Topplinje
Mylinglogo

RSS-banken

RSS-banken är Mylings försök att samla ihop så många svenska nyhetsflöden om rollspel som möjligt på ett och samma ställe. Säg därför gärna till om det är någon som vi verkar ha missat. Använd länkarna till höger för att komma till respektive hemsidas nyhetsutskick. Allt presenteras nedan. Mer detaljerad information om varje inlägg nås via rubriklänken. Den som vill prenumerera på nyhetsflödet i sin RSS-läsare kan trycka på den gröna RSS-symbolen.

BildBild

Tankar från Trakorien

Ensamma strumpors låda – hela berättelsen

 

En barnbok av Erik Granström för nio till nittioåringar.
Illustrationer: Ebba Palmstierna
Till mitt barnbarn Lyra 


Kapitel 1 – En strumpa är borta

Runt, runt gick dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest! Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar, knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen. Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon stolt.


Systrarna hade aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget. För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk. Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.

Med morgonen vaknade Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen? De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem. Tornio låg inte i det översta lagret.

Vad var det för ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch, men det var svårt att läsa upp och ner.
”Det står Ensamma strumpors låda”, sa nån bakom henne.
Rösten var tunn och kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.
”I Ensamma strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.
”Vad heter du, barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju broderat här på skaftet, ser väl tant?”
”Nå, ska man vara noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick förstås inte stanna så länge hos dem. ”
Happi Happablir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”
Genast blev hon sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.
”På den ena T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället!Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”
Happi råkade kliva på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade genast om.
”Det låter ganska lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan. ”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl jag om sånt?”
”Vad heter tant själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.
En lös garnstump hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.
”Heter och heter. Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon. ”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det och så har det blivit.”
”Har tant sett min systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor och nio blir Tornio tillsammans.”
Grådask gav den lilla strumpan en sorgsen blick.
”Du har ju hamnat i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det gick till?”
”Nä, Tornio var inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”
Sockan nickade tankfullt och suckade.
”Kanske har hon blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av misstag. Sånt händer.”
Tårar vällde upp i Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.
”Jag får väl fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.
Hon rätade ut sina ränder för att gå.
”Ta det nu lugnt, lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än tittar sig omkring”, svarade Grådask.
Raggsockan förstod antagligen att hon gått lite för långt.
”Stympen, har du sett en strumpa som heter Tornio?”
En liten stickad knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.
”Ja du, Stympen, inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan du sluta klänga på mig nu?”
Happi kikade ut över lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk. I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren. Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner ens kan sova.
”Så här har man det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.
Hon lyfte den mycket mindre Stympen i en maska.
”De tvättade honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll. Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”
Yllesockan var så upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.

De stora maskinerna stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?” ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset? Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.

Det var skräpigt runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården, när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa! Då skulle alla få gå blöta.

Hålet där biten suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre. Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.
”Vääälkommen!” viskade nåt.
”Hon ser mjuuuk ut.”
”Hon äääär mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.
”Hon har rändeeer.”
”Stanna och leeek med oss!”
Happi anade rörelser i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som Happi bara kunde ana i halvmörkret.
”Vilka är ni?” ropade hon med darrig röst.
Hesa skratt hördes runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet fönster.
”Vi är aaalla och iiingen”, svarade nån.
”Har Tornio kommit hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”
”Hit kommer aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”
”En tråååd i taget.”
”Stanna och leeek med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”
Nu hade Happis ögon vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade. Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne själv i dem.
”Staaanna hos oss!”
”Nej tack, jag måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio var fortfarande borta.

Golvet sträckte sig rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar, hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om hon nog skulle ha försökt.

Ljuset från Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från grannlandet Hallen.
 
 

Kapitel 2 – Det smutsiga däcket

Man kan aldrig veta med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann under nålarna.
”Det händer med händer”, brukade Sångerskan säga.
Nu hände nåt med Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför. De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens kant. Sen försvann de utan att förklara sig.

Happi kikade omkring sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul. Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig, men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan orsak.

”Hej, vill du höra en gåta?” sa en röst.
Orden liksom hoppade av iver.
”Vad är det för strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”
Happi såg sig omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.
”Det är ju jag!” svarade rösten och skrattade så att det ekade.
Nu såg Happi att det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller så hade det kört i nåt kladdigt.
”Jag heter Rulle”, sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”
”Jag heter Happi”, svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”
”Jag vet inte”, svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är därför jag heter Rulle. Sa jag det?”
”Jo.”
”Du är en sån där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”
Happi fick lite tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.
”Jag brukar åka fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne? Hon heter Tornio.”
”Åha!” sa Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan att riktigt komma nån vart.
”Åhå, men då är det nog kört för dig.”
Sen lyste däcket upp.
”Det är ju kört för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring på mig hela tiden, menar jag.”
”Jag förstår inte vad du pratar om.”
Rulle såg på Happi där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.
”Oj, ursäkta!”
”Vadå?”
”Lite punka bara. Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på tungan.”
Happi tittade bekymrat på däcket.
”Fast blir jag inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta henne.”
”Jo, fast det är nog kört för dig”, sa Rulle igen.
Nu lät han riktigt ledsen.
”På landet fick jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog ha dig sen.”
”Så elaka kan väl inte ens handskar vara?”
”Det är nog händerna inuti handskarna som bestämmer.”
Det snurrade i maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.
”Blev du ledsen? Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.
Innanför smutsen var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och ekorrar.

Rulla, rulla rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla rull rull rull!

Happi hängde tyst på hinkens kant.
”Tyvärr kan man vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de, muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt var det skönt att släppa på trycket.”
Han släppte ännu en fjärt ur gummit.

Nu föll en skugga uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns krokiga näbb pickade snart smulor.
”Oj, oj, oj!” pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.
Bilklädseln vaknade när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.
”Bort, bort, ditt flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.
Fågeln blev i sin tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit kakadua, en papegoja som rymt.
”Pippin städar ju bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.
”Försöker du vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”
”Äsch, tant är ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”
”Vet hut, din stinna slangel!”
Fågeln verkade inte lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.
”Bläääh! Vad har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”
”Jag har inget gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”
”Alltid dessa förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam. ”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda kajor och kråkor är mina nya vänner.”
”Har du flugit långt, då?”
”Ända från Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan.
Den lyfte på ena klon, reste kammen på huvudet och bugade.
”Jag kan flyga. Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Mariapå latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända tillbaka till Måsart!”
Kakaduan började sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt. Däcket Rulle hakade genast på.
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Scarlatti tystnade av ren förvåning.
”Fina vägar till Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”

Happi var lite rädd för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma tillbaka. Hon fick en idé.
”Hördu fågeln! Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan jag visa.”

Tvättrummets fönster på riktigt

Papegojan tittade på strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och sen med det andra.
”Du luras väl inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer flyga till en människa.”
”Nädå! Jag vill bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”
Scarlatti av Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.
Sen klapprade han tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram sin klo.
”Flyg i vind för det!”
Happi skakade papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut vingarna och flaxade iväg.
”Hälsa på mig snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.

Happi hade aldrig flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och försvann ut igen.
 
 

Kapitel 3 – Singelstrumpan

 

I Ensamma strumpors låda var det likadant som förut. Ingen hade sett Tornio medan Happi varit i Utomhuset. Det gjorde henne ledsen igen. Grådask blev däremot upplivad och ville prata mer om världens elände, men en stödstrumpa sa åt henne att lämna Happi ifred.

Vid det här laget hade morgonen flyttat från tvättrummets fönster. Lagom till lunch vaknade Nattluddarna. Det var kläder som somnat sent på natten och sovit längre än de andra. En av dem var Trashanken, som ingen riktig visste vad han varit för plagg. Bredvid honom låg den vrängde och vrånge Tåström. Han hade haft värmeslingor i tyget som ung. Numera spretade bara några kraftlösa koppartrådar ut tyget. En sidenscarf fladdrade omkring utan att minnas vad han hette eller hur han ens hamnat i lådan. Sist av alla vaknade den vackra nylonstrumpan Fala Bella. Hon stannade alltid uppe sent eftersom hon var av sorten Stay up, som betyder just det.Högstuppe på skaftet hade hon spets på utsidan och lite klibbigt gummi på insidan för att inte hasa ner.

Det gick många berättelser om Fala Bella. Man sa att hennes parstrumpa satt insydd i fängelse. Han hade visst varit på en rånares ansikte under ett bankrån, fast Bella själv pratade aldrig om saken. Vissa kläder påstod att Fala Bella suttit på ett ben i en film som barnstrumpor inte ens fick se. Ett tag hade hon också varit sångerska i gruppen Strumpebandet. Men hon slutade när den berömda fotbollsspelaren Guldfot friade till henne. Nåt bröllop blev det aldrig. Fala Bella hade istället rymt med Guldfots sportsocka Ronessi. Båda två hade hamnat i Ensamma strumpors låda, trots att de egentligen inte var ensamma på riktigt utan bara lite udda.

Happi hängde deppig över lådans kant. Fala Bella kravlade upp bredvid henne, nyvaken, skrynklig och hålfotad. På bänken utanför joxade Ronessi redan med trasan under sitt morgonpass. Sen ledsnade trasan och sparkade tillbaka. Då kastade sig fotbollsstrumpan på marken, skrek och sprattlade som om han höll på att dö.

”Kan inte du fixa lite fika åt mig, älskling?” ropade Bella. ”Jag behöver nåt att skölja halsen med.”

Ronessi studsade genast upp och såg inte alls skadad ut längre.

”Ska bli, lilla strumpan!” sa han och hoppade iväg mot stringhyllan på väggen.

Fala Bella drog några maskor rätt och krafsade bort lite nagellack som fastnat på tån.

”Värst vad du ser dyster ut då, flicka” sa hon och sneglade på Happi. ”Blev det en sen natt för dig också?”

”Nä, men min syster Tornio har försvunnit.”

”Man kan aldrig lita på knästrumpor”, fnyste Bella. ”Än vill de upp på låret. Än glider de ner på vaden. Följ du med mig istället, så ska vi snart hitta nån bättre åt dig! Jag ska bara ta lite morgonfika först.”

Happi ville förklara att Tornio var hennes syster, inte nån flickvän och heller ingen knästrumpa. Fast hon tordes inte säga emot. Dessutom var hon glad över sällskap eftersom hon kände sig ensam.

Ronessi kom tillbaka med sköljmedel i en fingerborg åt Fala Bella. Medan fästmön drack kråmade sig sportstrumpan framför flickorna. Han stretchade tyget med maskor som var färgglada och förstärkta på både längden och tvären. Ribbstickningens ränder svällde över vaden. Happi var ändå inte så imponerad. Hon såg att Ronessi hade siffran sjutton broderad på skaftet. Tornio hade ju en nia, men Happi trodde inte att Tornio nånsin hade spelat fotboll. Ronessi var dessutom just en knästrumpa, fast Fala Bella hade sagt att såna inte var att lita på.

”Hörru, vi måste hitta någon åt Happi!” sa nylonstrumpan sen hon hällt i sig sköljmedlet. ”Har du ingen matchande kompis, Ronessi? Nån som är snäll men ensam?”

”Det vete sjutton”, svarade fotbollsstrumpan och funderade.

”Nä, jag trodde väl det”, sa Fala Bella och viskade till Happi:
”Han vet aldrig sjutton. Det är därför han har fått det numret, fast inte ens det fattar han. Nåja, han är en goding och är bra på annat än att tänka.”

Happi tyckte det var lika bra att Ronessi inte kände nån ensam strumpa. Hon ville inte alls ha en pojkvän utan bara Tornio tillbaka. Dessutom var ju Tornio en flicka.

Men Fala Bella gav sig inte så lätt.

”Fortsätt hålla dig i form, lilla pusspåse. Snart blir det nattmangling igen!” ropade hon till Ronessi. ”Vi tjejer ska fixa kärleken!”

Fotbollsstrumpan hade börjat springa runt igen och kasta sig. Han tränade på den rätta, kränkta minen som kunde imponera på domarna.

”Ser det bra ut?”

”Du åker som en vante!” ropade Fala Bella tillbaka.

Sen började hon fundera på annat.

”Vi kan gå till klubben Elitstrumpan för att träffa nån åt dig”, tänkte hon högt. ”Nä förresten, där är kläderna alldeles för högfärdiga. Och singlarna på Svida om byter för ofta. Hemvävt blir lite tråkigt. Det får nog bli en dejt på Café Skontvätten för dig. Där är det snällt och du är ju inte särskilt framåt.”

”Vad är en dejt?” frågade Happi.

”Dejter? Det är på dejter som man blir ihop med nån”, svarade Fala Bella.

Happi visste inte vad hon skulle svara. Mest rodnade hon mellan ränderna.


En stund senare satt Happi och väntade vid ett litet bord i Café Skontvätten bakom tvättkorgen. Det var ingen slump att dejtingplatsen låg där. Då kunde blyga kläder låtsas att de egentligen bara råkat ramla ner bakom korgen på väg till tvätten. Happi var väldigt nervös. Men eftersom Fala Bella väntade utanför, så satt hon kvar. Hon tänkte artigt tacka nej till alla hon mötte. Sen kunde hon alltid säga att ingen haft rätt passform. Hon tänkte verkligen inte bli ihop med nån!

Café Skontvätten på riktigt

En herrstrumpa närmade sig hennes bord. Han sträckte på sömmarna och försökte kaxa upp sig. Kanske saktade han in lite, men gick sen förbi. Snart vände han om och kom tillbaka. Nu tittade han på Happi och stammade nynn-nynn-um-nynn. Sen rodnade han och skyndade iväg. Tredje gången tordes han inte heller stanna. Happi tyckte på sätt och vis att hon kände igenom honom, fast ändå inte. Han liknade en massa andra strumpor helt enkelt. Helt svart och utan mönster. Det enda ovanliga var solglasögonen. De behövdes egentligen inte eftersom det var ganska mörkt bakom tvättkorgen.

”Hej, jag heter Happi!” sa Happi när den svarta strumpan kom förbi för fjärde gången. Mest för att få det pinsamma överstökat.

Herrstrumpan blev stel som en krage och såg ut som att han tänkte springa sin väg. Sen suckade han och damp ner på stolen mitt emot henne. Han såg sig försiktigt omkring.

”Kan vi inte vänta med namn till vi känner varandra?”

Happi tyckte inte att det lät särskilt vänligt.

”Är du inte här för att träffa andra kläder då?” frågade hon lite stött.

”Ja, jo, jag vet inte riktigt”, svarade den svarta strumpan.

Han lutade sig fram och tittade stint på henne bakom solglasen. Happi antog i alla fall att han tittade på henne. Fast ögonen syntes inte.

”Du är väldigt färgglad!”

”Jo”, sa Happi som just inte fann nåt annat att säga.

”Jag gillar det!” sa herrstrumpan.

Han blinkade nog åt henne. Det ryckte i hans kind i alla fall, men det var svårt att riktigt veta.

”Jaha, det var ju trevligt.”

Sen blev det tyst en stund.
Och ganska pinsamt.

”Jag brukar inte gå till såna här ställen”, sa den svarta strumpan. ”Inte mina kompisar heller.”

”Vad bra, inte jag heller”, skyndade sig Happi att säga. ”Min syster Tornio har försvunnit. Nylonstrumpan Fala Bella tyckte att jag skulle gå hit. Hon är snäll, så jag ville inte göra henne ledsen.”

Mansstrumpan skrattade. Ett konstigt krax blev det.

”Är det roligt att min parstrumpa har förvunnit?” frågade Happi.

”Nä, så är klart det inte är roligt. Fast så där går det ju när man har en massa mönster och färger och rosetter och grejor”, sa den svarta strumpan. ”Kolla på mig! En enda färg. Inget extra. Jag är precis likadan som alla mina bröder. Om en av oss förvinner så tar man bara en annan till par. Vi i Jantelaget blir aldrig ensamma. Vi gör oss inte märkvärdiga. Vi är som strumpor är mest.”

”Jaha, fast jag har ju inte själv bestämt vilket mönster jag har!”

”Nä,” viskade svartstrumpan och lutade sig närmare. ”Fast man kan ju färga om sitt tyg så det blir svart! Vem vet? Då kanske vi kunde bli ett par.”

Herrstrumpan hade inga öron, för det har inte strumpor. Därför ramlade solglasögonen av när han böjde sig framåt. Genast kastade han sig på golvet för att hämta upp dem. Då såg Happi ner i skaftet där det stod 39.

Herrstrumpan kom upp igen, lätt fotsvettig. Han sneglade försiktigt runt sig. Happi undrade vad han var så rädd för.

”Du heter Trettionio, inte sant?” sa hon.

”Hur vet du det? Vem har skvallrat?” pep den svarta strumpan.

Han blev så rädd att han försökte resa sig. Fast eftersom han hade satt ner stolen på sin egen tå, så kom han ingen vart.

”Det står ju Trettionio i dig. Spelar det nån roll om jag vet vad du heter?”

”Du fattar ju inget!” väste strumpan. ”Mina bröder i Jantelaget skulle rulla ihop mig till en liten boll om jag avslöjade oss!”

”Så ni heter Trettionio allihopa?”

”Det har jag aldrig sagt! Det kanske vi inte alls gör! Trettionio är förresten bara storleken. Eller vi heter kanske Trettionio, men det har inte du med att göra!” ropade han.

Kläderna vid de andra borden började snegla. De undrade varför den svarta strumpan väsnades. Trettionio flinade dumt mot dem och försökte sen gömma sig genom att lägga servetten på huvudet. Då såg han förstås ännu konstigare ut.

”Synas och sticka ut!” gnällde han. ”Alltid granskas i sömmarna! Det är mycket bättre i lådan med mina bröder. Är man lik alla andra så blir man aldrig ensam. Rätt åt dig att du tappat din parsocka, ditt randiga skrakel! Det är bara fånigt att gå på dejt!”

”Men hördu du”, sa Happi och tog Trettionios resår i sin för att han skulle sluta vifta omkring med den.

”Varför är du själv här, om du har det så bra bland dina likadana bröder?”

Herrstrumpan bleknade så svart han var. Han försökte spänna upp sitt tyg. Sen föll han ihop till ett skrynkel.

”Jag längtar efter lite färg”, viskade han. ”Det blir så tråkigt när alla ser likadana ut.”

Han la bort solglasögonen eftersom de ändå inte ville sitta kvar. Båda blev blyga för varandras blickar. De tittade på sina grannar istället. En oanvänd strumpa med prislappen kvar tåflörtade med den stoppade linnesockan mitt emot. Vid ett annat bord försökte en gummigalosch förklara för sin dejt att hon inte längre visste om hon var en sko eller en strumpa. Intill tvättkorgens vägg satt en luddig, rosa gumma, stickad av angora. Hon brukade gå till Skontvättens café varje dag för att titta på ungdomarna och den vackra kärleken. Hon log mot alla.

”Ibland drömmer jag om att dansa folkdans i en sko med spännen och ha strumpeband med tofsar”, sa Trettionio.

”Jag tror att det skulle klä dig jättebra”, sa Happi. ”Röda tofsar ska det vara! Om du börjar dansa så lovar jag att komma och titta.”

”Nähä?”

”Jo, det är klart! Annars skulle jag inte säga det.”

”Du är snäll!” sa herrstrumpan och vågade se Happi i ögonen. ”Ledsen om jag var elak förut. Jag hoppas att du hittar din syster Tornio. Annars vet du var jag finns. I Jantelagets byrå alltså.”

Han klappade henne försiktigt på skaftet och reste sig sen.

”Nu måste jag gå hem innan nån undrar. Det var kul att prata i alla fall! Vi ses!”

Han försökte rycka åt sig tån några gånger. Sen hjälpte Happi honom att lyfta på stolen så att han kom loss.

”Vi ses på folkdansen!” ropade han när han gick.

Happi satt kvar en stund och drog i sina trådar medan hon funderade.

”Är det ledigt här?” frågade en röst.

En korvig tubsocka rodnade mot henne.

”Jadå”, svarade Happi. ”Fast jag ska precis gå.”

Tubsockan hade tydligen redan bestämt sig och satte sig ändå. Han pustade och verkade nästan vimmelkantig. Kanske hade han sprungit. Happi hörde honom beställa soda av serveringsförklädet. Sen reste hon sig. Tubsockan blev förvirrad. Han tog Happis sugrör och satte det i en maska vid sidan av munnen.


Fala Bella väntade utanför Café Skontvätt. Hon var så laddad med nyfikenhet att nylonet blixtrade av elektriska gnistor.

”Nå?”

”Jo, det var kul”, svarade Happi.

Sen tog hon mod till sig. ”Fast jag vill inte ha nån dejt. Jag vill leta rätt på Tornio!”

”Det var nog det jag trodde”, svarade nylonstrumpan.

Hon verkade inte arg det allra minsta.

”Då finns det bara en sak att göra. Vi måste hälsa på min gamle pojkvän Vildesmed.”

 

 

Kapitel 4 – Skon i vita huset

 Fala Bellas tidigare pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade. Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.

Bortom allrummet svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor, verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor. Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder.Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför fönstret, så det var ändå halvmörkt.

Strumporna borstade av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.

”Det är bäst att jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.

Hon fäste en maska så att den inte skulle löpa iväg.

”Löken?”

”Jo, jag brukade kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”

”Va? Är Vildesmed en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”

”Ja, hurså? Jag kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”

”Men med en sko?”

”Hör på nu!” svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller vill du inte?”

Happi såg sig omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi gillade inte tanken på att vara ensam här.

Klädkammaren på riktigt
 

”Snälla Bella, kan du inte följa med mig?”

”Nä, det är inte riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd. Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så ses vi sen!”

”Var ska jag hitta honom, då? Och vad ska jag säga?”

”Han brukar sitta på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”

”Lovar du att komma dit sen då?”

”Jadå!”

Klädkammarens klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.

”Det ska bli en tvåa där och inte en trea”, sa hon.

En festblåsa klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i underkjolen tills det blev tyst.

Sen var Happi ensam i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita husetstod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.

Vita huset ägdes av en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren. Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre. Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om henne.

Happi gick fram till bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.

”Stick!” sa han sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att ge dig heller.”

”Är ni polis, herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.

Vildesmed såg trött på henne igen.

”Polis? Den enda is jag bryr mig om är den i mitt glas.”

”Man ni har varit polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”

Skon vände sig mot henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret ryckte lite av smickret.

”Vän?” fnyste han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd. Passa dig för vänner!”

”Min systerstrumpa Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän sa att ni är skicklig.”

”Stick, sa jag! Vilken del av det ordet fattade du inte?”

Happi kände sig alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte gå.

Vildesmed tömde häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde bakom disken.

”Fyll på av det vanliga!”

”Du får inte mer nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän till kvällen.”

”Va? Kan man inte dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”

”Å nej!” sa rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå? Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”

Han sneglade mot den olyckliga strumpan vid skons sida.

”Mår ni bra, fröken?”

”Jodå, fast Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.

”Jaha, du behöver nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han hittar knappt hem till sitt kontor längre!”

”Slut?”, ropade skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till och med en egen hejarklack på skohyllan.”

”Ja, ja, allt det där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna skosnören.”

Rocken pekade med ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.

”Hördu du! Mitt snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre! OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du dricka tåbira också!” sa skon.

”Och kolla så oborstad han är!” fortsatte Rick.

”Försök inte vara putslustig!” fräste Vildesmed.

Sen tystnade han som i funderingar.

”Vänta här! Jag måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.

Rocken Rick fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom det tydligen kittlade.

”Varför är Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.

”Det är inte arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade Rick.

Rocken hällde blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.

”Varsågod, jag bjuder! Hoppas färgerna tål det.”

”Nej tack!” sa strumpan.

I samma stund kom Fala Bella in genom dörren.

”Hejsan på er! Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det för dig? Är Löken inte här?”

”Jodå, herr Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte polis längre, säger han.”

”Det vet jag väl att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han. Jag fattade aldrig vad som var problemet.”

Samtidigt kom Vildesmed tillbaka från toaletten.

Han fick syn på Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.

”Av alla lådor i alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.

”Hej Löken! Länge sen vi sågs”, sa Fala Bella.

Hon gick fram och kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när nylonstrumpan rörde honom.

”Min kompis här behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”

”Bella … men … jag … du sa …”

”Det där kan ni glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”

”Vad begriper du av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk! Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för goda för den här syltan!”

När Vildesmed passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.

”Tack ska du ha, Rick!” viskade Fala Bella.

Hon kastade en slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med ärmknappen till hälsning.

 

 

Kapitel 5 – Jantelagets byrå

Vildesmeds kontor visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg inklämt bakom lådan med tidningar. På dörren hade skon klistrat upp Vildesmeds detektivbyråmed bokstäver klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt ljust.

”Häftigt plejs!” sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”

”Vad gör du här?” frågade skon. ”Behöver du pengar?”

Han undvek att titta på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans plös.

”Vadå? Får man inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.

”Så lät det inte sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner baletten, kanske?”

”Men vad du är misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här har blivit av med sin syster.”

Vildesmed såg på den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.

”Vänta nu, det var du som var i Vita huset!”

Happi nickade blygt.

”Kan du betala för jobbet?”

”Hör på nu, Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella. ”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”

”Och vad har du med den här saken att göra, Bella?”

Nylonstrumpan ryckte på anklarna.

”Vi strumpor är faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte. Dessutom är alla damstrumpor systrar.”

Vildesmed såg misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.

”Okej då, men jag lovar inget! Vad är det som har hänt?”

Nylonstrumpan tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.

”Inga skumma typer som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”

”Nää …,” svarade Happi, ”fast …”

”Ja?”

Både Fala Bella och Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.

”Det var en strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite konstig faktiskt.”

”En mystisk herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed. Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett anteckningsblock.

”Nu tänker han”, viskade Bella.

”Va?”

”Nej, det var inget. Skriv på du!”

”Jaha, där ser man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.

Han kringlade dit ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Nä, jo, han såg ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”

”Solglasögon, säger du? Ytterst misstänkt!”

”Mycket skumt!” nickade Bella.

Hon hade blivit lite upphetsad av polisarbetet.

”Sen var han helt svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”

”Inte bomull eller ylle, alltså?”

”Nä.”

”Var han stram eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.

Hon drog ut sig själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde inte att andra la sig i hans utredningar.

”Det vet jag inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har många bröder som alla heter Trettionio.”

”Aha, en av Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och mönster också?”

”Jo, precis så sa han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva bli ensam.”

”Fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på Barbados.”

Han började vanka fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.

”Tror ni att de skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.

”Knappast”, svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”

”Kan vi inte bara knacka på?”

”Nä, då anar de ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är fotboll.”

”Då har jag en idé!” sa Fala Bella nöjt.


Nylonstrumpan gick tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot. Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.

”Så där ja! Nu ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.

Askan yrde runt dem. Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes varken ränder eller ord på henne längre.

”Var inte orolig”, sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls som olja eller klister.”


De lämnade en svart rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina snören och hålla sig undan.


Fala Bella kom tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen. Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna, fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra. Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån, eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde gott få stanna.

 

Jantelagets byrå på riktigt


I täten gick fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det egentligen att springa med dobbar under fötterna?

Många ville bli stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon rullade sig i sot.


Jantelagets ledare kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet. Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta. Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.

”Mitt namn uttalas faktiskt Tre Nio, sa han.

Nu kom byråchefen fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar för byrån istället för att leka.

Ronessi hade burit med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra uppför byrån för att leta efter Tornio.

”Ska du inte titta på fotbollen?” frågade en av vakterna.

”Nä, jag fick nåt om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.

Sen slank hon in genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om Happi.


Lådan där hon hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.

”Snälle bror, kan du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade strumpan.

Happi tvekade. Hon visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll. Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte korva ihop sig lite och gick sen dit.

”Aj, ta det lite försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.

”Men du får sluta att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”

”Det är inte så lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”

Hon lirkade med maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.

”Men det är ju du!” ropade den svarta strumpan.

”Va? Vem då? Jag? Nädå, det är det inte alls!”

”Det är ju du från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”

Jantestrumpan halade fram ett par solglasögon och satte dem på sig.

”Trettionio?” sa Happi.

”Javisst! Vad gör du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”

”Jag bara hälsar på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.

”Men hjälp mig loss då!”

”Ja, ja, sitt still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”


Hon lirkade med strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från lådans kant.

”Vad pågår egentligen här?”

Det var byråchefen Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför hade han gått hem till lådan.

Snart gick det larm om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.

”Ni har lurat oss! Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så lågt att han luras.”

”Du har inte spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.


”Ta det lugnt nu bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni kan släppa både henne och Happi på en gång!”

Han stampade tre gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som helst.

”Skulle vi ha fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”

”Har ni alibi? Var höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”

”Var vi höll hus? Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”

”Vi hade tråkigt”, ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”

”Finns det vittnen på att ni låg i lådorna?”

”Jaaa, vi är alla vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.

”Jag har kikat i deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde i klädnypan.

”Ni kunde väl bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen. En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor. Det finns tydligen en lekpark i närheten.”

”Hmm,” sa Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.

”Vi hjälper gärna till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har ni frågat Mohäran, förresten?”

”Mohäran? Du menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”

”Mohäran vet ju allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er strumpa där.”

”Hmm, sa Vildesmed på nytt och krafsade lite till.

”Nu tänker han igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är så söt när han tänker.”

”Va?”

”Inget alls! Fundera på du, Löken!”

 

 

Kapitel 6 – Odjurets i Öreflaj

Vildesmed funderade så att lädret knarrade när de lämnade svartstrumpornas rum. Han krafsade med pennan i sitt block och strök över gamla anteckningar med tjocka streck. Ute i korridoren stod garderobernas dörrar på rad längs ena väggen. Detektiven tackade stövelknektarna för hjälpen även om han inte hade behövt den. De knarrade lite surt till svar, för de hade hoppats på slagsmål. Istället tänkte de gå och spela klädpoker med kortbyxorna i sommarskåpet.

”Följer du med hem till lådan nu, lilla strumpan?” frågade Ronessi.

Han pussade Fala Bella på sömmen.

”Inte än, älsklingen min. Jag måste hjälpa Happi en stund till. Du kan väl gå hem och städa så länge?”

”Okej, då ses vi sen. Lycka till!”

Fotbollsstrumpan joggade bort längs korridoren.

”Hrmm”, sa Vildesmed och blängde efter honom. ”Ni kanske kan skaffa er en egen skolåda. Ifall ni ska hålla på så där och pussas mitt på golvet, menar jag!”

”Jag tror minsann att gamla dojan är svartsjuk”, skrattade Bella.

Hon ryckte honom i skosnöret så att knuten gick upp.

”Inte alls”, svarade Vildesmed förnärmat.

Han började genast knyta snöret igen. Med dubbelknut för säkerhets skull.

”Ert slafsande stör mitt arbete. Det är hela saken. Din sportstrumpa verkar förresten vara en riktig toffel!”

”Vad ska vi göra nu då?” frågade Happi.

Hon var lite ledsen för att de inte hittat Tornio hos Jantelaget. Faktiskt gled en tår genom sotet som fortfarande täckte henne.

”Först av allt måste vi tvätta oss rena”, sa Vildesmed. ”Så här kan man inte se ut när man polisarbetar!”

Han ledde vägen till sovdelens badrum. Där växte en vit bassäng som en svamp ur golvet vid handfatet. Skon tryckte dit proppen och spolade upp vatten. Happi kände försiktigt efter med tån. Vattnet var härligt ljummet och den stora lampan från Utomhuset sken in genom det flammiga fönstret. Snart plaskade hon och lekte i vattnet, som vore hon sydd till tvättlapp. Vildesmed ställde sig med sulan på det grunda och torkade bort sot med toapapper. Han var ingen badkruka, sa han. Bara rädd om sin skokräm. Fala Bella hade inget sot på sig, så hon badade inte alls. När de andra var klara så blåste hon Happi torr med en fön från badrumsskåpet. Strumpan skrek och skrattade, för det kittlade. För en stund lyckades hon rentav glömma sin försvunna syster. Vildesmed putsade flinten på tån med en trasa från elementet. Faktiskt log han lite åt de skrattande flickorna, men det gick snart över.

”Dags att gå till Mohäran och göra en efterlysning!” sa han och smällde med klacken.

De lämnade en svart rand efter sig på bassängens kant.

 

Mohäran hängde i en av korridorens innersta garderober, alldeles intill klädkammaren. Hon var en mycket gammal yllekappa av blandat garn. I garderoben fanns också några promenadkäppar, golfklubbor och sportväskor med bråte, men inga andra plagg. Det berodde mest på att Mohäran luktade lite konstigt och hade ohyra ibland. Själv var hon märkvärdig och skröt om att ha en egen lägenhet. Hennes tyg var gröngrått till färgen och tjockt som en skosula. Mohäran kom från Italien. Så stod det på etiketten som hon gärna visade för gäster. Italien låg så långt bort att ingen riktigt visste var. Själv hade Mohäran rest överallt. Till och med i Borås hade hon varit. I ena ytterfickan låg i alla fall en plastkasse från ett av varuhusen där. Hon visste det mesta om en massa. Hennes ulliga trådar sträckte sig ut i hela huset, sa hon. De var bara så tunna att ingen kunde se dem. Trådarna berättade allt som hände för henne.

”Jaha, vad bra! Kan tant i så fall berätta vad som hänt med Tornio?” frågade Happi.

Mja, så enkelt var det inte, menade Mohäran. Först måste hon dra i några trådar. Det kunde ta en stund att samla in berättelserna. Happi fick komma tillbaka lite senare för besked.

”Byråchefen på Jantelaget trodde att du kunde efterlysa kläder på nätet” sa Vildesmed. Är det sant?”

”Visst är det sant”, svarade Mohäran.

Hon drog sin galge åt sidan på stången. Bakom henne hängde ett gammal fiskenät.

”Det här är ett modernt fibernät. Känn bara hur starkt det är! Det har släpat genom världens alla vatten. Här har det mesta fastnat genom åren. Jag måste bara leta lite, för det är ganska trassligt som ni ser. Sådant kallas att gugla och är väldigt svårt, så ni får lämna mig i fred så länge.”

Fala Bella var inte imponerad. Hon tyckte att Mohäran mest liknade en gammal säck.

”Det finns ju trådlösa nät nuförtiden”, sa hon. ”De kanske kan ge svar snabbare?”

”Var inte nosig, lilla flicka!” svarade kappan och snurrade sitt skärp. ”Nog har du spets, men skärpt är du inte. Du vill sätta mig på prov, förstår jag. Ändå är du lätt att genomskåda, så tunn som du är! En vän till mig ville pröva det trådlösa modet. Hon föll i bitar när hon gick ut. Det blev väldigt pinsamt.”

Fala Bella skulle svara emot, men Vildesmed gick emellan.

”Vi ska inte slösa din tid”, sa han.

Han rynkade ovanlädret mot Bella så att nylonstrumpan höll tyst.

”Har ni inga ledtrådar att följa upp så länge?” sa Mohäran som också ledsnat på pratet.

”Så klart jag har ledtrådar!” sa Vildesmed. ”Egentligen är fallet så gott som löst. Jag behöver mest din hjälp med några detaljer.”

När de lämnat garderoben, halade skon fram sitt anteckningsblock igen. Han tittade igenom allt han redan skrivit. Happi tjuvkikade. Hon tyckte att bokstäverna mest liknade kråkfötter.

”Dra hela historien, från tvätten tills vi två träffades!” sa han. ”Vad gjorde offret precis innan hon försvann? Du kan ha glömt nån detalj.”

Happi tyckte inte om att kalla Tornio för offret. Ändå började hon lydigt berätta igen. Vildesmed stampade med klacken när Happi beskrev hur hon träffat däcket Rulle i Utomhuset.

”Aha! Det där sa du inte förra gången!” ropade han. ”En sån där plåtmöbel på hjul kallas bil. Jag har själv stampat gaspedalen i botten på dem många gånger. Då är fallet så gott som löst! Du blev alltså bortförd av ett par handskar. De la dig i en hink med såpvatten. Varför berättade du inte det tidigare? Handskarna har förstås stulit Tornio!”

”Jag glömde berätta det”, svarade Happi och tittade ner i golvet.

”Hrmm, vore du inte så fånig så skulle jag misstänka dig också”, suckade Vildesmed. ”Vi söker alltså ett par trädgårdshandskar. Man frågar sig var de kan finnas.”

”I trädgården kanske?” föreslog Fala Bella.

”Det kan man lätt tro”, sa skon och log bistert. ”Handskarna vill i själva verket att vi ska tro precis det. Men som polis råkar jag veta att trädgårdshandskar ofta bor i förrådet. Det som kallas Öreflaj.”

”Jag går inte till förrådet”, sa nylonstrumpan genast. ”Det finns alldeles för mycket damm och skräp där. Och vassa saker som drar sönder mina maskor.”

”Du har rätt, min sköna!” svarade Vildesmed och sträckte på sig så det knarrade.

”Det här är ett jobb för segare läder. Stanna du med din fjomsige fotbollsfjant. Jag och lillstrumpan här söker upp faran!”

”Fast jag vill inte heller bli smutsig igen!” sa Happi.

Hon tyckte att två tvättar på ett dygn kunde räcka.

”Du behöver inte vara orolig! Nu är det tvärtom vi som ska tvätta den här smutsiga byken”, svarade skon. ”Du får krypa in i mig om det blir farligt. En sko som jag skyddar både mot fukt och kyla. Jag är inte ens rädd för regn, för alla polisskor sprejas mot sånt.”

 

Vildesmed och Happi lämnade Inomhuset genom bakdörren. De gick över altanen på några sjungande brädor som Vildesmed kallade för trall. Happi red i hans fothål. Hon hade hatten Fedora uppe på tån. De hoppade från sten till sten och vadade sista biten genom grönt mattludd. Skon sa att luddet kallades gräs. Det växte så att det måste klippas hela tiden. Därför hade dammsugaren i Utomhuset inbyggda knivar. Det var svårt att förstå. Å andra sidan var allt främmande under den stora gula lampan. Happi hade aldrig vågat gå ut själv i Utomhuset. Där kunde en liten strumpa lätt blåsa bort eller ramla ner i ett hål. Vildesmed skrockade bara åt hennes ängslan.

På en spånplatta utanför dörren till förrådet hade nån skrivit KlubbhusetÖreflaj. Det var tydligen skjulets namn. Vildesmed petade med tån försiktigt upp den stora, blå dörren som redan stod lite på glänt. Innanför var det mörkt. Luften liksom flöt runt i en damm av damm. Dörren försökte genast stänga sig igen. Huset ville tydligen vara i fred, men Vildesmed fick skon emellan. Happi lutade sig fram och kikade in. Bråten och smutsen i förrådet var minst tusen gånger värre än i klädkammaren. Väggarna hade inga tapeter utan var nakna brädor.

”Ska vi verkligen gå in där? sa hon.

”En sko måste göra vad en sko måste göra”, svarade Vildesmed bistert.

Fast han såg inte helt övertygad ut. Han hade varit nästan överallt, fast aldrig tidigare i förrådet Öreflaj. Innan de gick in la Vildesmed ett vedträ i dörrspringan. Då skulle de snabbt kunde sticka om det blev ännu otrevligare.

”Några säger att saker från Inomhuset går till förrådet för att dö!” berättade skon när de passerade en trasig köksstol. Det lättade inte precis upp stämningen.

Krukor, korgar och verktyg var överallt staplade i högar. Här och där låg tygbuntar av vitt och luftigt tyg. Tyget var vårkläder till blyga uteväxter, sa Vildesmed. Men det kunde inte prata, eller så ville det inte. Mest av allt satt det spindelnät överallt. Men näten var varken vackra eller tunna som i Innanhuset. Istället var de fulla av damm och liknade mest grått flanelltyg. När spindlarna rörde sig i dem, såg det ut som att de bökade under ett täcke.

På en spik mitt emot dörren hängde ett par ridstövlar i en rem. Stövlarna var så gamla att lädret stelnat och spruckit. På skaften stod det Caballero Gran Canaria, med liksom snurriga bokstäver. Vildesmed förstod inte ridiska och visste heller inte vad det betydde. En av stövlarna försökte säga nåt när de gick förbi. Den lyckades bara glappa lite hest med sulan. Enstaka spikar satt kvar som tänder i lädret. Happi och Vildesmed gick närmare för att höra bättre.

Peligroso!” viskade stöveln.

”Vad sa hon nu?”

”Hon är gammal och tror att jag heter Pelle Olsson”, svarade Vildesmed.

Han klappade stöveln på tån.

”Såja, lilla farmor. Det blir nog bra ska hon se! Jag är inte Pelle Olsson, men jag ska hälsa honom.”

Stöveln verkade inte nöjd.

Idioto!” klapprade den ilsket.

Det kunde Vildesmed absolut inte förstå, men Happi tyckte det lät bekant.

Lump … en … sten!” viskade ridstöveln. Sen orkade den inte säga mer.

”Jag tror att den försöker varna oss för nåt farligt härinne”, sa Happi som bleknat i färgerna.

”Vaddå? Du kan väl inte ridiska du heller?”

”Nä, men Lumpensten har jag hört talas om.”

”Lumpensten? Är det nån slags mangel?”

”Nä. Sångerskan brukade sjunga spökhistorier för oss småplagg. Särskilt när vi blev för bråkiga och inte ville ligga still under nålen”, fortsatte Happi. ”Hon berättade om kläder som blivit felsydda och aldrig kunde användas. De slängdes i en korg och skulle brännas. Men istället gick de ihop, jackor och byxor och strumpor och hattar. Tillsammans blev de jätten Lumpensten. De reste sig som en hel kostym och hämnades på sina skapare.”

”Vem hämnades de på, menar du? Jag har aldrig hört talas om nåt sånt fall.”

”Det vet väl inte jag vem de hämnades på? Kanske på händerna som sytt dem fel, antar jag. Händerna tänkte ju bränna dem. Jag är inte ens säker på att polisen fick reda på saken.”

”Sånt struntprat”, sa Vildesmed. ”Vi har detektivarbete att göra och kan inte lyssna på sagor. Nu går vi vidare! Hej, hej, farmor! Pelle Olsson kommer säkert förbi snart!”

De gick längre in i förrådet.

”Tjifen, tjifen!” ropade nån från en hängare. När de tittade upp, vinkade en färgglad slips åt dem med sin stora tunga. Eftersom den var sydd av äkta siden så fastnade inte dammet på den. Ändarna såg ändå smutsiga ut.

 

Öreflaj med slipsen Frojd på riktigt

”Känner jag dig?” sa Vildesmed misstroget. Han la handen på sin sprättkniv, för han anade en fälla.

”Det är ju Frojd, ju! Kommissarien skickade mig själv till galgen förra året. Här hänger jag sen dess.”

”Jaha, det är du”, nickade skon. ”Felsägaren Frojd. Det var du som doppade dig i toan och drog spår av bajs på mattorna, så att dammsugaren kräktes. Jag la vantarna på dig. Sen fick rättvisan ha sin gång. Du fick tre års slipstvång, inte sant? Skönt att lagen fungerar, det måste jag säga.”

”Ett rent misstag, tjifen! Eller okej, ett orent misstag kanske. Det var halsen som pruttade sig över toan. Lutade sig över toan, menar jag! Jag hängde bara med. Kunde inget göra.”

”Du hänger bra där du hänger, Frojd. Faktiskt lyser du upp den här trista hålan”, skrattade Vildesmed.

”Men, jag är ju oskyldigt insydd, tjifen! Du kan inte lämna mig här! Jag vet en hel del som jag kan berätta. Bara ni tar mig till Inomhuset igen. Jag kan bli en sån där pisseblåsa. Visselblåsare, menar jag!”

”Du kan ju börja berätta var trädgårdshandskarna har gömt sig härinne”, sa Vildesmed. ”De har klädnypat en strumpa som heter Tornio. Om du hjälper oss, så ska jag lägga ett gott ord för dig i tvättrådet. Kanske kan du rentav få ligga i öppen låda under resten av straffet. Fast bara om fallet blir löst.”

”Ha, ha, du vet minsann hur slipsen ska dras, tjifen”, svarade Frojd.

Han snodde sina ändar i knutar medan han tänkte. Sen lyste han upp så att sidenet glänste.

”Det ligger ett par gamla handskar längst inne i förrådet. Fast de är alldeles jordiga och har inte rört sig sen förra våren.”

”Aha, fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed och stegade genast iväg.

”Men glöm inte att hjälpa mig sen, tjifen!” ropade Frojd efter dem.

Det blev allt mörkare och stökigare ju längre in i förrådet de kom. Snart kunde de knappt se vad som varit vad längre. Stolar, bylten och kartonger. Alla var klädda i en tjock lurv av spindelväv och damm. Vildesmed sparkade lite halvhjärtat omkring sig. Moln av mögel och fnas yrde. Happi försökte spana genom dunklet. Det var då hon såg det hemska.

”Lumpensten!” skrek hon.

Den helklädde jätten låg lutad mot en gammal madrass i ett hörn. Vildesmed snodde runt av ropet. Han drog sin sprättkniv i samma rörelse, men var så ivrig att han snavade. Happi trillade ur honom. Vildesmed tappade kniven som for all världens väg och drunknade i dammet. Skon själv rullade runt så att hans nakna sula lyste mot taket. Kanske hade Vildesmed råkat trampa på en pinne eller knuffa till nåt som rasade. I alla händelser fick monstret Lumpensten liv. Jätten knarrade och knäppte. Sen satte den sig långsamt upp. Ansiktet vändes mot dem. Det var en gammal död trasa med mögelfläckar.

Mer hann de inte se, för både Happi och Vildesmed sprang därifrån så fort de bara kunde. De stannade inte förrän under galgen där slipsen Frojd hängde. Luften var svår att andas. De hostade och flåsade och orkade inte springa längre.

”Ha, haaa, haaaaaa!” skrek Frojd.

Han rullade upp sig mot hängaren av skratt. ”Det är ju bara en gammal fågelskrämma därinne! Den är stendöd. Vilka töntar ni är!”

Vildesmed satte tillbaka hatten Fedora som ramlat in i skon. Han knuffade fram henne på plösen och stirrade ilsket upp mot slipsen.

”Du kan hänga kvar där och mögla, din förslipsade flärp! Jag ska berätta för tvättrådet att du hindrat mitt polisarbete. Jag ska be dem lägga till ett år på ditt straff!”

”Jaha, det var väl det jag trodde!” skrek slipsen helt rasande. ”Man kan aldrig lita på en plutt. Jag menar på en plit! Det är väl inte mitt fel att ni är så lättskrämda? Jag försökte bara hjälpa till. Såg ni inte handskarna i alla fall?”

”Det finns inga handskar därinne. Och finns de så kan man inte hitta dem. Och kan man hitta dem så är det ändå inte viktigt. Då har de legat där flera år. De har inte klädnypat Tornio. Kom Happi, så går vi till Inomhuset igen!”

”Men vänta då!” ropade slipsen Frojd efter dem. ”Jag bara skojade. Trädgårdshandskarna som ni letar efter heter Plock och Pinn. De ligger på hatthyllan inne i hallen.”

 

 

Kapitel 7 – Hatthyllan Höjdhoppet

När de kom ut ur förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina kompisar i gräsmattan.

Vildesmed verkade mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl kom in i matrummet från altanen.

Hallen med hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin stång.

”Vi har gått för länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”

Det gjorde Happi. När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt, alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de egentligen dit?

Det visste inte Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera. Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg sig omkring i tvättrummet.

”Tänk, här har jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.

”Kan man få nåt att dricka nu efter allt polisarbete?”

”Det finns färskt vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade läska sig.

Vildesmed grymtade att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors låda.

”Så att inte Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.

Raggsockan Grådask blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor. Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt henne att sluta.

”Du försvårar utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”

Samtidigt lyfte han undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.

Yllesockan blev sur. Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre behövde henne.

”Förr skänkte jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna garn? Säg mig det du, Stympen!”

Stympen svarade inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn på en gammal stövel borta under vasken.

”Hördu Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta läder!”

”Äsch, det är ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från golvet.

Ändå rodnade hon lite över tåhättan.

”Jag kan inte ens hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt när det regnar ute.”

Grådask suckade. Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.

”Du har rätt, gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det brukade min gamla stickning alltid säga.”

En tygbävning skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp från kläddjupen.

”Det är lönlöst. Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”

De hittade Fala Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan ett förslag till hur de skulle gå till väga.

”Skulle DU kunna hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på ett lår utan att hasa ner.”

Men Bella log lurigt.

”Nu ska du inte glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få se!”

En liten stund senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna och stultat dit.

Fotbollsstrumpan Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.

”Är det där verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.

”Absolut!” svarade Ronessi.

Han hade fortfarande på sig en näsduk som städförkläde.

”Det är viktigt för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig lätt när hon använder superkrafterna.”

”Ni såg då ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.

Längs ena väggen i hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än strumporna.

”Men passa dig, Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans händer gled lite opassande.

”Vill du att jag ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.

Sen tog han spjärn med klacken, backade och drog ut strumpan.

”Det känns väl bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes. ”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”

”Jadå! Flytta på dig nu!” stönade hon till svar.

Happi var nervös. Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne. Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.

”Det där går aldrig!” ojade sig Grådask.

Då klev Gummigumman fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också. Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod samman.

”Klar?” ropade hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”

De drog bakåt i takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.

”Upp, upp och iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer Slang-Bella!”

I samma stund släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot taket.

Jag är en fågel, tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!

Hon susade förbi taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt. Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta. Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra vad de sa, eftersom de var så långt borta.

 

Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt


”Är alla strumpor så där feta?” sa en röst på hyllan.

Den som pratat var en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.

”Åh nej, förlåt”, svarade hon.

Sen halade hon fram Stympen ur sitt inre.

”Mår du bra, Stympen? Visst var det kul att flyga?”

Den förkrympta yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.

”Fick du barn nu?” frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där fula när de föds?”

Innan Happi hann svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen till och gick därifrån.

”Jag hoppas att inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.

En myndig herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till dem på spänstiga fingrar.

”Välkommen till hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”, sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att förtylla?”

”Förtulla, menar du?”

”Nä, kläder av ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot betala. Såna är förbundets regler.”

”Jag är gjord av bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.

”Gott så!” svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet. Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”

”Vänta lite!” ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”

”Du menar bröderna Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag finns till hands och kommer genast! ”

”Fast jag har inga fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”

”Nä, jag ser det. Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på säkerheten.”

Trädgårdshandskarna Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.

'Bröderna Klåfinger,

Lägger sig i. Lägger sig av.

Tar allt. Tar alla jobb'.

Nån snarkade inne i tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen rullade efter.

”Vad vill ni?” frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.

”Är ni handskarna som tagit min syster Tornio?” sa hon.

Pinn spottade ut barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på henne.

”Vad skulle vi med en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”

”Ni tog ju mig för att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.

Hon kände sig fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre. TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret. Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.

”Hör på, vi lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit nån strumpa.”

”Fast det var ju ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”

Trädgårdshandskarna såg på varandra. Sen flabbade de.

”Lyssna tjejen! Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”

”Så är det inte alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”

”Nä, fötterna kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då kan du lika gärna glömma henne.”

”Ni ljuger! Jag bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”

Plock och Pinn skrattade igen.

”Du har riv i ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av varje”, sa Plock.

”Fast jag kan inte betala er nåt.”

”Nä, men vem vet? Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”

”Jag ska minsann gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.

Hon tänkte så det knakade i sömmarna.

”Det är ingen bra idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi pratar.”

Han tittade upp.

”Hörru Kepa! Du som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”

Nu märkte Happi att en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan sneglade lite i smyg på dem under skärmen.

”Är du verkligen en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”

 

 

Kapitel 8 – Vad kläder drömmer om

Happi satte sig på hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade. Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio. Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg. Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om strumpornas liv.

”Har jag fattat rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag inte alls göra! Du ser väl att det står Mode på katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt och brunt mönster.

”Så står det för att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp. Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i Modes katalog.”

”Men jag är väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!” sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv prata med dem!”

Halsduken ringlade undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild. Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde. Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?” frågade Kepa.

Han kikade i smyg på strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff att skärmen floppade ner.

”Till golvet? Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska komma ner bara.”

”Jamen den saken är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg, så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt! Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av en bit kantarell.

”Nä, men jag har en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det är ju jättehögt!”

”Du får lita på mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen så att de styrde undan.

”Har du hoppat paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har det i fodret.”

De gjorde en perfekt landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan under sig.

”Jag blir alldeles våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod att fortsätta.

”Jag har alltid känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan passa på nån fot?”

Happi blev väldigt förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och prata med de andra?”

”Finns det elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i sin bur.”

”Kanske det”, sa Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten. Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden. Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök. Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att prata med Vildesmed och de andra!


Kepsen Kepa stod med Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud. Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

”Åh, jag vill göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl! En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med. Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en teater?”

Happi kom förbi. Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och Vildesmed?”

De pekade åt lite olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med sin tå.

”Bra träning för tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt. Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade Happi.

Tankarna snurrade i strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle Tornio räddas!”

 

 

Kapitel 9 – Möte i Mohärans garderob

Mot kvällen samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten, och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det hade gått till.

”Vi har våra yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man frågade dem.

Till och med Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna, och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under mötet.

När alla var samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp. Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja. Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!” började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade hört rykten.

”Jag har lyckats få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst deras tankar.

Hon pekade med sin käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare otäckt.

”Människan är alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en förolämpad min.

”Tror du inte att jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på ryggar!”

”Men var är ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi vara här hela natten.”

Skjortan drog förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan han svarade.

”Jag är ju en strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan, så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på handen under tiden.”

”Saken är alltså klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne. Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket om.”

”Kan inte handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en tråd på människan!”

”Tänk om den sparkas, då?”

”Knäpp upp hans knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen. Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå dem!”

Plaggen tittade och pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor. Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag har förstått den.”

”En tröja är väl inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa jeansen.

”Varför får aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var små tygbitar.

”Glöm allt ni fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att leda oss till Tornio.”

”Det går inte! Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!” kraxade fågeln.

”Men du behöver inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”, svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt oss när vi hittar människan.”

Kläderna var nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de andra.

”Gudinnan Mode säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas. ”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker. Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi. ”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?” viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn strama av spänst.

Nu började alla kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att ligga kvar i sin låda hela livet.”


Då brakade det till längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma sig under sängen.

Stegen kom närmare. I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans garderob.

”Förlåt att vi är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta. Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då, ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”, ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är smutsig.”

”Ska du säga med dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet! Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!” sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen? Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den hör hemma!”

”Klassyman, du är inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen. ”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga handskar rättade till slipsknuten.

What say you?” frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra kläderna med den.

What say you?

När ingen förstod, så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett på bio.

”Det betyder: får vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

 

 

Kapitel 10 – Lumpenstens vandring

 

Varelsen Lumpensten lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra, men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste ut med krattan.

Lumpensten var hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra. Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå. Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna. Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett av hålen i Grådask.

”Vi går dit där det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste nog komma närmare först.”

”Och vartåt är närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken. Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst mitt på dagen.”

”Fast lampan har precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe, så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde fortsätta.

Utanför Inomhuset fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på sätet.

Efter en stund kom de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti, kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEXpå skyltarna menar du?”

”Nja, mer som kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.


En tant tog en morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än. Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!” sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon därifrån.

Nu ville de flesta kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med en massa papperslappar på.

”Där är kexen!” kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ pappret. Titta då!”

Alla som visste vad en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat. Det stod:


Stolta Mari
Dockteater
Söndag kväll på Kojans dagis


Ingen förstod vad det betydde.

”Mari! Så hette mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det! Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav på italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig. De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet, inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en massa vatten.

Sen var alla trötta av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda. Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst. Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer. Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask. Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till hennes hål.


”Glömde ni eran gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem satt en liten människa.

”Vad heter ni?” sa människan.

Kläderna i Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av dra åt olika håll.

Happi blev också rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i sommar har jag bestämt.”

”Jag heter faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat. ”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst inte.

”Jag kan flyga och hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa Ave Maria. Det lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella. Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”, svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på skaftet.”

”Jag kan bara läsa mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var jättebra”, svarade Ella.

Flickan funderade lite.

”Vart har din syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte. Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”, tyckte Mohäran.

”Det är nog inte så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när det blir ljust.”

Kläderna diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste fråga.

”Om du heter Ella, är du en ellafant då?”

”Är du alldeles yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”, sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor, fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för att sura.

 

 

Kapitel 11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den. Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna. Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort. Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag gjort många gånger.”

”Hallå, finns det nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?” ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite tröga.

Nån gummihandske fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med. De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta tråden med blöjorna emellan.

Snart var både Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då, papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!” skrek han.

Handskarna högg tag i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig. Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!” ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen. Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev liggande.

Happi hoppade ur bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där. Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig? Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”, svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det slut!”

Gummigumman hade hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så länge. Skynda dig!”

”Det är inte lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället! Rädda er själva!”

Happi tvekade, men förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl honom som en glasspinne.”


När Happi kom tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt! Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”, sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket de offrat för att hitta henne.

”Vilken hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när vi kommer tillbaka!”

”Han är fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm kanske?”

”Ibland är en häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta Mari
Dockteater

Lumpensten hade ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att se ut som en spion.

”Vi vet inte om Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar? Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran var tvungen att hålla med.


En liten stund senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon. Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen. Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan Stefan dök upp.

Plötsligt tändes en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik, Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio, Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig dit och klättrade upp.

”Jag har letat efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!” snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa. Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och inget monster!”

Hon kunde inte sluta prata.

”Lilla dumma syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in. In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet. Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte tittade från den ena till den andra.

”Är det här din syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut. Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag skrämde dig!”

”Kan du också prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!” skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte med.”

”Men varför då? Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte. Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag ville spela teater!”

Happi var så förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor. Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade bort handen.

”Du lämnade mig och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra att jag gör många glada?”

”Jo det är väl bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt! Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan, när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon själv blev ledsen också.

”Jag vet var det finns ett däck”, sa Happi.

 

 

Kapitel 12 – Stolta Mari

Happi gick tillbaka till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?” undrade Happi.

”Det är klart att jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra tidningar på hatthyllan.”


En liten stund senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom hästen ville fortsätta.

De red längs cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck, medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här längre?” frågade Happi.

”Gärna det”, svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde. Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen. Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!” sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla Rulles insida?”

”Nä, fast ganska många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort. Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens föreställning.

”Var har du gjort av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi ikväll!”

Ella vinkade genom bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade förstås att det passade honom bra.

Det var dags att byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.


De stannade i en skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens föreställning.

När de kommit fram hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker att bjuda på.”

”Men det här skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet. Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster. Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio ledsen också.

”Okej då, men bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom. Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.


Teaterföreställningen började med några enklare nummer. Balettskor dansade på tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen ändå varandra.

Föreställningen tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var väldigt mycket för liten.

”Fantastisk föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med. Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett par.

Ella hade kommit fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor låda i garaget.”

”Vilken bra idé!” sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för en strumpa som du!”

Happi tittade från Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i händerna av glädje.

”Då kan du lära alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig, Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv hur hon vill göra.”

Några pengar ville teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio. De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!” sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och flyga!”

Grådask skrattade för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp av näbben och klorna.

Stefan hade en rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt! Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.


Teaterbilen gled förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina gummisulor.

Hon klev ner från fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i munnen på varandra.

”Just det! Men i samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.




Rulles sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För jag ville bli en glad en nu

Ville inte vila, bara ut och bila
Åka ut i världen, många mil

Stora hjulen rullar
Rullar över berg och kullar

Rulle
Rulle

Rullar nerför vägen.

 
 

Fri, 04 Sep 2020 09:04:00 +0000

12 – Stolta Mari

 

Happi gick tillbaka till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?” undrade Happi.

”Det är klart att jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra tidningar på hatthyllan.”


En liten stund senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom hästen ville fortsätta.

De red längs cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck, medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här längre?” frågade Happi.

”Gärna det”, svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde. Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen. Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!” sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla Rulles insida?”

”Nä, fast ganska många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort. Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens föreställning.

”Var har du gjort av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi ikväll!”

Ella vinkade genom bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade förstås att det passade honom bra.

Det var dags att byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.


De stannade i en skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens föreställning.

När de kommit fram hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker att bjuda på.”

”Men det här skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet. Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster. Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio ledsen också.

”Okej då, men bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom. Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.


Teaterföreställningen började med några enklare nummer. Balettskor dansade på tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen ändå varandra.

Föreställningen tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var väldigt mycket för liten.

”Fantastisk föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med. Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett par.

Ella hade kommit fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor låda i garaget.”

”Vilken bra idé!” sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för en strumpa som du!”

Happi tittade från Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i händerna av glädje.

”Då kan du lära alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig, Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv hur hon vill göra.”

Några pengar ville teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio. De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!” sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och flyga!”

Grådask skrattade för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp av näbben och klorna.

Stefan hade en rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt! Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.


Teaterbilen gled förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina gummisulor.

Hon klev ner från fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i munnen på varandra.

”Just det! Men i samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.




Rulles sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För jag ville bli en glad en nu

Ville inte vila, bara ut och bila
Åka ut i världen, många mil

Stora hjulen rullar
Rullar över berg och kullar

Rulle
Rulle

Rullar nerför vägen.

 

Fri, 04 Sep 2020 08:28:00 +0000

11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den. Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna. Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort. Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag gjort många gånger.”

”Hallå, finns det nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?” ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite tröga.

Nån gummihandske fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med. De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta tråden med blöjorna emellan.

Snart var både Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då, papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!” skrek han.

Handskarna högg tag i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig. Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!” ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen. Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev liggande.

Happi hoppade ur bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där. Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig? Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”, svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det slut!”

Gummigumman hade hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så länge. Skynda dig!”

”Det är inte lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället! Rädda er själva!”

Happi tvekade, men förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl honom som en glasspinne.”


När Happi kom tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt! Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”, sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket de offrat för att hitta henne.

”Vilken hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när vi kommer tillbaka!”

”Han är fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm kanske?”

”Ibland är en häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta Mari
Dockteater

Lumpensten hade ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att se ut som en spion.

”Vi vet inte om Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar? Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran var tvungen att hålla med.


En liten stund senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon. Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen. Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan Stefan dök upp.

Plötsligt tändes en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik, Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio, Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig dit och klättrade upp.

”Jag har letat efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!” snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa. Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och inget monster!”

Hon kunde inte sluta prata.

”Lilla dumma syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in. In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet. Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte tittade från den ena till den andra.

”Är det här din syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut. Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag skrämde dig!”

”Kan du också prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!” skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte med.”

”Men varför då? Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte. Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag ville spela teater!”

Happi var så förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor. Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade bort handen.

”Du lämnade mig och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra att jag gör många glada?”

”Jo det är väl bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt! Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan, när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon själv blev ledsen också.

”Jag vet var det finns ett däck”, sa Happi.

Fri, 04 Sep 2020 07:32:00 +0000

10 – Lumpenstens vandring

 

 

Varelsen Lumpensten lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra, men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste ut med krattan.

Lumpensten var hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra. Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå. Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna. Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett av hålen i Grådask.

”Vi går dit där det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste nog komma närmare först.”

”Och vartåt är närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken. Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst mitt på dagen.”

”Fast lampan har precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe, så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde fortsätta.

Utanför Inomhuset fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på sätet.

Efter en stund kom de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti, kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEXpå skyltarna menar du?”

”Nja, mer som kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.


En tant tog en morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än. Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!” sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon därifrån.

Nu ville de flesta kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med en massa papperslappar på.

”Där är kexen!” kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ pappret. Titta då!”

Alla som visste vad en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat. Det stod:


Stolta Mari
Dockteater
Söndag kväll på Kojans dagis


Ingen förstod vad det betydde.

”Mari! Så hette mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det! Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav på italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig. De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet, inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en massa vatten.

Sen var alla trötta av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda. Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst. Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer. Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask. Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till hennes hål.


”Glömde ni eran gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem satt en liten människa.

”Vad heter ni?” sa människan.

Kläderna i Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av dra åt olika håll.

Happi blev också rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i sommar har jag bestämt.”

”Jag heter faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat. ”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst inte.

”Jag kan flyga och hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa Ave Maria. Det lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella. Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”, svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på skaftet.”

”Jag kan bara läsa mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var jättebra”, svarade Ella.

Flickan funderade lite.

”Vart har din syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte. Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”, tyckte Mohäran.

”Det är nog inte så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när det blir ljust.”

Kläderna diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste fråga.

”Om du heter Ella, är du en ellafant då?”

”Är du alldeles yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”, sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor, fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för att sura.

Tue, 01 Sep 2020 16:32:00 +0000

9 – Möte i Mohärans garderob

 

 

Mot kvällen samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten, och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det hade gått till.

”Vi har våra yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man frågade dem.

Till och med Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna, och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under mötet.

När alla var samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp. Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja. Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!” började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade hört rykten.

”Jag har lyckats få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst deras tankar.

Hon pekade med sin käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare otäckt.

”Människan är alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en förolämpad min.

”Tror du inte att jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på ryggar!”

”Men var är ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi vara här hela natten.”

Skjortan drog förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan han svarade.

”Jag är ju en strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan, så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på handen under tiden.”

”Saken är alltså klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne. Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket om.”

”Kan inte handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en tråd på människan!”

”Tänk om den sparkas, då?”

”Knäpp upp hans knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen. Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå dem!”

Plaggen tittade och pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor. Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag har förstått den.”

”En tröja är väl inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa jeansen.

”Varför får aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var små tygbitar.

”Glöm allt ni fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att leda oss till Tornio.”

”Det går inte! Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!” kraxade fågeln.

”Men du behöver inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”, svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt oss när vi hittar människan.”

Kläderna var nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de andra.

”Gudinnan Mode säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas. ”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker. Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi. ”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?” viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn strama av spänst.

Nu började alla kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att ligga kvar i sin låda hela livet.”


Då brakade det till längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma sig under sängen.

Stegen kom närmare. I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans garderob.

”Förlåt att vi är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta. Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då, ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”, ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är smutsig.”

”Ska du säga med dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet! Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!” sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen? Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den hör hemma!”

”Klassyman, du är inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen. ”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga handskar rättade till slipsknuten.

What say you?” frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra kläderna med den.

What say you?

När ingen förstod, så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett på bio.

”Det betyder: får vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

Sun, 30 Aug 2020 06:41:00 +0000

8 – Vad kläder drömmer om

 

 

Happi satte sig på hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade. Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio. Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg. Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om strumpornas liv.

”Har jag fattat rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag inte alls göra! Du ser väl att det står Mode på katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt och brunt mönster.

”Så står det för att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp. Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i Modes katalog.”

”Men jag är väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!” sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv prata med dem!”

Halsduken ringlade undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild. Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde. Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?” frågade Kepa.

Han kikade i smyg på strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff att skärmen floppade ner.

”Till golvet? Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska komma ner bara.”

”Jamen den saken är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg, så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt! Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av en bit kantarell.

”Nä, men jag har en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det är ju jättehögt!”

”Du får lita på mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen så att de styrde undan.

”Har du hoppat paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har det i fodret.”

De gjorde en perfekt landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan under sig.

”Jag blir alldeles våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod att fortsätta.

”Jag har alltid känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan passa på nån fot?”

Happi blev väldigt förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och prata med de andra?”

”Finns det elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i sin bur.”

”Kanske det”, sa Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten. Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden. Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök. Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att prata med Vildesmed och de andra!


Kepsen Kepa stod med Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud. Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

”Åh, jag vill göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl! En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med. Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en teater?”

Happi kom förbi. Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och Vildesmed?”

De pekade åt lite olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med sin tå.

”Bra träning för tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt. Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade Happi.

Tankarna snurrade i strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle Tornio räddas!”

Tue, 25 Aug 2020 06:52:00 +0000

7 – Hatthyllan Höjdhoppet

 

 

När de kom ut ur förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina kompisar i gräsmattan.

Vildesmed verkade mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl kom in i matrummet från altanen.

Hallen med hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin stång.

”Vi har gått för länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”

Det gjorde Happi. När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt, alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de egentligen dit?

Det visste inte Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera. Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg sig omkring i tvättrummet.

”Tänk, här har jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.

”Kan man få nåt att dricka nu efter allt polisarbete?”

”Det finns färskt vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade läska sig.

Vildesmed grymtade att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors låda.

”Så att inte Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.

Raggsockan Grådask blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor. Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt henne att sluta.

”Du försvårar utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”

Samtidigt lyfte han undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.

Yllesockan blev sur. Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre behövde henne.

”Förr skänkte jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna garn? Säg mig det du, Stympen!”

Stympen svarade inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn på en gammal stövel borta under vasken.

”Hördu Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta läder!”

”Äsch, det är ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från golvet.

Ändå rodnade hon lite över tåhättan.

”Jag kan inte ens hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt när det regnar ute.”

Grådask suckade. Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.

”Du har rätt, gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det brukade min gamla stickning alltid säga.”

En tygbävning skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp från kläddjupen.

”Det är lönlöst. Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”

De hittade Fala Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan ett förslag till hur de skulle gå till väga.

”Skulle DU kunna hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på ett lår utan att hasa ner.”

Men Bella log lurigt.

”Nu ska du inte glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få se!”

En liten stund senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna och stultat dit.

Fotbollsstrumpan Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.

”Är det där verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.

”Absolut!” svarade Ronessi.

Han hade fortfarande på sig en näsduk som städförkläde.

”Det är viktigt för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig lätt när hon använder superkrafterna.”

”Ni såg då ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.

Längs ena väggen i hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än strumporna.

”Men passa dig, Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans händer gled lite opassande.

”Vill du att jag ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.

Sen tog han spjärn med klacken, backade och drog ut strumpan.

”Det känns väl bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes. ”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”

”Jadå! Flytta på dig nu!” stönade hon till svar.

Happi var nervös. Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne. Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.

”Det där går aldrig!” ojade sig Grådask.

Då klev Gummigumman fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också. Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod samman.

”Klar?” ropade hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”

De drog bakåt i takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.

”Upp, upp och iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer Slang-Bella!”

I samma stund släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot taket.

Jag är en fågel, tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!

Hon susade förbi taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt. Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta. Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra vad de sa, eftersom de var så långt borta.

 

Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt


”Är alla strumpor så där feta?” sa en röst på hyllan.

Den som pratat var en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.

”Åh nej, förlåt”, svarade hon.

Sen halade hon fram Stympen ur sitt inre.

”Mår du bra, Stympen? Visst var det kul att flyga?”

Den förkrympta yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.

”Fick du barn nu?” frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där fula när de föds?”

Innan Happi hann svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen till och gick därifrån.

”Jag hoppas att inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.

En myndig herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till dem på spänstiga fingrar.

”Välkommen till hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”, sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att förtylla?”

”Förtulla, menar du?”

”Nä, kläder av ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot betala. Såna är förbundets regler.”

”Jag är gjord av bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.

”Gott så!” svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet. Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”

”Vänta lite!” ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”

”Du menar bröderna Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag finns till hands och kommer genast! ”

”Fast jag har inga fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”

”Nä, jag ser det. Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på säkerheten.”

Trädgårdshandskarna Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.

'Bröderna Klåfinger,

Lägger sig i. Lägger sig av.

Tar allt. Tar alla jobb'.

Nån snarkade inne i tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen rullade efter.

”Vad vill ni?” frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.

”Är ni handskarna som tagit min syster Tornio?” sa hon.

Pinn spottade ut barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på henne.

”Vad skulle vi med en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”

”Ni tog ju mig för att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.

Hon kände sig fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre. TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret. Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.

”Hör på, vi lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit nån strumpa.”

”Fast det var ju ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”

Trädgårdshandskarna såg på varandra. Sen flabbade de.

”Lyssna tjejen! Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”

”Så är det inte alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”

”Nä, fötterna kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då kan du lika gärna glömma henne.”

”Ni ljuger! Jag bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”

Plock och Pinn skrattade igen.

”Du har riv i ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av varje”, sa Plock.

”Fast jag kan inte betala er nåt.”

”Nä, men vem vet? Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”

”Jag ska minsann gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.

Hon tänkte så det knakade i sömmarna.

”Det är ingen bra idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi pratar.”

Han tittade upp.

”Hörru Kepa! Du som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”

Nu märkte Happi att en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan sneglade lite i smyg på dem under skärmen.

”Är du verkligen en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”

Fri, 21 Aug 2020 09:35:00 +0000

6 – Odjuret i Öreflaj

 

Vildesmed funderade så att lädret knarrade när de lämnade svartstrumpornas rum. Han krafsade med pennan i sitt block och strök över gamla anteckningar med tjocka streck. Ute i korridoren stod garderobernas dörrar på rad längs ena väggen. Detektiven tackade stövelknektarna för hjälpen även om han inte hade behövt den. De knarrade lite surt till svar, för de hade hoppats på slagsmål. Istället tänkte de gå och spela klädpoker med kortbyxorna i sommarskåpet.

”Följer du med hem till lådan nu, lilla strumpan?” frågade Ronessi.

Han pussade Fala Bella på sömmen.

”Inte än, älsklingen min. Jag måste hjälpa Happi en stund till. Du kan väl gå hem och städa så länge?”

”Okej, då ses vi sen. Lycka till!”

Fotbollsstrumpan joggade bort längs korridoren.

”Hrmm”, sa Vildesmed och blängde efter honom. ”Ni kanske kan skaffa er en egen skolåda. Ifall ni ska hålla på så där och pussas mitt på golvet, menar jag!”

”Jag tror minsann att gamla dojan är svartsjuk”, skrattade Bella.

Hon ryckte honom i skosnöret så att knuten gick upp.

”Inte alls”, svarade Vildesmed förnärmat.

Han började genast knyta snöret igen. Med dubbelknut för säkerhets skull.

”Ert slafsande stör mitt arbete. Det är hela saken. Din sportstrumpa verkar förresten vara en riktig toffel!”

”Vad ska vi göra nu då?” frågade Happi.

Hon var lite ledsen för att de inte hittat Tornio hos Jantelaget. Faktiskt gled en tår genom sotet som fortfarande täckte henne.

”Först av allt måste vi tvätta oss rena”, sa Vildesmed. ”Så här kan man inte se ut när man polisarbetar!”

Han ledde vägen till sovdelens badrum. Där växte en vit bassäng som en svamp ur golvet vid handfatet. Skon tryckte dit proppen och spolade upp vatten. Happi kände försiktigt efter med tån. Vattnet var härligt ljummet och den stora lampan från Utomhuset sken in genom det flammiga fönstret. Snart plaskade hon och lekte i vattnet, som vore hon sydd till tvättlapp. Vildesmed ställde sig med sulan på det grunda och torkade bort sot med toapapper. Han var ingen badkruka, sa han. Bara rädd om sin skokräm. Fala Bella hade inget sot på sig, så hon badade inte alls. När de andra var klara så blåste hon Happi torr med en fön från badrumsskåpet. Strumpan skrek och skrattade, för det kittlade. För en stund lyckades hon rentav glömma sin försvunna syster. Vildesmed putsade flinten på tån med en trasa från elementet. Faktiskt log han lite åt de skrattande flickorna, men det gick snart över.

”Dags att gå till Mohäran och göra en efterlysning!” sa han och smällde med klacken.

De lämnade en svart rand efter sig på bassängens kant.

 

Mohäran hängde i en av korridorens innersta garderober, alldeles intill klädkammaren. Hon var en mycket gammal yllekappa av blandat garn. I garderoben fanns också några promenadkäppar, golfklubbor och sportväskor med bråte, men inga andra plagg. Det berodde mest på att Mohäran luktade lite konstigt och hade ohyra ibland. Själv var hon märkvärdig och skröt om att ha en egen lägenhet. Hennes tyg var gröngrått till färgen och tjockt som en skosula. Mohäran kom från Italien. Så stod det på etiketten som hon gärna visade för gäster. Italien låg så långt bort att ingen riktigt visste var. Själv hade Mohäran rest överallt. Till och med i Borås hade hon varit. I ena ytterfickan låg i alla fall en plastkasse från ett av varuhusen där. Hon visste det mesta om en massa. Hennes ulliga trådar sträckte sig ut i hela huset, sa hon. De var bara så tunna att ingen kunde se dem. Trådarna berättade allt som hände för henne.

”Jaha, vad bra! Kan tant i så fall berätta vad som hänt med Tornio?” frågade Happi.

Mja, så enkelt var det inte, menade Mohäran. Först måste hon dra i några trådar. Det kunde ta en stund att samla in berättelserna. Happi fick komma tillbaka lite senare för besked.

”Byråchefen på Jantelaget trodde att du kunde efterlysa kläder på nätet” sa Vildesmed. Är det sant?”

”Visst är det sant”, svarade Mohäran.

Hon drog sin galge åt sidan på stången. Bakom henne hängde ett gammal fiskenät.

”Det här är ett modernt fibernät. Känn bara hur starkt det är! Det har släpat genom världens alla vatten. Här har det mesta fastnat genom åren. Jag måste bara leta lite, för det är ganska trassligt som ni ser. Sådant kallas att gugla och är väldigt svårt, så ni får lämna mig i fred så länge.”

Fala Bella var inte imponerad. Hon tyckte att Mohäran mest liknade en gammal säck.

”Det finns ju trådlösa nät nuförtiden”, sa hon. ”De kanske kan ge svar snabbare?”

”Var inte nosig, lilla flicka!” svarade kappan och snurrade sitt skärp. ”Nog har du spets, men skärpt är du inte. Du vill sätta mig på prov, förstår jag. Ändå är du lätt att genomskåda, så tunn som du är! En vän till mig ville pröva det trådlösa modet. Hon föll i bitar när hon gick ut. Det blev väldigt pinsamt.”

Fala Bella skulle svara emot, men Vildesmed gick emellan.

”Vi ska inte slösa din tid”, sa han.

Han rynkade ovanlädret mot Bella så att nylonstrumpan höll tyst.

”Har ni inga ledtrådar att följa upp så länge?” sa Mohäran som också ledsnat på pratet.

”Så klart jag har ledtrådar!” sa Vildesmed. ”Egentligen är fallet så gott som löst. Jag behöver mest din hjälp med några detaljer.”

När de lämnat garderoben, halade skon fram sitt anteckningsblock igen. Han tittade igenom allt han redan skrivit. Happi tjuvkikade. Hon tyckte att bokstäverna mest liknade kråkfötter.

”Dra hela historien, från tvätten tills vi två träffades!” sa han. ”Vad gjorde offret precis innan hon försvann? Du kan ha glömt nån detalj.”

Happi tyckte inte om att kalla Tornio för offret. Ändå började hon lydigt berätta igen. Vildesmed stampade med klacken när Happi beskrev hur hon träffat däcket Rulle i Utomhuset.

”Aha! Det där sa du inte förra gången!” ropade han. ”En sån där plåtmöbel på hjul kallas bil. Jag har själv stampat gaspedalen i botten på dem många gånger. Då är fallet så gott som löst! Du blev alltså bortförd av ett par handskar. De la dig i en hink med såpvatten. Varför berättade du inte det tidigare? Handskarna har förstås stulit Tornio!”

”Jag glömde berätta det”, svarade Happi och tittade ner i golvet.

”Hrmm, vore du inte så fånig så skulle jag misstänka dig också”, suckade Vildesmed. ”Vi söker alltså ett par trädgårdshandskar. Man frågar sig var de kan finnas.”

”I trädgården kanske?” föreslog Fala Bella.

”Det kan man lätt tro”, sa skon och log bistert. ”Handskarna vill i själva verket att vi ska tro precis det. Men som polis råkar jag veta att trädgårdshandskar ofta bor i förrådet. Det som kallas Öreflaj.”

”Jag går inte till förrådet”, sa nylonstrumpan genast. ”Det finns alldeles för mycket damm och skräp där. Och vassa saker som drar sönder mina maskor.”

”Du har rätt, min sköna!” svarade Vildesmed och sträckte på sig så det knarrade.

”Det här är ett jobb för segare läder. Stanna du med din fjomsige fotbollsfjant. Jag och lillstrumpan här söker upp faran!”

”Fast jag vill inte heller bli smutsig igen!” sa Happi.

Hon tyckte att två tvättar på ett dygn kunde räcka.

”Du behöver inte vara orolig! Nu är det tvärtom vi som ska tvätta den här smutsiga byken”, svarade skon. ”Du får krypa in i mig om det blir farligt. En sko som jag skyddar både mot fukt och kyla. Jag är inte ens rädd för regn, för alla polisskor sprejas mot sånt.”

 

Vildesmed och Happi lämnade Inomhuset genom bakdörren. De gick över altanen på några sjungande brädor som Vildesmed kallade för trall. Happi red i hans fothål. Hon hade hatten Fedora uppe på tån. De hoppade från sten till sten och vadade sista biten genom grönt mattludd. Skon sa att luddet kallades gräs. Det växte så att det måste klippas hela tiden. Därför hade dammsugaren i Utomhuset inbyggda knivar. Det var svårt att förstå. Å andra sidan var allt främmande under den stora gula lampan. Happi hade aldrig vågat gå ut själv i Utomhuset. Där kunde en liten strumpa lätt blåsa bort eller ramla ner i ett hål. Vildesmed skrockade bara åt hennes ängslan.

På en spånplatta utanför dörren till förrådet hade nån skrivit KlubbhusetÖreflaj. Det var tydligen skjulets namn. Vildesmed petade med tån försiktigt upp den stora, blå dörren som redan stod lite på glänt. Innanför var det mörkt. Luften liksom flöt runt i en damm av damm. Dörren försökte genast stänga sig igen. Huset ville tydligen vara i fred, men Vildesmed fick skon emellan. Happi lutade sig fram och kikade in. Bråten och smutsen i förrådet var minst tusen gånger värre än i klädkammaren. Väggarna hade inga tapeter utan var nakna brädor.

”Ska vi verkligen gå in där? sa hon.

”En sko måste göra vad en sko måste göra”, svarade Vildesmed bistert.

Fast han såg inte helt övertygad ut. Han hade varit nästan överallt, fast aldrig tidigare i förrådet Öreflaj. Innan de gick in la Vildesmed ett vedträ i dörrspringan. Då skulle de snabbt kunde sticka om det blev ännu otrevligare.

”Några säger att saker från Inomhuset går till förrådet för att dö!” berättade skon när de passerade en trasig köksstol. Det lättade inte precis upp stämningen.

Krukor, korgar och verktyg var överallt staplade i högar. Här och där låg tygbuntar av vitt och luftigt tyg. Tyget var vårkläder till blyga uteväxter, sa Vildesmed. Men det kunde inte prata, eller så ville det inte. Mest av allt satt det spindelnät överallt. Men näten var varken vackra eller tunna som i Innanhuset. Istället var de fulla av damm och liknade mest grått flanelltyg. När spindlarna rörde sig i dem, såg det ut som att de bökade under ett täcke.

På en spik mitt emot dörren hängde ett par ridstövlar i en rem. Stövlarna var så gamla att lädret stelnat och spruckit. På skaften stod det Caballero Gran Canaria, med liksom snurriga bokstäver. Vildesmed förstod inte ridiska och visste heller inte vad det betydde. En av stövlarna försökte säga nåt när de gick förbi. Den lyckades bara glappa lite hest med sulan. Enstaka spikar satt kvar som tänder i lädret. Happi och Vildesmed gick närmare för att höra bättre.

Peligroso!” viskade stöveln.

”Vad sa hon nu?”

”Hon är gammal och tror att jag heter Pelle Olsson”, svarade Vildesmed.

Han klappade stöveln på tån.

”Såja, lilla farmor. Det blir nog bra ska hon se! Jag är inte Pelle Olsson, men jag ska hälsa honom.”

Stöveln verkade inte nöjd.

Idioto!” klapprade den ilsket.

Det kunde Vildesmed absolut inte förstå, men Happi tyckte det lät bekant.

Lump … en … sten!” viskade ridstöveln. Sen orkade den inte säga mer.

”Jag tror att den försöker varna oss för nåt farligt härinne”, sa Happi som bleknat i färgerna.

”Vaddå? Du kan väl inte ridiska du heller?”

”Nä, men Lumpensten har jag hört talas om.”

”Lumpensten? Är det nån slags mangel?”

”Nä. Sångerskan brukade sjunga spökhistorier för oss småplagg. Särskilt när vi blev för bråkiga och inte ville ligga still under nålen”, fortsatte Happi. ”Hon berättade om kläder som blivit felsydda och aldrig kunde användas. De slängdes i en korg och skulle brännas. Men istället gick de ihop, jackor och byxor och strumpor och hattar. Tillsammans blev de jätten Lumpensten. De reste sig som en hel kostym och hämnades på sina skapare.”

”Vem hämnades de på, menar du? Jag har aldrig hört talas om nåt sånt fall.”

”Det vet väl inte jag vem de hämnades på? Kanske på händerna som sytt dem fel, antar jag. Händerna tänkte ju bränna dem. Jag är inte ens säker på att polisen fick reda på saken.”

”Sånt struntprat”, sa Vildesmed. ”Vi har detektivarbete att göra och kan inte lyssna på sagor. Nu går vi vidare! Hej, hej, farmor! Pelle Olsson kommer säkert förbi snart!”

De gick längre in i förrådet.

”Tjifen, tjifen!” ropade nån från en hängare. När de tittade upp, vinkade en färgglad slips åt dem med sin stora tunga. Eftersom den var sydd av äkta siden så fastnade inte dammet på den. Ändarna såg ändå smutsiga ut.

 

Öreflaj med slipsen Frojd på riktigt

”Känner jag dig?” sa Vildesmed misstroget. Han la handen på sin sprättkniv, för han anade en fälla.

”Det är ju Frojd, ju! Kommissarien skickade mig själv till galgen förra året. Här hänger jag sen dess.”

”Jaha, det är du”, nickade skon. ”Felsägaren Frojd. Det var du som doppade dig i toan och drog spår av bajs på mattorna, så att dammsugaren kräktes. Jag la vantarna på dig. Sen fick rättvisan ha sin gång. Du fick tre års slipstvång, inte sant? Skönt att lagen fungerar, det måste jag säga.”

”Ett rent misstag, tjifen! Eller okej, ett orent misstag kanske. Det var halsen som pruttade sig över toan. Lutade sig över toan, menar jag! Jag hängde bara med. Kunde inget göra.”

”Du hänger bra där du hänger, Frojd. Faktiskt lyser du upp den här trista hålan”, skrattade Vildesmed.

”Men, jag är ju oskyldigt insydd, tjifen! Du kan inte lämna mig här! Jag vet en hel del som jag kan berätta. Bara ni tar mig till Inomhuset igen. Jag kan bli en sån där pisseblåsa. Visselblåsare, menar jag!”

”Du kan ju börja berätta var trädgårdshandskarna har gömt sig härinne”, sa Vildesmed. ”De har klädnypat en strumpa som heter Tornio. Om du hjälper oss, så ska jag lägga ett gott ord för dig i tvättrådet. Kanske kan du rentav få ligga i öppen låda under resten av straffet. Fast bara om fallet blir löst.”

”Ha, ha, du vet minsann hur slipsen ska dras, tjifen”, svarade Frojd.

Han snodde sina ändar i knutar medan han tänkte. Sen lyste han upp så att sidenet glänste.

”Det ligger ett par gamla handskar längst inne i förrådet. Fast de är alldeles jordiga och har inte rört sig sen förra våren.”

”Aha, fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed och stegade genast iväg.

”Men glöm inte att hjälpa mig sen, tjifen!” ropade Frojd efter dem.

Det blev allt mörkare och stökigare ju längre in i förrådet de kom. Snart kunde de knappt se vad som varit vad längre. Stolar, bylten och kartonger. Alla var klädda i en tjock lurv av spindelväv och damm. Vildesmed sparkade lite halvhjärtat omkring sig. Moln av mögel och fnas yrde. Happi försökte spana genom dunklet. Det var då hon såg det hemska.

”Lumpensten!” skrek hon.

Den helklädde jätten låg lutad mot en gammal madrass i ett hörn. Vildesmed snodde runt av ropet. Han drog sin sprättkniv i samma rörelse, men var så ivrig att han snavade. Happi trillade ur honom. Vildesmed tappade kniven som for all världens väg och drunknade i dammet. Skon själv rullade runt så att hans nakna sula lyste mot taket. Kanske hade Vildesmed råkat trampa på en pinne eller knuffa till nåt som rasade. I alla händelser fick monstret Lumpensten liv. Jätten knarrade och knäppte. Sen satte den sig långsamt upp. Ansiktet vändes mot dem. Det var en gammal död trasa med mögelfläckar.

Mer hann de inte se, för både Happi och Vildesmed sprang därifrån så fort de bara kunde. De stannade inte förrän under galgen där slipsen Frojd hängde. Luften var svår att andas. De hostade och flåsade och orkade inte springa längre.

”Ha, haaa, haaaaaa!” skrek Frojd.

Han rullade upp sig mot hängaren av skratt. ”Det är ju bara en gammal fågelskrämma därinne! Den är stendöd. Vilka töntar ni är!”

Vildesmed satte tillbaka hatten Fedora som ramlat in i skon. Han knuffade fram henne på plösen och stirrade ilsket upp mot slipsen.

”Du kan hänga kvar där och mögla, din förslipsade flärp! Jag ska berätta för tvättrådet att du hindrat mitt polisarbete. Jag ska be dem lägga till ett år på ditt straff!”

”Jaha, det var väl det jag trodde!” skrek slipsen helt rasande. ”Man kan aldrig lita på en plutt. Jag menar på en plit! Det är väl inte mitt fel att ni är så lättskrämda? Jag försökte bara hjälpa till. Såg ni inte handskarna i alla fall?”

”Det finns inga handskar därinne. Och finns de så kan man inte hitta dem. Och kan man hitta dem så är det ändå inte viktigt. Då har de legat där flera år. De har inte klädnypat Tornio. Kom Happi, så går vi till Inomhuset igen!”

”Men vänta då!” ropade slipsen Frojd efter dem. ”Jag bara skojade. Trädgårdshandskarna som ni letar efter heter Plock och Pinn. De ligger på hatthyllan inne i hallen.”

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Tue, 18 Aug 2020 07:03:00 +0000

5 – Jantelagets byrå

 

Vildesmeds kontor visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg inklämt bakom lådan med tidningar. På dörren hade skon klistrat upp Vildesmeds detektivbyråmed bokstäver klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt ljust.

”Häftigt plejs!” sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”

”Vad gör du här?” frågade skon. ”Behöver du pengar?”

Han undvek att titta på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans plös.

”Vadå? Får man inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.

”Så lät det inte sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner baletten, kanske?”

”Men vad du är misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här har blivit av med sin syster.”

Vildesmed såg på den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.

”Vänta nu, det var du som var i Vita huset!”

Happi nickade blygt.

”Kan du betala för jobbet?”

”Hör på nu, Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella. ”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”

”Och vad har du med den här saken att göra, Bella?”

Nylonstrumpan ryckte på anklarna.

”Vi strumpor är faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte. Dessutom är alla damstrumpor systrar.”

Vildesmed såg misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.

”Okej då, men jag lovar inget! Vad är det som har hänt?”

Nylonstrumpan tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.

”Inga skumma typer som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”

”Nää …,” svarade Happi, ”fast …”

”Ja?”

Både Fala Bella och Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.

”Det var en strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite konstig faktiskt.”

”En mystisk herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed. Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett anteckningsblock.

”Nu tänker han”, viskade Bella.

”Va?”

”Nej, det var inget. Skriv på du!”

”Jaha, där ser man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.

Han kringlade dit ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Nä, jo, han såg ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”

”Solglasögon, säger du? Ytterst misstänkt!”

”Mycket skumt!” nickade Bella.

Hon hade blivit lite upphetsad av polisarbetet.

”Sen var han helt svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”

”Inte bomull eller ylle, alltså?”

”Nä.”

”Var han stram eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.

Hon drog ut sig själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde inte att andra la sig i hans utredningar.

”Det vet jag inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har många bröder som alla heter Trettionio.”

”Aha, en av Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och mönster också?”

”Jo, precis så sa han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva bli ensam.”

”Fallet är så gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på Barbados.”

Han började vanka fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.

”Tror ni att de skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.

”Knappast”, svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”

”Kan vi inte bara knacka på?”

”Nä, då anar de ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är fotboll.”

”Då har jag en idé!” sa Fala Bella nöjt.


Nylonstrumpan gick tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot. Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.

”Så där ja! Nu ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.

Askan yrde runt dem. Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes varken ränder eller ord på henne längre.

”Var inte orolig”, sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls som olja eller klister.”


De lämnade en svart rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina snören och hålla sig undan.


Fala Bella kom tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen. Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna, fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra. Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån, eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde gott få stanna.

 

Jantelagets byrå på riktigt


I täten gick fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det egentligen att springa med dobbar under fötterna?

Många ville bli stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon rullade sig i sot.


Jantelagets ledare kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet. Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta. Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.

”Mitt namn uttalas faktiskt Tre Nio, sa han.

Nu kom byråchefen fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar för byrån istället för att leka.

Ronessi hade burit med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra uppför byrån för att leta efter Tornio.

”Ska du inte titta på fotbollen?” frågade en av vakterna.

”Nä, jag fick nåt om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.

Sen slank hon in genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om Happi.


Lådan där hon hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.

”Snälle bror, kan du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade strumpan.

Happi tvekade. Hon visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll. Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte korva ihop sig lite och gick sen dit.

”Aj, ta det lite försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.

”Men du får sluta att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”

”Det är inte så lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”

Hon lirkade med maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.

”Men det är ju du!” ropade den svarta strumpan.

”Va? Vem då? Jag? Nädå, det är det inte alls!”

”Det är ju du från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”

Jantestrumpan halade fram ett par solglasögon och satte dem på sig.

”Trettionio?” sa Happi.

”Javisst! Vad gör du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”

”Jag bara hälsar på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.

”Men hjälp mig loss då!”

”Ja, ja, sitt still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”


Hon lirkade med strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från lådans kant.

”Vad pågår egentligen här?”

Det var byråchefen Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför hade han gått hem till lådan.

Snart gick det larm om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.

”Ni har lurat oss! Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så lågt att han luras.”

”Du har inte spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.


”Ta det lugnt nu bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni kan släppa både henne och Happi på en gång!”

Han stampade tre gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som helst.

”Skulle vi ha fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”

”Har ni alibi? Var höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”

”Var vi höll hus? Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”

”Vi hade tråkigt”, ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”

”Finns det vittnen på att ni låg i lådorna?”

”Jaaa, vi är alla vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.

”Jag har kikat i deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde i klädnypan.

”Ni kunde väl bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen. En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor. Det finns tydligen en lekpark i närheten.”

”Hmm,” sa Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.

”Vi hjälper gärna till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har ni frågat Mohäran, förresten?”

”Mohäran? Du menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”

”Mohäran vet ju allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er strumpa där.”

”Hmm, sa Vildesmed på nytt och krafsade lite till.

”Nu tänker han igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är så söt när han tänker.”

”Va?”

”Inget alls! Fundera på du, Löken!”

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Fri, 14 Aug 2020 13:05:00 +0000

4 – Skon i Vita huset

 

Fala Bellas tidigare pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade. Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.

Bortom allrummet svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor, verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor. Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder.Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför fönstret, så det var ändå halvmörkt.

Strumporna borstade av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.

”Det är bäst att jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.

Hon fäste en maska så att den inte skulle löpa iväg.

”Löken?”

”Jo, jag brukade kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”

”Va? Är Vildesmed en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”

”Ja, hurså? Jag kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”

”Men med en sko?”

”Hör på nu!” svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller vill du inte?”

Happi såg sig omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi gillade inte tanken på att vara ensam här.

Klädkammaren på riktigt
 

”Snälla Bella, kan du inte följa med mig?”

”Nä, det är inte riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd. Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så ses vi sen!”

”Var ska jag hitta honom, då? Och vad ska jag säga?”

”Han brukar sitta på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”

”Lovar du att komma dit sen då?”

”Jadå!”

Klädkammarens klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.

”Det ska bli en tvåa där och inte en trea”, sa hon.

En festblåsa klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i underkjolen tills det blev tyst.

Sen var Happi ensam i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita husetstod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.

Vita huset ägdes av en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren. Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre. Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om henne.

Happi gick fram till bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.

”Stick!” sa han sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att ge dig heller.”

”Är ni polis, herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.

Vildesmed såg trött på henne igen.

”Polis? Den enda is jag bryr mig om är den i mitt glas.”

”Man ni har varit polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”

Skon vände sig mot henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret ryckte lite av smickret.

”Vän?” fnyste han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd. Passa dig för vänner!”

”Min systerstrumpa Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän sa att ni är skicklig.”

”Stick, sa jag! Vilken del av det ordet fattade du inte?”

Happi kände sig alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte gå.

Vildesmed tömde häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde bakom disken.

”Fyll på av det vanliga!”

”Du får inte mer nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän till kvällen.”

”Va? Kan man inte dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”

”Å nej!” sa rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå? Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”

Han sneglade mot den olyckliga strumpan vid skons sida.

”Mår ni bra, fröken?”

”Jodå, fast Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.

”Jaha, du behöver nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han hittar knappt hem till sitt kontor längre!”

”Slut?”, ropade skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till och med en egen hejarklack på skohyllan.”

”Ja, ja, allt det där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna skosnören.”

Rocken pekade med ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.

”Hördu du! Mitt snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre! OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du dricka tåbira också!” sa skon.

”Och kolla så oborstad han är!” fortsatte Rick.

”Försök inte vara putslustig!” fräste Vildesmed.

Sen tystnade han som i funderingar.

”Vänta här! Jag måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.

Rocken Rick fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom det tydligen kittlade.

”Varför är Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.

”Det är inte arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade Rick.

Rocken hällde blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.

”Varsågod, jag bjuder! Hoppas färgerna tål det.”

”Nej tack!” sa strumpan.

I samma stund kom Fala Bella in genom dörren.

”Hejsan på er! Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det för dig? Är Löken inte här?”

”Jodå, herr Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte polis längre, säger han.”

”Det vet jag väl att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han. Jag fattade aldrig vad som var problemet.”

Samtidigt kom Vildesmed tillbaka från toaletten.

Han fick syn på Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.

”Av alla lådor i alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.

”Hej Löken! Länge sen vi sågs”, sa Fala Bella.

Hon gick fram och kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när nylonstrumpan rörde honom.

”Min kompis här behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”

”Bella … men … jag … du sa …”

”Det där kan ni glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”

”Vad begriper du av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk! Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för goda för den här syltan!”

När Vildesmed passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.

”Tack ska du ha, Rick!” viskade Fala Bella.

Hon kastade en slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med ärmknappen till hälsning.



Fri, 07 Aug 2020 07:10:00 +0000

3 – Singelstrumpan

I Ensamma strumpors låda var det likadant som förut. Ingen hade sett Tornio medan Happi varit i Utomhuset. Det gjorde henne ledsen igen. Grådask blev däremot upplivad och ville prata mer om världens elände, men en stödstrumpa sa åt henne att lämna Happi ifred.

Vid det här laget hade morgonen flyttat från tvättrummets fönster. Lagom till lunch vaknade Nattluddarna. Det var kläder som somnat sent på natten och sovit längre än de andra. En av dem var Trashanken, som ingen riktig visste vad han varit för plagg. Bredvid honom låg den vrängde och vrånge Tåström. Han hade haft värmeslingor i tyget som ung. Numera spretade bara några kraftlösa koppartrådar ut tyget. En sidenscarf fladdrade omkring utan att minnas vad han hette eller hur han ens hamnat i lådan. Sist av alla vaknade den vackra nylonstrumpan Fala Bella. Hon stannade alltid uppe sent eftersom hon var av sorten Stay up, som betyder just det.Högstuppe på skaftet hade hon spets på utsidan och lite klibbigt gummi på insidan för att inte hasa ner.

Det gick många berättelser om Fala Bella. Man sa att hennes parstrumpa satt insydd i fängelse. Han hade visst varit på en rånares ansikte under ett bankrån, fast Bella själv pratade aldrig om saken. Vissa kläder påstod att Fala Bella suttit på ett ben i en film som barnstrumpor inte ens fick se. Ett tag hade hon också varit sångerska i gruppen Strumpebandet. Men hon slutade när den berömda fotbollsspelaren Guldfot friade till henne. Nåt bröllop blev det aldrig. Fala Bella hade istället rymt med Guldfots sportsocka Ronessi. Båda två hade hamnat i Ensamma strumpors låda, trots att de egentligen inte var ensamma på riktigt utan bara lite udda.

Happi hängde deppig över lådans kant. Fala Bella kravlade upp bredvid henne, nyvaken, skrynklig och hålfotad. På bänken utanför joxade Ronessi redan med trasan under sitt morgonpass. Sen ledsnade trasan och sparkade tillbaka. Då kastade sig fotbollsstrumpan på marken, skrek och sprattlade som om han höll på att dö.

”Kan inte du fixa lite fika åt mig, älskling?” ropade Bella. ”Jag behöver nåt att skölja halsen med.”

Ronessi studsade genast upp och såg inte alls skadad ut längre.

”Ska bli, lilla strumpan!” sa han och hoppade iväg mot stringhyllan på väggen.

Fala Bella drog några maskor rätt och krafsade bort lite nagellack som fastnat på tån.

”Värst vad du ser dyster ut då, flicka” sa hon och sneglade på Happi. ”Blev det en sen natt för dig också?”

”Nä, men min syster Tornio har försvunnit.”

”Man kan aldrig lita på knästrumpor”, fnyste Bella. ”Än vill de upp på låret. Än glider de ner på vaden. Följ du med mig istället, så ska vi snart hitta nån bättre åt dig! Jag ska bara ta lite morgonfika först.”

Happi ville förklara att Tornio var hennes syster, inte nån flickvän och heller ingen knästrumpa. Fast hon tordes inte säga emot. Dessutom var hon glad över sällskap eftersom hon kände sig ensam.

Ronessi kom tillbaka med sköljmedel i en fingerborg åt Fala Bella. Medan fästmön drack kråmade sig sportstrumpan framför flickorna. Han stretchade tyget med maskor som var färgglada och förstärkta på både längden och tvären. Ribbstickningens ränder svällde över vaden. Happi var ändå inte så imponerad. Hon såg att Ronessi hade siffran sjutton broderad på skaftet. Tornio hade ju en nia, men Happi trodde inte att Tornio nånsin hade spelat fotboll. Ronessi var dessutom just en knästrumpa, fast Fala Bella hade sagt att såna inte var att lita på.

”Hörru, vi måste hitta någon åt Happi!” sa nylonstrumpan sen hon hällt i sig sköljmedlet. ”Har du ingen matchande kompis, Ronessi? Nån som är snäll men ensam?”

”Det vete sjutton”, svarade fotbollsstrumpan och funderade.

”Nä, jag trodde väl det”, sa Fala Bella och viskade till Happi:
”Han vet aldrig sjutton. Det är därför han har fått det numret, fast inte ens det fattar han. Nåja, han är en goding och är bra på annat än att tänka.”

Happi tyckte det var lika bra att Ronessi inte kände nån ensam strumpa. Hon ville inte alls ha en pojkvän utan bara Tornio tillbaka. Dessutom var ju Tornio en flicka.

Men Fala Bella gav sig inte så lätt.

”Fortsätt hålla dig i form, lilla pusspåse. Snart blir det nattmangling igen!” ropade hon till Ronessi. ”Vi tjejer ska fixa kärleken!”

Fotbollsstrumpan hade börjat springa runt igen och kasta sig. Han tränade på den rätta, kränkta minen som kunde imponera på domarna.

”Ser det bra ut?”

”Du åker som en vante!” ropade Fala Bella tillbaka.

Sen började hon fundera på annat.

”Vi kan gå till klubben Elitstrumpan för att träffa nån åt dig”, tänkte hon högt. ”Nä förresten, där är kläderna alldeles för högfärdiga. Och singlarna på Svida om byter för ofta. Hemvävt blir lite tråkigt. Det får nog bli en dejt på Café Skontvätten för dig. Där är det snällt och du är ju inte särskilt framåt.”

”Vad är en dejt?” frågade Happi.

”Dejter? Det är på dejter som man blir ihop med nån”, svarade Fala Bella.

Happi visste inte vad hon skulle svara. Mest rodnade hon mellan ränderna.


En stund senare satt Happi och väntade vid ett litet bord i Café Skontvätten bakom tvättkorgen. Det var ingen slump att dejtingplatsen låg där. Då kunde blyga kläder låtsas att de egentligen bara råkat ramla ner bakom korgen på väg till tvätten. Happi var väldigt nervös. Men eftersom Fala Bella väntade utanför, så satt hon kvar. Hon tänkte artigt tacka nej till alla hon mötte. Sen kunde hon alltid säga att ingen haft rätt passform. Hon tänkte verkligen inte bli ihop med nån!

Café Skontvätten på riktigt

En herrstrumpa närmade sig hennes bord. Han sträckte på sömmarna och försökte kaxa upp sig. Kanske saktade han in lite, men gick sen förbi. Snart vände han om och kom tillbaka. Nu tittade han på Happi och stammade nynn-nynn-um-nynn. Sen rodnade han och skyndade iväg. Tredje gången tordes han inte heller stanna. Happi tyckte på sätt och vis att hon kände igenom honom, fast ändå inte. Han liknade en massa andra strumpor helt enkelt. Helt svart och utan mönster. Det enda ovanliga var solglasögonen. De behövdes egentligen inte eftersom det var ganska mörkt bakom tvättkorgen.

”Hej, jag heter Happi!” sa Happi när den svarta strumpan kom förbi för fjärde gången. Mest för att få det pinsamma överstökat.

Herrstrumpan blev stel som en krage och såg ut som att han tänkte springa sin väg. Sen suckade han och damp ner på stolen mitt emot henne. Han såg sig försiktigt omkring.

”Kan vi inte vänta med namn till vi känner varandra?”

Happi tyckte inte att det lät särskilt vänligt.

”Är du inte här för att träffa andra kläder då?” frågade hon lite stött.

”Ja, jo, jag vet inte riktigt”, svarade den svarta strumpan.

Han lutade sig fram och tittade stint på henne bakom solglasen. Happi antog i alla fall att han tittade på henne. Fast ögonen syntes inte.

”Du är väldigt färgglad!”

”Jo”, sa Happi som just inte fann nåt annat att säga.

”Jag gillar det!” sa herrstrumpan.

Han blinkade nog åt henne. Det ryckte i hans kind i alla fall, men det var svårt att riktigt veta.

”Jaha, det var ju trevligt.”

Sen blev det tyst en stund.
Och ganska pinsamt.

”Jag brukar inte gå till såna här ställen”, sa den svarta strumpan. ”Inte mina kompisar heller.”

”Vad bra, inte jag heller”, skyndade sig Happi att säga. ”Min syster Tornio har försvunnit. Nylonstrumpan Fala Bella tyckte att jag skulle gå hit. Hon är snäll, så jag ville inte göra henne ledsen.”

Mansstrumpan skrattade. Ett konstigt krax blev det.

”Är det roligt att min parstrumpa har förvunnit?” frågade Happi.

”Nä, så är klart det inte är roligt. Fast så där går det ju när man har en massa mönster och färger och rosetter och grejor”, sa den svarta strumpan. ”Kolla på mig! En enda färg. Inget extra. Jag är precis likadan som alla mina bröder. Om en av oss förvinner så tar man bara en annan till par. Vi i Jantelaget blir aldrig ensamma. Vi gör oss inte märkvärdiga. Vi är som strumpor är mest.”

”Jaha, fast jag har ju inte själv bestämt vilket mönster jag har!”

”Nä,” viskade svartstrumpan och lutade sig närmare. ”Fast man kan ju färga om sitt tyg så det blir svart! Vem vet? Då kanske vi kunde bli ett par.”

Herrstrumpan hade inga öron, för det har inte strumpor. Därför ramlade solglasögonen av när han böjde sig framåt. Genast kastade han sig på golvet för att hämta upp dem. Då såg Happi ner i skaftet där det stod 39.

Herrstrumpan kom upp igen, lätt fotsvettig. Han sneglade försiktigt runt sig. Happi undrade vad han var så rädd för.

”Du heter Trettionio, inte sant?” sa hon.

”Hur vet du det? Vem har skvallrat?” pep den svarta strumpan.

Han blev så rädd att han försökte resa sig. Fast eftersom han hade satt ner stolen på sin egen tå, så kom han ingen vart.

”Det står ju Trettionio i dig. Spelar det nån roll om jag vet vad du heter?”

”Du fattar ju inget!” väste strumpan. ”Mina bröder i Jantelaget skulle rulla ihop mig till en liten boll om jag avslöjade oss!”

”Så ni heter Trettionio allihopa?”

”Det har jag aldrig sagt! Det kanske vi inte alls gör! Trettionio är förresten bara storleken. Eller vi heter kanske Trettionio, men det har inte du med att göra!” ropade han.

Kläderna vid de andra borden började snegla. De undrade varför den svarta strumpan väsnades. Trettionio flinade dumt mot dem och försökte sen gömma sig genom att lägga servetten på huvudet. Då såg han förstås ännu konstigare ut.

”Synas och sticka ut!” gnällde han. ”Alltid granskas i sömmarna! Det är mycket bättre i lådan med mina bröder. Är man lik alla andra så blir man aldrig ensam. Rätt åt dig att du tappat din parsocka, ditt randiga skrakel! Det är bara fånigt att gå på dejt!”

”Men hördu du”, sa Happi och tog Trettionios resår i sin för att han skulle sluta vifta omkring med den.

”Varför är du själv här, om du har det så bra bland dina likadana bröder?”

Herrstrumpan bleknade så svart han var. Han försökte spänna upp sitt tyg. Sen föll han ihop till ett skrynkel.

”Jag längtar efter lite färg”, viskade han. ”Det blir så tråkigt när alla ser likadana ut.”

Han la bort solglasögonen eftersom de ändå inte ville sitta kvar. Båda blev blyga för varandras blickar. De tittade på sina grannar istället. En oanvänd strumpa med prislappen kvar tåflörtade med den stoppade linnesockan mitt emot. Vid ett annat bord försökte en gummigalosch förklara för sin dejt att hon inte längre visste om hon var en sko eller en strumpa. Intill tvättkorgens vägg satt en luddig, rosa gumma, stickad av angora. Hon brukade gå till Skontvättens café varje dag för att titta på ungdomarna och den vackra kärleken. Hon log mot alla.

”Ibland drömmer jag om att dansa folkdans i en sko med spännen och ha strumpeband med tofsar”, sa Trettionio.

”Jag tror att det skulle klä dig jättebra”, sa Happi. ”Röda tofsar ska det vara! Om du börjar dansa så lovar jag att komma och titta.”

”Nähä?”

”Jo, det är klart! Annars skulle jag inte säga det.”

”Du är snäll!” sa herrstrumpan och vågade se Happi i ögonen. ”Ledsen om jag var elak förut. Jag hoppas att du hittar din syster Tornio. Annars vet du var jag finns. I Jantelagets byrå alltså.”

Han klappade henne försiktigt på skaftet och reste sig sen.

”Nu måste jag gå hem innan nån undrar. Det var kul att prata i alla fall! Vi ses!”

Han försökte rycka åt sig tån några gånger. Sen hjälpte Happi honom att lyfta på stolen så att han kom loss.

”Vi ses på folkdansen!” ropade han när han gick.

Happi satt kvar en stund och drog i sina trådar medan hon funderade.

”Är det ledigt här?” frågade en röst.

En korvig tubsocka rodnade mot henne.

”Jadå”, svarade Happi. ”Fast jag ska precis gå.”

Tubsockan hade tydligen redan bestämt sig och satte sig ändå. Han pustade och verkade nästan vimmelkantig. Kanske hade han sprungit. Happi hörde honom beställa soda av serveringsförklädet. Sen reste hon sig. Tubsockan blev förvirrad. Han tog Happis sugrör och satte det i en maska vid sidan av munnen.


Fala Bella väntade utanför Café Skontvätt. Hon var så laddad med nyfikenhet att nylonet blixtrade av elektriska gnistor.

”Nå?”

”Jo, det var kul”, svarade Happi.

Sen tog hon mod till sig. ”Fast jag vill inte ha nån dejt. Jag vill leta rätt på Tornio!”

”Det var nog det jag trodde”, svarade nylonstrumpan.

Hon verkade inte arg det allra minsta.

”Då finns det bara en sak att göra. Vi måste hälsa på min gamle pojkvän Vildesmed.”



Tue, 04 Aug 2020 05:47:00 +0000

Kapitel 2 – Det smutsiga däcket

Man kan aldrig veta med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann under nålarna.
”Det händer med händer”, brukade Sångerskan säga.
Nu hände nåt med Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför. De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens kant. Sen försvann de utan att förklara sig.

Happi kikade omkring sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul. Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig, men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan orsak.

”Hej, vill du höra en gåta?” sa en röst.
Orden liksom hoppade av iver.
”Vad är det för strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”
Happi såg sig omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.
”Det är ju jag!” svarade rösten och skrattade så att det ekade.
Nu såg Happi att det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller så hade det kört i nåt kladdigt.
”Jag heter Rulle”, sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”
”Jag heter Happi”, svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”
”Jag vet inte”, svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är därför jag heter Rulle. Sa jag det?”
”Jo.”
”Du är en sån där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”
Happi fick lite tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.
”Jag brukar åka fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne? Hon heter Tornio.”
”Åha!” sa Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan att riktigt komma nån vart.
”Åhå, men då är det nog kört för dig.”
Sen lyste däcket upp.
”Det är ju kört för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring på mig hela tiden, menar jag.”
”Jag förstår inte vad du pratar om.”
Rulle såg på Happi där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.
”Oj, ursäkta!”
”Vadå?”
”Lite punka bara. Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på tungan.”
Happi tittade bekymrat på däcket.
”Fast blir jag inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta henne.”
”Jo, fast det är nog kört för dig”, sa Rulle igen.
Nu lät han riktigt ledsen.
”På landet fick jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog ha dig sen.”
”Så elaka kan väl inte ens handskar vara?”
”Det är nog händerna inuti handskarna som bestämmer.”
Det snurrade i maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.
”Blev du ledsen? Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.
Innanför smutsen var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och ekorrar.

Rulla, rulla rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla rull rull rull!

Happi hängde tyst på hinkens kant.
”Tyvärr kan man vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de, muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt var det skönt att släppa på trycket.”
Han släppte ännu en fjärt ur gummit.

Nu föll en skugga uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns krokiga näbb pickade snart smulor.
”Oj, oj, oj!” pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.
Bilklädseln vaknade när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.
”Bort, bort, ditt flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.
Fågeln blev i sin tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit kakadua, en papegoja som rymt.
”Pippin städar ju bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.
”Försöker du vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”
”Äsch, tant är ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”
”Vet hut, din stinna slangel!”
Fågeln verkade inte lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.
”Bläääh! Vad har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”
”Jag har inget gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”
”Alltid dessa förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam. ”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda kajor och kråkor är mina nya vänner.”
”Har du flugit långt, då?”
”Ända från Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan.
Den lyfte på ena klon, reste kammen på huvudet och bugade.
”Jag kan flyga. Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Mariapå latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända tillbaka till Måsart!”
Kakaduan började sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt. Däcket Rulle hakade genast på.
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Scarlatti tystnade av ren förvåning.
”Fina vägar till Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”

Happi var lite rädd för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma tillbaka. Hon fick en idé.
”Hördu fågeln! Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan jag visa.”

Tvättrummets fönster på riktigt

Papegojan tittade på strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och sen med det andra.
”Du luras väl inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer flyga till en människa.”
”Nädå! Jag vill bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”
Scarlatti av Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.
Sen klapprade han tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram sin klo.
”Flyg i vind för det!”
Happi skakade papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut vingarna och flaxade iväg.
”Hälsa på mig snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.

Happi hade aldrig flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och försvann ut igen.



Illustrationer: Ebba Palmstierna

Fri, 31 Jul 2020 07:08:00 +0000

Kapitel 1 – En strumpa är borta


Runt, runt gick dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest! Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar, knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen. Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon stolt.


Systrarna hade aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget. För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk. Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.

Med morgonen vaknade Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen? De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem. Tornio låg inte i det översta lagret.

Vad var det för ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch, men det var svårt att läsa upp och ner.
”Det står Ensamma strumpors låda”, sa nån bakom henne.
Rösten var tunn och kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.
”I Ensamma strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.
”Vad heter du, barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju broderat här på skaftet, ser väl tant?”
”Nå, ska man vara noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick förstås inte stanna så länge hos dem. ”
Happi Happablir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”
Genast blev hon sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.
”På den ena T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället!Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”
Happi råkade kliva på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade genast om.
”Det låter ganska lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan. ”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl jag om sånt?”
”Vad heter tant själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.
En lös garnstump hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.
”Heter och heter. Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon. ”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det och så har det blivit.”
”Har tant sett min systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor och nio blir Tornio tillsammans.”
Grådask gav den lilla strumpan en sorgsen blick.
”Du har ju hamnat i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det gick till?”
”Nä, Tornio var inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”
Sockan nickade tankfullt och suckade.
”Kanske har hon blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av misstag. Sånt händer.”
Tårar vällde upp i Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.
”Jag får väl fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.
Hon rätade ut sina ränder för att gå.
”Ta det nu lugnt, lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än tittar sig omkring”, svarade Grådask.
Raggsockan förstod antagligen att hon gått lite för långt.
”Stympen, har du sett en strumpa som heter Tornio?”
En liten stickad knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.
”Ja du, Stympen, inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan du sluta klänga på mig nu?”
Happi kikade ut över lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk. I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren. Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner ens kan sova.
”Så här har man det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.
Hon lyfte den mycket mindre Stympen i en maska.
”De tvättade honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll. Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”
Yllesockan var så upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.

De stora maskinerna stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?” ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset? Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.

Det var skräpigt runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården, när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa! Då skulle alla få gå blöta.

Hålet där biten suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre. Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.
”Vääälkommen!” viskade nåt.
”Hon ser mjuuuk ut.”
”Hon äääär mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.
”Hon har rändeeer.”
”Stanna och leeek med oss!”
Happi anade rörelser i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som Happi bara kunde ana i halvmörkret.
”Vilka är ni?” ropade hon med darrig röst.
Hesa skratt hördes runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet fönster.
”Vi är aaalla och iiingen”, svarade nån.
”Har Tornio kommit hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”
”Hit kommer aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”
”En tråååd i taget.”
”Stanna och leeek med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”
Nu hade Happis ögon vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade. Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne själv i dem.
”Staaanna hos oss!”
”Nej tack, jag måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio var fortfarande borta.

Golvet sträckte sig rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar, hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om hon nog skulle ha försökt.

Ljuset från Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från grannlandet Hallen.

Illustrationer: Ebba Palmstierna


Fri, 24 Jul 2020 08:33:00 +0000

Ensamma strumpors låda

Ensamma strumpors låda är en barnbok som jag skrev till en tävling i vintras. Jag kommer att publicera den här på bloggen, ett kapitel i veckan. Illustrationerna är gjord av min systerdotter Ebba Palmstierna.

Boken utspelar sig i och runt mitt eget hus och Ensamma strumpors låda står verkligen i mitt tvättrum. Jag tillägnar den mitt första barnbarn Lyra.

Kapitel 1 – En strumpa är borta
Kapitel 2 – Det smutsiga däcket
Kapitel 3 – Singelstrumpan 
Kapitel 4 – Skon i vita huset 
Kapitel 5 – Jantelagets byrå
Kapitel 6 – Odjuret i Öreflaj
Kapitel 7 – Hatthyllan Höjdhoppet
Kapitel 8 – Vad kläder drömmer om
Kapitel 9 – Möte i Mohärans garderob
Kapitel 10 – Lumpenstens vandring
Kapitel 11 – Den nyfikna hästen Gullan
Kapitel 12 – Stolta Mari

Hela berättelsen 

Mon, 20 Jul 2020 19:26:00 +0000

Sång till minne av Tobbe

Torbjörn Gozzi, en av de finaste människor jag haft förmånen att känna, gick ur tiden idag. Tobbe hade en svår sista sjukdomstid. I gengäld, och som jag hoppas till någon tröst, hade han många, många vänner som älskade, respekterade och beundrade honom, däribland jag. Våra känslor kommer att leva kvar, nu blandade med en stor saknad.


Jag talade med Tobbe på telefon så sent som förra veckan, men risken för Coronasmitta gjorde att han inte fick ta emot besök på sjukhuset. Sista gången jag träffade honom i hemmet var för någon månad sedan. Min spontana tanke var då att han som alltid varit en kraftfull person, nu påminde om en liten gul fågelunge.

Därför skrev jag sången ”Little Yellow Bird” till Tobbe. Han hörde den aldrig och jag vet inte ens om jag ville spela den för honom, men jag lägger den här på bloggen som en hyllning och ett minne till en moralisk, själslig och mänsklig gigant, vars alltför tidiga avfärd är en stor förlust.

Jag kan varken sjunga eller spela gitarr särskilt bra, men det får ni ha överseende med. Jag är säker på att Tobbe har det var han än befinner sig. Texten finns i kommentar nedan.