
Till skillnad från Nietzsche föreslår Byung-Chul Han ingen väg framåt. Det kan förefalla deprimerande eftersom böckernas bild av vårt västerländska digitala samhälle inte är vacker, men eftersom böckerna är provocerande så blev jag snarast upplivad. Författaren är varken moraliserande eller fördömande utan saklig som en lite väl tvärsäker läkare i sin diagnos.

Den liberala, västerländska traditionen står idag under stark press och om BCH har rätt i att trötthetssamhället utgör dess kraftlösa slutfas så ser det ganska illa ut. Saknar det moderna västerländska samhället potens som författaren skissar, så kan det bli ett lätt offer för mer kraftsamlande grupperingar, må de sedan vara nationalister eller religiösa fanatiker eller bara människor vana att kämpa för överlevnad.

Jag läste i min ungdom Max Stirners bok ”Den ende och hans egendom” (vilket jag f.ö. satt som en kapiteltitel i Vanderland). Stirner hyllar jagets suveränitet. Det ironiska är att hans dröm enligt BCH till stor del gått i uppfyllelse, men att den kanske inte var så rolig trots allt. På liknande sätt ger BCH spännande perspektiv på den anarkistiska grundtanken om de oberoende jagens överenskommelser.

En uppmuntrande tanke som jag haft redan tidigare är att hoppet hos transhumanister liksom rädslan för artificiella intelligenser och singulariteter kunde dämpas på de grunder BCH för fram. Om dessa intelligenta mekanismer fortsätter på vägen mot ”det sammas helvete”, dvs att de nog kan utvecklas, men att de saknar förmågan att backa eller bara stanna upp, tänka efter och sedan ta en alternativ väg, så är det inte säkert att de alls kommer så långt.

Tankar för mitt personliga skrivande
Jag har alltid försökt skriva sådant som inte redan skrivits snarare än mer av det som är opportunt, likaså det som ställer krav på läsaren snarare än sådant som uppfyller förväntningarna. Ställt i relation till "det sammas helvete" känns min ambition mer angelägen än någonsin.


Sammantaget kan jag rekommendera den som funderar över samtiden att läsa Byung-Chul Hans tre böcker som var och en omfattar färre än hundra sidor. Man ska läsa honom och käfta emot under läsningen och sedan diskutera med andra – med verkliga andra – varför inte rentav med mig?




Sun, 04 Dec 2016 20:30:00 +0000

Avslut och nystart

Inte mycket har skrivits här på bloggen under senare tid. Sanning att säga har jag haft en ganska långvarig svacka sedan Vanderland kom ut, dels en rent kreativ utmattning, dels som en besvikelse över att inte fler recensioner dykt upp nu sedan serien avslutats. Min redaktör säger att hösten överhuvud taget har varit ogin i den vägen – recensenter har det uppenbarligen heller inte så lätt. Inget jag kan göra åt den saken hur som helst utan det är bara att gå vidare (fast ni får gärna skriva omdömen på nätet om ni vill, det uppmuntrar fortsatta skrivande). Nu känns hur som helst tiden mogen att ge sig i kast med nya litterära projekt.


Lägesuppdatering:

Svavelvinters extreme metal-album
* Titel spikad (hemlig till Kickstartern)
* Omslagsbild av Pär Olofsson klar (får inte visas ännu, men den är grym och har crurer och en vulkan)
* Alla åtta låtarna översatta till engelska av undertecknad och granskade av Gunnar Redmalm och Martin Andersson. Vi kommer att lägga med originaltexter och engelska texter i skivan. Se smakprov längst ner.
* T-shirts med skorpioner och bansikans symboler på väg till dem som beställt.
* Jag och Christian kommer att köra en Kickstarter med skivan för att finansiera studioinspelning, tryckning, affischer etc. Kom gärna med önskemål om vad som kunde ingå som nivåer och stretch goals i en sådan kickstarter. Vi planerar den till slutet på januari / början på februari. Mer info kommer.
* Som ni ser har vi frångått beskrivningen black metal / death metal och klassar nu skivan som extreme metal. Detta för att det rör sig om hård metal, men utan fokus på gore eller satanistiska/ideologiska inslag (ni som känner till Trakorien vet att jag undviker kristna referenser och att mytologin mer är mesopotamisk och fornnordisk).

Spelskrivande
Jag jobbar vidare som underhuggare åt Machinegames och har kommit bra in i projektet nu med en avslutad fas. Det är en rolig sidosyssla. Tyvärr får jag inte säga mer än så.

Litterärt skrivande
Strukturerna tar form i mitt magiskt-realistiska romanprojekt förlagt till Uppsala. Känns som dags att faktiskt börja skriva text (vilket är den mindre ansträngande delen av arbetet för mig – vet inte om det är likadant för alla författare)

Därtill har det kliat rejält i mina trakoriska fingrar när jag lekt med tanken på både en uppföljare tjugo år senare och trakoriska noveller. Bland annat funderade jag på om man kunde få följa Uroboren i hans olika inkarnationer genom historien.

Nyutgivning av Svavelvinter inbunden
Den inbundna utgåvan av Svavelvinter har varit slut i flera år, men har nu kommit i nytryck så att man kan komplettera eller köpa hela serien i enhetligt och inbundet format.

Smakprov från metal-skivan
Här är det Shagul själv som sjunger. Jag inspirerades av John Miltons "Paradise Lost" från 1667, eftersom Shagul uttrycker samma gudatrots som Lucifer och skrev därför några verser på blankvers. Shagul motsvarar ju Nietzsche vilket den så benägne också kan märka.


Skivans låtar sjungs alla på svenska:

I boken skriver jag mitt eget liv,

min hand med tålmod formar var versal.

Låt rygg som saknar vilja träla slav.

Mitt öga slukar rymd från höga berg.


Berättarna må kräla i sitt guld.

De läser mig, men ser mig ändå inte.

De hör min röst, men ingen styr mitt öde.

jag äger mod att knyta stolt min näve.


Engelsk översättning (sjungs alltså inte)


In the book I write my own life,

my hand patiently forms each letter.

Let the spineless serve as slaves.

My eye tastes the view from high mountains.


The storytellers may crawl in gold.

They read me, but they see me not.

They hear my voice, but nobody rules my destiny.

I have the courage to proudly clench my fist.




Sat, 03 Dec 2016 09:52:00 +0000

Diplomatiska förbindelser



Furstendömet Lorenzburg har idag ackrediterat och officiellt proklamerat undertecknad som Trakoriens ambassadör.

Här det officiella svaret:


Eders höghet,
dyre prins Freï von Fräähsen av Lorenzburg,
delare och utdelare av Lorenzburgs flammande orden:

Det bereder kejsar Radassabar den överväldigande och förste, därtill Septaviets sju hertigfamiljer, Bodâkens pungastinna rådsmedlemmar, samt icke minst undertecknad personligen, liksom föronekligen Trakoriens mindre förnäma medborgerlighet ner till ringaste slemdragare och tasseracka, den största glädje närhelst en rikets legat bereds nåden och lägligheten att upplysa farsegels fåvitske folk om Trakoriens skimrande väsen och vanor!

Därtill skall gudinnan Kastyke i utarma famntag välkomna den handel och den sakramentskade förtjänst som detta kuttrande länderna emellan torde ställa för hand. Må även sägner, seder och sånger nå utbytnad där så smeksamt ter sig för högre värden.


Med den högsta förbindlighet
Pashishu Brior Mörtsnarg da Nontonia


Ps. God landsfadersdag tillönskas även eder! Ds.


Sun, 13 Nov 2016 10:42:00 +0000

Trakorien som serieroman?

Serieläsare på telefon


Romanerna om den femte konfluxen är avslutade, men lite som med barnen känner jag mig inte riktigt redo att släppa dem vind för våg. Framför allt skulle jag vilja se böckerna översatta till något annat och större språk, där mitt eget hopp mest har stått till tyskan. Det har hittills varit trögt. Jag tillåter mig också att drömma om något mer visuellt, främst en TV-serie, även om en förutsättning nog vore att böckerna först översatts.

En idé som dök upp vore att ge ut berättelserna som serieromaner. Jag har alltid författat på ett visuellt sätt, där jag först föreställer mig en scen och sedan skriver ner den. Det mesta i böckerna borde därmed kunna framställas visuellt. Sporrad av arbetet med metal-skivan, där scener ur böckerna givits en ny form, skulle jag gärna arbeta med en eller flera tecknare och försöka kondensera texten för detta format, förslagsvis direkt på engelska. Jag har alltid gillat serier och läst dem sedan femårsåldern. Projektet måste emellertid vara ambitiöst från början, annars låter jag hellre bli.

Nu skulle jag gärna vilja höra vad ni andra tror och vilka alternativa vägar som finns: Bra, dåligt? möjligheter? svårigheter? kickstarter? förlag? tecknare? etc.

Jag skulle fortfarande skriva på nya romaner.

Sun, 16 Oct 2016 21:06:00 +0000

Gästspel i Lorenzburg





Nu på lördag, kl 10.00 den 15 oktober bär det av till Karlstad och furstendömet Lorenzburg för höstens sista inplanerade evenemang. På inbjudan av självaste prins Freï von Fräähsen ska jag prata om att bygga fantasikulturer och även sätta publiken i arbete är det tänkt. Här får ni en länk till framträdandet. Riktigt vad det blir vet emellertid varken jag eller någon annan. Efteråt tänkte Johnny Olsson spela rollspelet Svavelvinter offentligt med dem som vill pröva eller titta på.

Om ni är i Värmland och vill lyssna på undertecknad, provspela eller bara prata om Trakorien eller annat i största allmänhet så finns jag alltså på plats, lördag kl 10-12!

Lorenzburg är ett parallellsamhälle till den mer bekanta stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Det är ett konstprojekt om att tillsammans med innevånarna förtrolla ett stycke samtid och samland med stöd av Karlstad kommun, Studiefrämjandet och Region Värmland. Ni kan läsa mer här.


Och efter Lorenzburg? Då ska jag med ren almanacka och allvar ta tag i nästa romanprojekt – ett outforskat fantasiland som jag avser anträda med stearinljus sidligt datorn i höstmörkret.


Mon, 10 Oct 2016 19:56:00 +0000

Beställ Shagul, T-shirten!


Från och med idag och tre veckor framåt har ni chansen att beställa Shagul som T-shirt, med fyra röda skorpioner och bansikans symboler på ryggen. På bröstet ser ni loggan för metalbandet Svavelvinter. T-shirten är en teaser inför min och Christian Älvestams platta som släpps under 2017. Vi har för närvarande åtta låtar inspelade i preproduktion och två återstår. Sedan ska solon läggas på, sånger nyinspelas i studio, låtarna mixas, skivor tryckas etc. I en av låtarna sjunger Shagul själv så därför föreslog jag namnet på tröjan. Trollkarlens namn betyder just "Skorpionen". Skorpionerna i trycket är som ni kanske vet hämtade från en 1500-tals världsatlas.

T-shirten har designats och säljs av Seiya Ogino, som kommer från Japan men bor i Nya Zeeland. Han har tidigare gjort omslag och annat till Christians plattor och verkar på det hela taget vara en kul kille.


Om ni vill ha en tröja så gå alltså till www.oginodesign.com och klicka på "Shop". Det finns bara en grej där ännu eftersom Seiya börjar sälja grejor just idag. Man betalar via Paypal.

Observera att tröjan bara går att beställa fram till 28 oktober, för sedan trycks hela batchen upp.

Thu, 06 Oct 2016 16:09:00 +0000

Nyutgivning av Svavelvinter!

Bokmässan 2016 är nästan avverkad. Idag höll jag och min förläggare Ola Wallin ett seminarium på temat fiktion – verklighet. Ola överraskade mig vid mötet på två sätt: dels gjorde han en Hyland och stal mitt manus strax innan vi började för att jag skulle tala ledigare, dels meddelade han att förlaget beslutat återutge Svavelvinter i inbundet format eftersom så många frågat. Väldigt kul eftersom läsare frågat också mig och jag bara lyckats tjyvhålla några enstaka exemplar för eget bruk. Det betyder att den som vill snart kommer att kunna köpa hela serien inbunden – kanske redan i november!



Roligast på mässan var annars att träffa alla bekanta man bara pratar med över nätet resten av året. Mest spännande var att äntligen träffa Christian Älvestam. Han och jag är nästan klara med råproduktionen av vår dödsmetallplatta för bandet Svavelvinter, men vi har tidigare aldrig mötts utan skött allt på avstånd, han i Skövde och jag i Uppsala. Plattan blir kanon!



Imorgon bär det hemåt igen efter tre utmattande men roliga dygn. Jag och dottern Maja hann med att äta en fantastisk elvarätters provsmakningsmeny på Fiskekrogen – vår nog mest intressanta måltid hittills.

Edit: Här är menyn jag utlovade!






Sat, 24 Sep 2016 16:18:00 +0000

Vigland

SPOILER-varning för dem som inte läst Vanderland




I slutet på romanen Vanderland fanns ursprungligen ett redovisande avsnitt som förklarade de kommande årens utveckling i Trakorien sedan den femte konfluxen passerats. Mina redaktörer gillade det inte och jag skrev därför om avsnittet till kapitlet "Vedergällning", där legaten Ludenbrand istället får berätta om Trakoriens öde inom ramarna för sin egen krönika. Det nya kapitlet blev mycket bättre. I Ludenbrands historia tillkom en del information, exempelvis om de stora luftandarnas roll, varav Basenanji som bar kejsarinnan Heneguys mobila slott var den sista, och om hur luftvarelserna togs tillfånga i samband med den tredje konfluxen.

Samtidigt bortföll en del information och den tänkte jag lämna er nu. Nedan är alltså ett (oredigerat) utdrag ur det bortklippta avsnittet


"Två platser i riket skulle förbli människor främmande. Den ena var Foldas hemsökta ruiner där demonen Ghumgakk fortsatt höll hov. Inga som sökte sig nära palatset Kraglinda sades återkomma oförändrade eller lyckliga om de alls återsågs.

Lika fruktad blev kratern där Järntornet stått. Kakluner sades härja i dalens ständiga dimma ur vilken underliga ljud steg. Remuntradyrkare sökte sig till platsen, men alla andra höll sig borta. Kratern blockerade den enda landförbindelsen mellan Marjura och Trinsmyra så att blott få vågade smyga sig förbi längs kusten medan de allra flesta valde skeppsfart på betryggande avstånd från styggelsen.

Dalen där jätten Styrwåld Botgöraren bränts kom aldrig mer att grönska. Pilgrimer sökte sig dit i kontemplation över livets förgänglighet och med tiden skänkte Grotebelia både dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet. Dobcharel av Arda erbjöds bli föreståndare för platsen, men valde att istället stanna som ledare för femgudagardet vid Store Stenfar på Clusta Noba, ett garde vars stomme utgjordes av de Abomasiska raner som överlevt resan till Marjura. Peatro Petralba Bodonius hade erbjöd Dobcharel ämbetet sedan Tetratyken bildats, en vigländsk sammanslutning av de prästerskap som ärade gudarna Shamash, Subarda-Hamarti och Enki. Tetratyken betecknade till en början just dessa fyra gudar, men ganska snart förslog mirandan av Arda att även dyrkan av gudinnan Inashtar skulle inlemmas i syfte att knyta ön Trinsmyra närmare gemenskapen. Tetratyken kom därmed istället att syfta på de fyra elementen som nu alla var representerade. Som symbol för sammanslutningen valdes den redan använda krystallina tetraedern.

Brondon Vilhúlla blev mycket förtjust över att se fyrtalet som religiös huvudsymbol, reste hem till Abzulvans centrum på Noroma och redogjorde inför Vävsynarnas råd vad som förevarit under konfluxpassagen. Han tog åt sig en ansenlig del av äran för det lyckliga utfallet, belönades för sitt initiativ med titeln pontifex periferum och skickades som ledare för en stor ambassad tillbaka till Vigland för att stärka kontakterna, verka som rådgivare och sprida Abzulvans inflytande i områden där organisationen tidigare inte varit välkommen.

På Paratorna föll den trakoriska gudinnan Kastyke i vanrykte, ty någon framgång hade hon bevisligen inte skänkt sin stad Tricilve. Istället upphöjdes sötvattnets Enki till skyddsgud för ön, samtidigt som gudinnans kolossalstaty på Fam Kvalvis klippa vräktes ner och fick glädja kopparhandlarnas skrå. Vid en ceremoni på platsen för den gamla huvudstaden upphöjde kejsar Praanz skeckerna, Paratorni ursprungsbefolkning, till helfolk ”jämställde fuller männer”, detta som tack för att de bistått honom när man traktat efter hans liv. Han valde att samtidigt offentligt visa fläcken som avslöjade hans eget skeckerblod varefter dylika märken, vilka snart visade sig vanligare än någon kunnat tro, kom på modet.

Clusta Noba valdes som säte för Viglands kejsare och stod för framtiden fritt från annan landstillhörighet. Praanz da Kaelve och Nirôrin kom att bli rikets första kejsarpar och om ransarderna något knorrade över att trakorier skänktes den högsta makten så blidkades de genom att heliga områden runt staden Gaaz Ulul på Saphyna officiellt kom att tillföras Ransard.

Trakorien och Ransard hade under många år gynnat olika furstar på halvön Karnald för att motverka varandras intressen, men när motsättningarna bortföll mellan länderna kom snart koraldiska områden ner till staden Rebur att inlemmas i Vigland. Även Ilibaurien, där opiandermissbruket upphört sedan drogen plötsligt blivit verkningslös, bad snart att få tillhöra det nya riket. Vigland blev därmed en stormakt som kom att dominera handeln från Melukha i söder till Sanithsid i norr och Betraland i öster."

Fri, 16 Sep 2016 07:32:00 +0000

Marjuras storlek (SPOILER)


SPOILER-varning om ni inte läst Vanderland. 
Detta inlägg är hur som helst mest för nördar.




Det var egentligen när jag började fundera över Marjuras resa under skrivandet av Vanderland som jag upptäckte att något var fel. I den gamla spelmodulen "Den femte konfluxen" från 1994 finns på sidan 94 en bild över hur Marjura flyttar sig och hur delar faller av under färden. När jag började jämföra kartorna inför bokskrivandet märkte jag att Marjura inte alls passade in enligt den gamla bilden. Med viss bestörtning insåg jag att öns kartskala har varierat kraftigt mellan olika kartor.

Om man mäter avståndet från Marjuras Västligaste udde norr om Cruri till Clusta Noba så varierar avståndet ungefär så här:

Kartan i första Svavelvinteräventyret (1987): 330 km
Konfluxskissen i äventyret från 1994: 433 km
Marjurakartan i nya Svavelvinterspelet: 212 km
Ligans nedladdningkarta: 230 km
Nya kartan i Vanderland – ingen skala utsatt

Variationerna är således avsevärda. Under skrivandet av de fyra böckerna har jag alltid försökt hålla resor och tidsangivelser korrekta. Problemet är att jag tittat på olika kartor just över Marjura och därmed tänkt fel utan att närmare reflektera över saken förrän det var för sent. Nu tror jag knappast att någon annan egentligen märker detta om man inte sätter sig och räknar och jämför med texten, men jag tycker själv att det är en smula nesligt.

När jag slutligen passade in Marjura mellan Palamux och Trinsmyra i romanen, så vred och töjde jag på ön för att få till en intressant inpassning, exempelvis så att avflödena i jökellandet bildar en insjö utanför Fontra Cilor som så småningom får Kafassafloden att vända och Fokalerslätten att översvämmas och åter bli fruktbar.

Ni ser kartan nedan. Ön Stegos har tryckts en bit åt sydost enligt romanen. Sträckan mellan Cruris udde och Clusta Noba enligt ovan är på denna karta 360 km, i storleksordning med den ursprungliga Marjurakartan. Med denna skala kommer avståndet mellan Arhem och Clusta Noba att vara nästan detsamma som mellan Fontra Cilor och Rakma i Trakorien för den som vill klippa och klistra. Marjura är därmed för litet på det nya Svavelvinterspelets kartor, fast i praktiken tror jag inte att det spelar så stor roll. Sorry!


Wed, 07 Sep 2016 21:16:00 +0000

Nördarnas revansch som tidsmarkör

I min jakt på vad som ersatt postmodernismen, har jag läst Alan Kirbys bok "Digimodernism". Denna min jakt drivs av lika delar nyfikenhet och nödvändighet: Någon jävla ordning ska det vara i en världsbild, för att parafrasera C.H. Hermansson. Det ska direkt sägas att Kirby inte är teknikvurmare per se, utan han intresserar sig för hur den digitala utvecklingen med internet påverkat vårt sätt att skapa och förhålla oss till information och kultur.

Om modernismen sökte undanröja allt bjäfs med ambitionen att frilägga tillvarons kärna på olika områden, så kan postmodernismen med Lyotard sammanfattas som misstro gentemot metanarrativer, dvs alla konceptuella strukturer som tas för givna eller som någon vill pådyvla oss som givna. Dekonstruktion var ett nyckelbegrepp i postmodernismen, där exempelvis Foucault letade efter berättelsernas inbyggda maktanspråk – vem som tjänar på en viss föreställning, därför att det effektivaste förtrycket är när den förtryckte självmant accepterar sin underordnade roll.

Kirby menar i sin bok att såväl modernism som postmodernism förlorat aktualitet genom den digitala utvecklingen. Båda dessa -ismer förhöll sig nämligen till historien, till historiska metanarrativer och till klassiska verk, ramar som enligt Kirby snabbt tappar mark såtillvida att ingen längre bryr sig om dem. Ingen relaterar längre till klassiska strukturer och verk annat än i andra hand, menar han. Historien liksom framtiden har fått ge vika för här och nu. De kulturella referensramarna är oftare Star Wars än Kafka, Proust eller Marx.

Den andra dominerande mekanismen i Digimodernism är enligt Kirby att "läsare" och "tittare" blivit medskapare av verken de konsumerar. När jag arbetade på MySQL pratade vi om Web 2.0 – webbplattformar där användarna tillför själva innehållet. FaceBook, denna blogg, Wikipedia och Imdb är bra exempel, liksom realityshower på TV. Detta medskapande format medför att verket bara existerar just nu – ingen sitter och följer omröstningen i melodifestivalen ett år senare eller bryr sig om vad som stod på Wikipedia för fyra år sedan. Också postmodernismen framhöll betraktaren som medskapare av ett verk, men då rörde det tolkningen snarare än det faktiska skapandet av innehåll.

Den tredje mekanismen är att det idag inte finns EN berättelse eller ens några få som kan anses utgöra kanon. Eftersom varje användare styr min egen berättelse så finns det närmast ett oändligt antal, flyktiga berättelser. Detta är på många sätt positivt, men innebär också faror: "att kommunicera" betyder "att göra gemensamt", men hur kan vi göra något gemensamt om vi inte har några gemensamma referenser?

Homeros eller Bibeln
Första kapitlet i litteraturteoretikern Erich Auerbachs klassiska verk: "Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", jämför berättarstilarna i Homeros Odyssen med gamla testamentet. Kirby menar att det homeriska berättandet har fått en renässans med den digitala tidsåldern: sakligt berättande utifrån utan dolda meningar, utan psykologiserande, utveckling eller egentlig dramaturgi*. Det homeriska berättandet skapar en statisk miljö med ett antal aktörer, där episoder han utspela sig och det spelar mindre roll i vilken ordning man ser episoderna eftersom alltsammans är tämligen givet. TV-serier som "Vänner" och "Firefly" är exempel: vi har en given miljö med givet persongalleri där episoder utspelar sig, men efter varje episod återgår status i stort sett till utgångsläget. Franchiser som Star Wars eller X-men skulle vara andra exempel där producenterna behändigt kan haka på prequels eller sidoberättelser närmast i oändlighet (i praktiken så länge produkten betalar sig). I rollspelssammanhang skulle detta kallas "fisktank" – en miljö med givna och i stort sett statiska förhållanden och motsättningar.

Det bibliska berättandet skulle enligt Auerbach istället inbjuda till tolkningar och besitta teleologi, dvs bestå av berättelser med ett dramaturgiskt spann och en slutkläm. Klassiska deckare där mördaren avslöjas i slutet kunde vara exempel, även om deckarserier idag ofta utvecklas till franchiser med episoder. Vändningen från bibliskt berättande till homeriskt skulle i sin tur kunna spegla metanarrativernas fall eftersom dessa ofta har en inbyggd teleologi: marxismens syn på historiens givna faser och slut; utvecklingstanken att vi vetenskapligt klär av verkligheten dess slöjor till vi når den faktiska kärnan; liberalismens anspråk på att vara slutversionen av synen på människan etc.

Nördarnas revansch
En nörd är för mig en person med brinnande intresse för och stort detaljvetande rörande ett specialområde som andra ofta tycker är perifert. Nörderi har idag vunnit status och min tanke var att detta delvis beror på digimodernismens återgång till homerisk berättande. Om de många berättelserna rör sig i en statisk miljö, en fisktank, så blir detaljkunskap om själva fisktanken och dess förhållanden en tillgång.

Den bästa av världar?
Jag är själv en nörd med rollspelsbakgrund. Är alltså allt frid och fröjd med den beskrivna utvecklingen?

Nja. Kirby ser stora problem i samtiden med historielöshet och infantilisering. Den svenska skolans bekymmer med ointresse för kunskapsinhämtning och sjunkande resultat kunde åtminstone delvis bottna i ointresse för det passerade. Den fråga jag själv ställer mig är om vi alls, på gott och ont, i längden kan upprätthålla ett komplext samhälle utan gemensamma metanarrativer. De nygamla världsbilder som trängt sig på i brist på trovärdiga alternativ anses av många som giftiga, exempelvis radikal islamism, nationalism och protektionism. Jag ser också ett problem i att ett infantiliserat homeriskt berättande passar såväl kommersiella krafter som politiska pajasar – ni vet själva vilka. Om detta och annat tänkte jag att min nästa roman skulle handla.



* Auerbachs egna ord om berättarstilarna: "The two styles, in their opposition, represent basic types: on the one hand [The Odyssey 's] fully externalized description, uniform illustration, uninterrupted connection, free expression, all events in the foreground, displaying unmistakable meanings, few elements of historical development and of psychological perspective; on the other hand [in the Old Testament], certain parts brought into high relief, others left obscure, abruptness, suggestive influence of the unexpressed, "background" quality, multiplicity of meanings and the need for interpretation, universal-historical claims, development of the concept of the historically becoming, and preoccupation with the problematic."

Sat, 03 Sep 2016 11:18:00 +0000

Skisser

Jag får ganska ofta frågan hur jag kan hålla alla komplexa sammanhang i huvudet medan jag skriver. När jag städade igår så hittade jag ett antal skisser som jag använt under skrivandet av Vredesverk och Vanderland. Jag tänkte att jag kunde scanna av dem innan jag kastade dem för att visa den intresserade lite hur jag arbetar.

SPOILER-varning för den som ännu inte läst böckerna Vredesverk och Vanderland!


Krigskarta 1


Krigskarta 2

De två skisserna ovan visar Gaddagormgalds fälttåg på Palamux i Vredesverk. Först en tidig skiss och sedan en mer renritad version på spelkartan. Värdet av dessa skisser är framför allt att avgöra hur lång tid olika rörelser tar och vad som passeras under vägen. Jag har alltid ansträngt mig för att få ihop händelser tidsmässigt även på olika plats, vilket är en anledning till att personer i romanerna ibland fördröjs några dagar – de ska helt enkelt anlända vid ett givet ögonblick.





Drivkrafter 1


Drivkrafter 2

Tabellerna ovan visar vad som driver olika personer i berättelsen, vad de vet och vad de tror. För mig utgör detta själva motorn i varje historia och nyckeln till att någon alls agerar. Intrigen uppstår när berättelsens parter har drivkrafter och mål som inte är kompatibla med varandra. Hur folk ser ut rent fysiskt, hur gamla de är etc. är inte lika viktigt.


Titelkarta Vredesverk

Det här är en tankekarta över vad tredje boken i romansviten skulle heta. Jag skrev ner ett antal nyckelbegrepp och lät tankarna springa runt mellan dem. Det blev om ni vet Vredesverk.



Första utkast till omslag för Vredesverk

Länge var tredje romanens arbetstitel "Bladverk" efter det levande skeppet, men jag tyckte hela tiden att det lät som titeln på en diktsamling. Ovan ser ni Martin Bergströms allra första skiss till omslag sedan jag beskrivit vad jag ville ha.


Yndar

Detta är en skiss över vad som hände på Yndar för tvåtusen år sedan och vilka följderna blev för de tre syskonen och för Uroboren. Kapitlet på Yndar i Vanderland har nära koppling till Shakespeares "King Lear" som några av er säkert noterat.


Tidslinjer

Ända sedan Slaktare små har jag organiserat romanerna efter en handfull huvudpersoner som läsaren växelvis får följa. Tabellens vänstra spalt listar dessa personer i Vanderland och kolumnerna är faser i berättelsen.



Truppstyrkor


På den här bilden ville jag klargöra vilka personer som fanns på respektive konvoj / skepp som reste till Clusta Noba i Vanderland, liksom hur många man och skepp varje styrka bestod av. Sedemera ritade jag in skeppen på en karta för att få en känsla för var alla befann sig. Jag beräknade också deras hastigheter och förlade avresorna så att handlingen skulle stämma tidsmässigt. Det är lätt att glömma bort någon eller placera en person fel om man inte har hela bilden klar för sig. En gång i Svavelvinter skrev jag ett helt kapitel med Brior Brådfot bara för att sedan inse att han satt i finkan i Arhem.



Rådsmöte på värdshuset Svinhugg

Det kanske svåraste kapitlet att skriva i Vanderland var när nästan alla inblandade skulle samlas på värdshuset Svinhugg på Clusta Noba för att hålla rådsmöte. Inte bara skulle jag hålla reda på alla personerna utan jag måste också få en mängd saker sagda och helst på ett sätt som inte kändes forcerat. Jag gjorde för ändamålet en s.k. "mindmap", vilket är ett bra instrument. Den här typen av massiv exposition är alltid vansklig. Ett annat exempel, när Aveva Sinombra ska berätta om sinavanernas historia och böckerna som dök upp i biblioteket i staden Isakra, delade jag upp slutversionen på tre kapitel för att inte bli alltför träig. Priset för en sådan uppdelning kan istället bli att sammanhanget försvinner.



Planeringstavla, Vanderland

Slutligen en bild på den stora whiteboard-tavla som jag har på väggen bredvid min säng. Här ritade jag tidigt upp planen för romanen Vanderland och höll mig i stort sett till den. Skissen är alltså ritad INNAN texten påbörjats. Datumen (2014-2015) som skrivits dit visar när jag nådde respektive avsnitt. Ofta vaknar jag på natten med idéer och skriver då ner dem på den blanka ytan nere till vänster.


Sammanfattningsvis så ser ni att jag är ganska yvig i mitt skissande och att det görs på olika sätt. Bortsett från planeringstavlan har jag inget övergripande dokument eller någon samlad metod. Jag har försökt att använda hjälpmedel som det utmärkta Scrivener, men hamnar till sist alltid i lösa papper och rena textfiler eftersom dessa tillåter nödvändig rörlighet och rörighet. Över huvud taget använder jag sällan skisserna igen sedan jag väl ritat dem, utan de tjänar mest syftet att klargöra och samla tankarna. Det är ofta nödvändigt att samla ett komplext skeende i en enda bild för den mentala överblickens skull och när bilden väl är ritad har jag den i huvudet tills den inte längre behövs.


Thu, 01 Sep 2016 08:21:00 +0000

Bild
Bild

Kommentera sidan

Lämna gärna en kommentar eller fråga om sidan och dess innehåll. Författarnamnet som kommer att synas i din kommentar är samma som du använder i forumet.

Kommentar:

Skriv "Jag är människa" för att visa att du inte är en bot: