Det är 1984 och jag är 11 år. Jag sitter hos min syssling på landet och ser hur han, Joppe och en kille som heter jag tror heter Tomas berättar en spännande saga för varandra om drakar, monster och skatter. Det är visar sig inte vara en berättelse utan ett spel. Jag har vid det här laget gjort tre, fyra större spel med regler på tjugo sidor, egna illustrationer och avancerade monster med mera och rä redan inne i vad som kom att kallas fantasy med Bilbo som vägledning. Jag har inspirerats av dataspelet Temple of Apshai med sina 4 nivåer och långa bok med beskrivningar över rummen i templet som ritades upp som streck på skärmen. Jag skapar Temple of Pernrider som har ännu mer fällor, monster, kartor, spells med mera. Men det är på papper, tärningar, penna och en liten synth som gör ljudeffekterna.

Men nu sitter jag och lyssnar. Det här är något annat! Jag frågar om jag får vara med. Det är för svårt säger de. Efter ett tag inser jag att det är Joppe som berättar sagan. Han bestämmer handlingen direkt vid bordet. Jag blir ännu mer intresserad. Jag som redan skrivit massa böcker som ”Slavar och kaptener”, ”Djungelboken 2” och ”Skattrövarön”. Rena kopior av klassiska verk (utom den första möjligen). Jag som gjort serietidningar om Tintin, Johan och Pellevin och Snurferna (Smurfernas släktingar). Mitt rymdepos jag just avslutat i serieform som gick runt i klassen. Jag ville berätta. Framförallt ville jag leda. Kanske för att jag aldrig var en ledarfigur – vad vet jag. Förfrågan om att få spelleda möts med ännu ett avslag. Att leda spelet är enligt de tre unga herrarna ännu svårare.

Det finns ingen spelplan. Bara en massa tärningar med fantastiska former. Jag åker hem till stan efter sommarlovet och träffar Mats som går ni min klass. Han har köpt ett spel som heter Mutant. Mutant har 68 sidor regler. Jag blir kär. Jag älskar regler. Jag läser regelboken på natten om och om igen. Jag fascineras av alla tabeller, regler och mängden sidor. Jag misstolkar regler om medvetslöshet i spel som att man kan bli så upphetsad av spelet att man svimmar. Jag börjar spela och senare spelleda och vi fattar väldigt lite av alla regler. Jag älskar allt som rollspel står för och mitt fokus är på regler och tabeller.

Samtidigt ser jag Star Wars filmerna för första gången. Det här gör intryck på mig. Plötsligt ser jag en möjlighet att skapa något jag aldrig gjort förut: ett eget rollspel som utspelar sig i rymden. Det finns inget sådant. Jag ska ta den platsen. Inte nöjer jag mig med att köpa något någon annan gjort.

Det första jag gör är MasEnters. Synd att det är borta. Jag minns att man sa hur många steg man gick varje gång man fick handla (en rest från Temple of Apshai/Pernrider). Jag minns vapen som tung övrig laserkulspruta. Jag minns fyra regelböcker. Men det var efter det jag skapade Starchallenge. En handskriven version på 400 sidor. Jag har kvar originalet. Reglerna var ofattbara. Färdigheter kunder nå 124 poäng på ett helt vansinnigt sätt. För att vara prostituerad ska man ha Karisma >15. Och för att slå för en färdighet används 1T100, 1T20 och 1T4. Jag hade 15 raser varav en del var värdelösa och inte tålde sol (inspirationen kom från troglodytes från Joppes rollspel Palladium). Men folk spelade. Gud vad de spelade. Jag ringde Äventyrsspel som på den tiden var de största inom rollspel i Sverige och jodå, jag fick komma dit och presentera spelet. Det skedde dock aldrig.

Sen glömde jag bort rollspel. Jag blev 14, 15, 16 och fick massa andra intressen. Men vid 17 års ålder började jag ta upp det igen och skrev om reglerna för hand. Kanske blev det 300 sidor den här gången. Den versionen var före sin tid med en hel del intressanta regler och vi hade väldigt kul med den versionen. Det gick några år och rollspel föll åter i glömska.

En natt då jag är30 sitter jag och Joppe och snackar. Vi tar fram Starchallenge och börjar köra. Joppe får något piller för att bota en skada och säger att om det här är framtiden är spelet hopplöst förlegat. Det får mig att skriva om hela spelet. Allt skulle rivas upp. Men nu upptäcker jag andra rollspelsmakare på internet. Här finns likasinnade och härfinns mängder av kunskap och nytänkande – något jag direkt slår ifrån mig. Jag skapar Starchallenge version 3 som blir 1600 sidor långt i 4 stora pärmar. Den första speltesten äger rum då spelet är klart. Det innebär att spelgruppen bestående av min flickvän och brorsdotter får en ganska tråkig tid vid spelbordet. Fyra timmar för att göra en karaktär och ett evigt bläddrande i regler. Regler där till exempel nästan varje färdighet har egna regler. Jag trodde på det. Jag trodde på regler. Regler in absurdum. Tabeller en masse. Det var ju så det alltid varit. Vi spelade några gånger. Reglerna är fyllda med anteckningar för det uppstod fel hela tiden.

Spelet var ohanterbart. Jag blev tvungen att förenkla reglerna. Och än en gång började jag en revidering – en förenkling. Det blev 300 sidor som hette Starchallenge Light Edition. Tyvärr blev reglerna inte tillräckligt lätta. Men jag hade brutit med det gamla sättet att göra regler på som präglade de tidiga rollspelen på den tiden. De nya reglerna fungerade men jag gillade inte mitt skadesystem. Efter ett tag ville jag skriva om det. Du håller produkten av den omskrivningen i handen. Jag insåg att jag behövde börja om igen och frågade min flickvän om jag fick göra en sista version: ”Det kommer ta mycket tid från oss”. Hon sa ja och det tog tre år. Eller kanske två år effektiv tid.

Så noggrann har jag aldrig varit. Jag lärde mig koda Excel för att räkna på spelbalans. Jag skrev om reglerna mängder av gånger. Jag fick höra att det inte gick att skapa något nytt. Jag fick kritik men också beröm. Jag lärde mig tänka om i massa rollspelsfrågor och jag ändrade min syn på vad jag ville ha ut av rollspel. Jag fick lära mig hur man skulle tänka då man gjorde världar. Besviket såg jag hur mina 500 sidor värd från två versioner tillbaka var värdelöst skrot fyllt av import och export siffror, befolkningsmängd med mera.

Det här är så långt ifrån man kan komma mina tidigare rollspelsideal. Det här är något jag blev verkligen nöjd med. På internet fanns folk som var mycket nyfikna och intresserade. Jag speltestade med folk jag aldrig träffat på ställen jag aldrig varit på. Människor ringde, mailade och några erbjöd sig att illustrera spelet. Jag sökte efter hjälp på alla möjliga plaster. Det blev till och med ett soundtrack. Det andra soundtracket om man ska vara noga. Jag lyckades till och med göra en egen stjärnkarta som inte liknade något där ute. Jag fick lära mig att redigera text. Jag utmanades på alla sätt. Och till sist fick jag ett förlag att vilja ge ut det! Det som började som ett projekt för mig själv hade plötsligt blivit publikt med många människor involverade. Otroligt!

Det som började i ett hus i Gamla stan i Stockholm kan knytas ihop 100 meter därifrån och 30 år senare i den science fiction bokhandel som nu ligger där och där det här spelet kanske kommer ges ut. Det är en fascinerande tanke att det som började i en tioårings huvud nu finns där ute.

Resultatet av alla år och tusentals sidor blev ett spel där fokus ligger på att leva ut en roll. Reglerna utmanar visserligen spelaren men de är inte komplicerade. Jag har lagt ett fokus på ett agerande vid spelbordet och ibland pressas man av tiden. En värld där inget är svart eller vitt och en värld som inspirerats av så mycket olika saker. Allt det där ligger framför dig. Men det var så här det började. Jag och tioåringen hoppas det kommer vara till mycket nöje.


Niklas Gerholm i augusti 2013