Topplinje
Mylinglogo

Saga

Bild

Saga är klassisk fantasy gjord på allvar. Vi har medvetet använt oss av de myter, det allmängods som finns för att spelarna lätt ska komma in i spelet. Det som fungerat i historieberättandet under tusentals år fungerar även här.

I Saga är hjältarna ädla och skurkarna nattsvarta - i alla fall för det mesta. Arcaria befolkas av smutsiga, förtryckta bönder, feta munkar, listiga tjuvar och fredlösa, korrumperade tempelriddare och allt annat vi lärt oss känna igen från otaliga böcker och filmer. Men kom ihåg allt är inte som det först verkar.

I Albion präglar religionen ständigt människornas sätt att tänka. Ondskan, i form av djävulen, Shaitan, är högst verklig, och han sluter ständigt förbund med de som är villiga att tjäna honom i utbyte mot makt och rikedom. Det onda och det goda för en evig kamp om de dödligas själar.

Gammal folktro och hedniska riter lever kvar. Ve den som retar de magiska Sidhe. När prästerskapet tittar åt ett annat håll så offras getter, får, duvor och en och annan människa för att blidka urgamla naturväsen och gudar.

Världsbild

Den allmänna världsbilden är sådan att världen består av en rund skiva där Arcaria ligger i centrum. Runt Arcaria och de andra kända kontinenterna finns ett enda hav, Mare Atrocus. Seglar man ut på det havet så kommer man till slut till Shaitans Mur. Den går runt hela världsskivan, och höjer sig som en kupol över världen. På insidan av kupolen finns solen och månen. Stjärnorna är små hål där Ramas ljus läcker igenom in till Shaitans skapelse. Världsskivan vilar på nio pelare, och under den finns helvetet, där Shaitan och hans demoner har sin boning.

Religion

Så gott som alla i Albion (och hela Arcaria) bekänner sig till Spiriti Illuminati, och profeten Panon. Enligt honom fjättrades människorna av djävulen, Shaitan, som skapade världen. Nu tvingas de att ständigt återfödas i nya kroppar. Men den som har en stark tro, och kan frigöra sig från Shaitans frestelser kan bryta sig genom Shaitans mur, nå Rama, och få evigt liv. Alla Panons uppenbarelser finns nedskrivna i boken Vox Verus.

I Albion, som ligger i cilivisationens utkanter, har kyrkan dock inte lika stark ställning som på kontinenten. Den världsliga makten har för tillfället övertaget; kallt stål skär bättre än prästernas tungor. Därför är Albion en fristad för magiker och andra figurer som normalt skulle hamnat på bålet.

Kungariket Albion

Konungariket Albion är det sydligaste riket på ön. Kung Breannon Drakklo styr landet från sin tron i huvudstaden Cumbran. Han blev kung redan som tonåring, mest beroende på att han dräpte den svarta draken Garanthiax och ledde den albiska hären till seger vid det avgörande slaget i kriget mot norog. Kungen är en levande legend.

Albion är ett feodalt land. Det består av en pyramid av personliga bindningar uppåt och nedåt. På toppen finns en krigarklass som består av kungen och de så kallade riddarna. Majoriteten av befolkningen är bönder. Av dessa är drygt hälften livegna. Endast ett fåtal är köpmän och hantverkare i städer. Allt land ägs egentligen av kronan, men i utbyte mot en trohetsed och en förpliktelse att tjäna kungen med vapen har ett antal baroner blivit vasaller och erhållit varsin förläning, som de kan sköta som sin egen. Det finns åtta län. Ett av dem - domänen - tillhör kungen. De övriga styrs av 6 baroner och en baronessa, som alla är vasaller till kungen. Utöver länen så finns staden Findon, som inte styrs av en länsherre, utan har ett fribrev från kungen.

Här och var i landet har kyrkan egendomar, och de står naturligtvis utanför kungens och baronernas kontroll. Kyrkorna och klostren är nästan alltid dyrbart utsmyckade.

Albion saknar den fasta samhällsstruktur som kännetecknar de äldre länderna på kontinenten. Det finns trots allt en viss rörlighet mellan samhällsklasserna, i alla fall bland de som inte hade oturen att födas som livegna. Det händer att män som visat sin duglighet exempelvis på slagfältet dubbats till riddare, även om de tidigare var enkelt folk. Att äventyra är ett annat sätt att stiga på samhällsstegen, i synnerhet om man gör det i sin länsherres tjänst.