Mylinglogo

RSS-banken

RSS-banken är Mylings försök att samla ihop så många svenska nyhetsflöden om rollspel som möjligt på ett och samma ställe. Säg därför gärna till om det är någon som vi verkar ha missat. Använd länkarna till höger för att komma till respektive hemsidas nyhetsutskick. Allt presenteras nedan. Mer detaljerad information om varje inlägg nås via rubriklänken. Den som vill prenumerera på nyhetsflödet i sin RSS-läsare kan trycka på den gröna RSS-symbolen.

BildBild

Tankar från Trakorien

On the Working of Clocks

undefined 

This is a model of a simple, mechanical pendulum clock.

1. The escapement wheel (yellow) strives to rotate clockwise (duh) drawn either by a spring or a weight hanging from a string wrapped around its axis.

2. The anchor (grey) allows the wheel to only rotate incrementally, one cog at the time, as directed by the swinging pendulum connected to the anchor. The force of the escapement wheel at the same time gives a little push to the anchor to keep the pendulum swinging. The clicking sound of a pendulum clock is due to the light tapping of the anchor arms on the escapement wheel.

3. The rest is a question of casing, gears and hands, translating the mechanism's movement to our definition of seconds, minutes and hours.

The very basis of clocks or indeed any time measurement device, is something observable that changes at a steady pace. This goes for the day to night shifting of our revolving earth, the flowing of sand in an hourglass, the behaviour of atoms in an atom watch or any other time measurement device. In a pendulum clock, the steady pace is set by the swinging of the pendulum, which is basically constant under given circumstances.

On the passage of time in Forbidden Lands

My reason for considering the mechanisms of clocks, is the following thought concerning the passage of time in the game Forbidden Lands:  

What if clocks exist that don't measure time,
but instead direct aging and passing of time?

 I haven't fully decided where to go with this, but I will know when the upcoming Alderland expansion is published. These are some of the question I'm pondering:

* What if the drive to age – the striving of the clock's escapement wheel to turn – is applied by intelligent beings, death gods or their minions constantly pulling at the feet of the living?

* What if the rate of aging – the swinging of the pendulum – is set by biological oscillation? We have several examples of molecules in our bodies that swing between two different states depending on circumstances, the taut / relaxed form of hemoglobin for instance. What if such a biochemical switch is purely cronological?

* What if the clocks of aging have actively been set by some intelligent being?

* If so, then why don't elves age?

* What if you came to a valley in Alderland where flowers periodically shifted from violet of orange due to the biological pendulum?

* What if some smart dwelvers have studied the biological pendulums? What if they found out how the mechanisms of aging could me manipulated, either by removing the driving force OR by jamming the biological pendulum.

* What if they already experimented with this several hundred of years ago, as they forged Horn's Astra and built the Metrochrone of The Sisters' watch in Aslene?

* What if the leading mind behind the current dwelver research has lost it and now appears in markets as a fool named The Pagnillo?

* What if the adventurers' task would be to find The Pagnillo to either kill it as a threat to world order OR to get it back on its research track?

Skulptör: Margareta Persson
Sculptress: Margareta Persson

Mon, 25 Dec 2023 12:00:00 +0000

Me and our Community

 

In this triptych you see three versions of the map of Ravenland, which is the initial gaming area of the role playing game Forbidden Lands from Free League Publishing.

* To the left is my very first draft of the map, made with pencils on paper.
* In the middle you see the finalized black and white version that you'll find on the inside covers of the gaming books (there is also a separate, coloured version in poster format)
* To the right and below is a brand new wooden version made jointly by Samuel Nedergård Bergsten and Ronja Eriksson as a gift for a gaming friend. They have divided the map in three layers (mountains and forest, plains, water). These layers were then laser cut, engraved and lastly glued together yielding this piece of art.

Seeing their work really warmed my heart. It also gave me an opportunity to thank all fellow enthusiasts – gamers and creators alike – for all the collaboration and obscure discussions and projects we've had the pleasure of sharing during the years. Considering all the hate and lies and manipulation that goes on in the world today, I find that me and our community in some respect share what is actually the best features of humankind: passion, project cooperation, creativity, unselfish helpfulness and love! Some may call rpg gaming simply entertainment and escapism, and for sure there's room for that as well, but what counts for me is the practice of humanity and the warmth I encounter in doing so. I'm convinced that this type of shared enthusiasm makes the real world better. Thanks, my friends – let's keep doing this!

 


 

Wed, 18 Oct 2023 15:44:00 +0000

Sex in The Bloodmarch




SPOILER WARNING – for The Bloodmarch, a Forbidden Lands RPG expansion below. Also be warned of SEXUAL CONTENT (though not explicit really).

.

My original text to The Bloodmarch had some sexual content in it, most of which was edited out by Free League. They explained that they have to be careful due to various international laws and standards and also due to some recent RPG-related scandals that you might have heard about. I can understand and accept that. Still, I'd like to share some hints on what was there in the first draft, not only because I like raunchy details (which I do), but also because some of it has connections to the plot that you might want to explore. GMs can include these sexual elements or leave them out according to group preferences.

Disclaimer: Free League Publishing is not responsible for what I'm writing in this blog post (or any other). These are my personal musings.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Sex at Ashenstead
1. In the adventure site Ashenstead there's an upcoming wedding between the son and

daughter of two Aslene clan leaders. One event had Merdekai, the

father of the bridegroom, claiming ius primae noctis according to ancient customs – that is the right to sleep with the bride on her wedding night. The bride and her

father were naturally outraged. It is uncertain whether Merdekai meant

what he's saying OR whether it was a test of his counterparts / his son's balls OR a

way to start a civil war (which Grudenstaal doesn't want if he's there). In any case, the adventurers are asked to

solve the situation diplomatically. One solution is to access the temple's library and verify that the custom of ius prima noctis is stated only in some apocryphal texts that may be refuted.

2. The high priests

Liklaudos and Melgir are to have public, ritual sex on the temple roof as part of the wedding

ritual, which makes Melgir's husband Tordenost madly jealous. Murders

take place, the tower Kardena's watch is made to fall into the abyss with the lovers in it, and the adventurers

have to investigate whodunnit. An alternative perpetrator is the penitent dwarf in the temple hall that knows magma song.

Sex at The Watch of the Sisters

The mad composer Cavaldo is based on the actual, historical 16th century

composer and prince Carlo gesualdo. In historic reality as well as in

the first draft of the adventure, Cavaldo caught his wife and her lover making out in flagranti and brutally killed them, a deed that distressed him for the rest of his life and affected his work. In the game, the forest spirit Margarita fuelled his wrath towards the lovers in order to increase his musical passion.

Sex at Oxengelder
The garden of Novices in the original text was kind of a hippie park with free sex, dream and drug experimentation aiming to free your body and mind for true oneiromancy. Two charismatic young dreamers were leading these orgies, that in one event got out of hand, tranforming the participants to agressive beasts. There was also an aphrodisiac called Libertine involved, that could lead to interesting complications. The male leader of this crowd called himself ”Olof Skötkonung”, which I though was somewhat funny (actual name of historical, Swedish king, but untranslatable joke I'm afraid ;-) ). The female leader was namned Vilega Starsight as a homage to the raunchy online comic ”The Cummoner”. The elders of Oxengelder frowned upon these practices, but couldn't do much since the Dreamstress herself didn't seem to care.

Fiena Fromelei having sex
In the original text the escort goblin Crudehack, protected Fiena Fromelei so closely that he made her pregnant without she neither understanding what was going on or that she is carrying a child. Fiena's daughter could become a moonelf after birth as an alternative to herself.

Some additional sexual couples in the original text
Kurmena and Eisendor in Taregyll
Vaerfor van Reiben and the Dreamstress
Draug of the White and Mildella (reluctantly from the latter, as part of her debt)
Poansa and Grudenstaal if they join forces

Sat, 08 Jul 2023 12:39:00 +0000

En målning byter ägare

 


En av mina vänner, den spännande konstnären Mark Frygell, har köpt Steven Stahlbergs (tidigare Steven Hägg) originalmålning till det ursprungliga äventyret Svavelvinter från Fredrik Malmberg. Mark bytte den mot en av sina egna målningar och båda verkar lika nöjda över transaktionen.

Mark och jag har ofta intressanta och öppna diskussioner om rollspel, konsten, livet och kreativiteten. Han är helt rätt person att förvalta målningen, eftersom han som gammal rollspelare vet hur viktig den har varit för många genom åren, och dessutom kan visa den där den bör visas i konstkretsar. Fredrik uttryckte för sin del önskemål om att målningen ska tillgängliggöras för de intresserade och inte bara hängas undan privat, vilket jag vet inte heller är Marks avsikt.

När jag pratade med Mark vid midnatt igår så hade jag ändå blandade känslor eftersom jag själv hyst funderingar över att försöka köpa målningen. Treåringen i mig ligger fortfarande och surar på golvet, men samtidigt är jag övertygad om att detta var det rätta och att verket hamnat i bästa händer! Världen blev rentav lite mer spännande.

Kanske får jag till och med snart se tavlan i verkligheten såhär trettiosju år senare ;-).

Tue, 04 Jul 2023 10:06:00 +0000

The Unreliable Narrator

File:Gustave Doré - Baron von Münchhausen - 034.jpg


There has been a discussion on Discord recently about the pros and cons of the Unreliable Narrator style of the Forbidden Lands Roleplaying Game (RPG). Being one of the lead writers of the game and of its concepts, I thought I'd give my personal view and explain where it comes from. Now, I'm not that familiar with most RPGs, so I assume there are unreliable narrators in other games as well, but if so, my inspiration might come from elsewhere, and the setup might differ. I wouldn't know.

According to Wikipedia, an Unreliable Narrator is a narrator whose credibility is compromised. This can be due to a number of reasons: bragging, lying, filling in the gaps, misunderstanding, hallucinating etc. Unreliable narrators are not uncommon in first person renderings nor in movies, where at best the unreliability results in a twist – called Peripeteia by Aristotle.

In computer games, simplistic twists are common, often meaning that the good guys that you worked for actually turn out to be bad and vice versa. In an RPG however, the narrator traditionally is reliable: The Game Master (GM) reads how the world really works in the rule books and sets the game up accordingly. There is an actual, objective answer to most questions, for instance whether gods exists, how beings came into existance and how magic actually works. The players, on the other hand, often get fed lies and incomplete speculations, the decoding of which make up a big part of the game. 

Not so in Forbidden Lands. In the basic Game Masters Guide, the GM may indeed read the elaborate history of the land, get descriptions on the kins (aka ”races”, which is a term I avoid out of various reasons) and their origins, read about gods etc. Pretty soon, however, the GM gets the impression the none of this seems to be entirely true. Do the gods actually exist? Is the presented history merely human-centric and politically biased – one narrative out of many possible ones? Did the dwarves actually build the planet? did the six primordial elves actually organize life? Were orchs made as a slave kin? Were humans led across the ocean by a raven god? Etc. The GM can't be sure.

I'm not aiming for ”gotchas” with this insecurity – setting up false pretenses and dropping red herrings to fool everybody. Nor do I seek to raise elaborate illusions that suddenly vanish into thin air. 

My aim is instead to present facts, legends and observations about the forbidden lands that the viewer may percieve as patterns – different and ever changing patterns depending on changing perpective and new information coming up. Some of this stuff I won't even know about, since it is created in your individual game, but I'm confident that you'll make sense of it, since humans basically are pattern-oriented beings. Ideally, earlier observations may be fitted into the amended narrative, but in a new way, rather than turning out to be plain false, which of course also will happen as players know from the game's legends.

What I don't do in the Forbidden Lands RPG is present a ready-made pattern – ”the truth” about he world that many ask me about. Instead, I basically describe the forbidden lands in line with how I perceive our own world. Things happen around us all the time, and we try to make sense of it, fitting new information into contexts we already believe, arriving at the currently most useful and probable patterns, amending them as we go. This is also how research works.

I'm not saying I'm an adherent to alternate or totally made up facts like some current politicians and dictators. Things are and things happen. People say, see, think and do things that can't be denied, also in a game world. It's when we interpret, descibe and put these things into narratives and patterns that it gets weird. I do not believe that there even IS an objective way to decribe something at all. As soon as something is put into words, we have done assumptions concerning what and how something is to be told and in the process inevitably have discarded innumberable alternate ways to say it. This doesn't mean that anything goes, or that all descriptons are equally true – just like in research, different narratives fit more or less well with actual observations and also may serve different purposes.

The approach might be called postmodern, and was for instance used by writer Umberto Eco in ”Foucault's Pendulum” and ”The Name of the Rose”, where the protagonist, the detective monk William of Baskerville, strings together facts to a pattern that makes sense but turns out to be wrong.

So why don't I give the truth concerning The Forbidden Lands? Well, I personally think it gets more interesting and flexible and opens for more vividness and depth with some uncertainty. You may also see the unreliability as a challenge to myself as creator and to you as GM's and players, challenges delivered with love and confidence in your ability. Some may like it – some don't, but then there are other games.

The picture shows baron Münchhausen putting together his horse that was acidentally severed in two.
Artist: Gustave Doré

 

Sun, 16 Apr 2023 09:52:00 +0000

The Maha Language



Maha is not about

you. 

It is not about the world. 

It is about melding your mind to the

world.

    /Gremerdin the

speaker

The pictogram Maha Language of the Elvenspring druids is described in the Forbidden Lands RPG. Players may encounter it as a puzzle in the adventure site Pelagia of the campaign Raven's Purge. What is presented there is pretty limited due to practical reasons. In my first drafts of the game I had the ambition to use the Maha language as a foundation for druid magic and to invite players and game masters to add to the language to see were we would end up. Since some interest was aired in the game forums, I here present my initial thoughts on the language and its structure. Note that this is an unpublished draft and not official in any sense, but please lets discuss what you think!

Picture by Niklas Brandt. These are just examples of signs, not the complete Thesaurus.

Maha Language and Druid Magic

According to myth, Maha is the creation language of the god Clay.

It is used by elves and elvenspring druids. The signs are often

written on small clay tablets, that are burnt and combined when used.

The tablets regularly have a hole drilled in the upper right corner,

showing their orientation. Druids often carry their tablets on a

string through the holes.

The Basics

* Maha is a holy, incomplete pictogram language. It is

traditionally used to create statements that describe and affect

aspects of the world, magically enforcing the statements or making

them come true.

* Maha is a written language of symbols. There is no specific

spoken language connected to it.

* Maha is normally not taught. Learners are supposed to gain

insight by personal interpretation of statements.

* Maha signs are pictograms. Statements are formed by arranging

secondary signs around primary signs.

* A mirrored sign means its opposite. For instance signs for

”white” and ”black” mirror each other. Symmetrical signs have

no opposites.

* Maha signs are seldom complex or abstract and never decorated.

Brevity, simplicity and clarity traditionally means more power and

are the signs of a master.

* Individuals and places might be given unique signs, unless their

names have a meaning that may be written as a statement.

* A laid down Maha statement may normally be interpreted in

several ways over time. ”The most convincing sign” is usually

accepted as true, being the interpretation chosen by the majority of

respected interpreters. An already placed Maha statement may change

meaning as new, more convincing interpretations come about. It is

believed that this also changes the effect of the statement on the

world.

Structure of Maha statements

 The primary sign (1) is mandatory. It is traditionally marked with

a drop of the writer's own blood as a tribute to Clay. Druids often carry a small lancet for this purpose. Less

convincing, the primary sign might be marked by having its edges blackened.

Secondary signs (2-5) are added as needed. Their position in

relation to the primary sign determins their meaning. There may be

more than one secondary sign in each position. Additional ones are

added further from the primary signs, and certain schools make a

point of the distance to the primary sign. A shorter statement is

however always preferred. Statements may be added in sequence after

each other to make longer sentences. The more traditional way is

however to arrange statements in groups, leaving more room for

interpretation.

General key:
1 = Noun
2 = verb
3 = adjective / adverb
4 = grammatical form (like plural or genetiv or imperative mode)
5 = numbers and operators (and / or / if – then / not etc)

The same sign changes meaning when it is placed in different

positions. For instance these are all the same Maha sign:


Fire

(1)
Burning (2)
Hot (3)
Imperative form (4)
Melded with (5)

Everyday use of Maha signs

Maha signs are often used to reveal information or wisdom in

druidical holy places. Oracles might for instance offer a Maha

statement. It is up to the reader to understand, and if the reader

doesn't do so, he is considered not to be ready for the statement.

Druids often use Maha signs for meditation and prayer, alone or in

group placing Maha statements, contemplating on the shifting meanings

and investigating interpretative changes when secondary signs are

shifted.

Magical use of Maha signs

(I took some out here – if we were to use Maha in magic we would need to gamify)

Druids may use the Maha language for magic. Depending on skill,

the druid may carry a limited number of signs for this purpose. The

limitation doesn't depend on weight or space of the signs, but

instead on the mental capacity of the user – how many he ”knows”

and is able to focus on, i.e. connected to skill. The carried signs

may over time be exchanged for others, but this normally takes a few

days.

The basic function of Maha magic is that what is stated becomes

true in reality, subject to the skill level of the druid. The effect

is also subject to the interpretation by the majority of readers

around (in practice, the druid player may place a statement and the

other players get to interpret. Majority decides effect).

Maha signs used for magic should be made by the user. Statements

are activated by placing a drop of the druid's blood on the primary

sign.

Tue, 07 Mar 2023 14:24:00 +0000

Mannen med hammaren

 

En man går runt med

en spik
Man frågar: vad är det han vill
Då svarar han

blygt sin publik
Jag vill bara att ni står still
I morse

han rusade ut från sin kammare
irrade runt med sin spik och sin

hammare
klöser med spikens hungriga klo
Jag söker en

mening, jag söker min ro
Hans hela karaktäristik
är att

vara en man med en spik.

Hans hammare hörs

genom byn
om än tonen i slagen är stum
Han höjer sin

spik emot skyn
för att söka en tid och ett rum
Han prövar

vart plank, verkar noga och händig
Jag söker en vägg som är

frisk och beständig
letar ett fäste att hålla en bro
Jag

vill vara säker, jag vill inte tro
Han är en förunderlig

syn
denne man och hans spik uti byn.

I trä vill jag

fästa mitt hopp,
och när spiken till slut sitter fast,
ska

världen ha stadigt förlopp,
så tänker han denne fantast.

spiken jag hänger vår hägrande framtid,
värmen jag saknar i

kyla och samtid
hänger en blomma, jag hänger en frukt
allt

annat som spirar ur drömmarnas fukt
Jag famnar min älskades

kropp
på bädden av levande hopp.

En man går runt med

en dröm
han drömmer att något ska gro
Hans hand är

stadig och öm
Han hoppas få bygga en bro
Man frågar sig:

hittar han nånsin sin bräda
Ska han och vi andra den bron få

beträda
Nån uppgivet skrattar: Vad är det han vill
Kanhända

han lyssnar, men stannar ej still
Han söker sig inte beröm
Han

går bara runt med en dröm.

Thu, 26 Jan 2023 12:04:00 +0000

Fantasy world creation as a research project

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiHgNViLDh1ZWVine2rTymOj_O6IRqt9PjEwzOmqcGRG5ltaN0rPxtEb_cGNFP13kSHoys5WKo_4EoBqIOY6v3DOF8WtBGruqZrxa58Il_c_heV5PXgX8sV4XBM7E1Q3t0YZY3lT03WwWs/s1600/Universum.jpg



I'm not a researcher, but I've worked as CIO of two universities and as an editor popularizing research, so I am reasonably familiar with the nature of research. While following an esoteric discussion on the reproduction of two fantasy species in the game Forbidden Lands, some similarities between research and fantasy world creation suddenly struck me. I'd like to tell you about it, since it explains the way I work – not telling more facts than the basic necessities about my fantasy worlds, which some find frustrating. Questions might concern how magic actually works, whether the gods actually exist or not etc, i.e. – truths and facts.

Similarities with research
An experimental research project might come from an idea that you want to test, but often it is initiated because you scent a pattern in an already existing material, perhaps a structured deviation from expected results, or just the feeling that something is to found that hasn't so far been adressed. In the latter cases, you start with a heap of existing data and try to see patterns that might be further tested and purified and brought to conclusion.

This is exactly how I build my fantasy worlds. I start with some general, pretty simple vision and then start piling up unrelated ideas and dig for inspiration wherever I can find it. When I reach a certain volume of statements and ideas about the world, patterns always emerge and new connections show up, often in ways I couldn't know before discovering them. It's a process you need to have faith in for it to work. People often ask me whether I knew my complex world and story from start, but I never do and I wouldn't want to. Things I can plan in advance might run like clockwork, but they are never as alive as things I myself discover along the way, often with the happy elation of an explorer rather than as a methodical creator.

Differences from research
The main and obvious difference from research is that fantasy worlds are created from made up facts and ideas, but once you state these ideas, they ARE the fixed reality of the fantasy world and from there on they might be treated as actual facts and be mulled over and researched upon, making new patterns emerge. This however also shows the danger of establishing facts about the fantasy world, since once something has been stated and published, it's a FACT and cannot be taken back without loss and/or pain. Thus I never say more than I have to, since it keeps my options open, and makes way for new twists and discoveries. You will see this in the currently released expansion ”The Bloodmarches”, where old mythological beliefs suddenly are turned upside down. I think this makes fantasy worlds more alive and gives them depth. There's a trick to avoid facts that I used a lot in my Trachorian setting. As the world creator I seldom said ”this is how it is”. Instead I said ”this is what is claimed in the imperial academy of Tricilve”. After all, they might be right or they might be wrong at the academy.

Conclusion
So in the esoteric discussion on the reproduction of fantasy species where I started, questions are asked, but rather than answering them right away (which I no doubt could do if I put my mind to it, nailing the discussion shut), I follow, tease, comment and investigate the many suggested solutions from others. These in turn give me new ideas, making patterns appear due to the mere volume of ideas presented. We thus create together in a metagaming spirit! It's a wonderful fantasy world!

Thu, 10 Nov 2022 10:19:00 +0000

Liberalism in Dark Fantasy Ages

I'm currently reading ”Liberalism in Dark Times” by Georgetown univerity scholar Joshua Cherniss. The book describes how a number of liberally inclined, twentieth century thinkers, including Albert Camus and Isaiah Berlin, tried to deal with anti-liberalism and totalitarism, mainly nazism and Soviet communism.

The main concern in the book is how to adress ruthlessness and cruelty without becoming so ruthless yourself that you loose your liberal essence and soul. That is: how do I fight, stop and if necessary kill bad guys while not staining my own hands, becoming as bad as they are. Liberalism should after all be based on law, individual rights, tolerance, acceptance of diversity and freedom of speech. These questions are very urgent also today, as democratic societies wrestle with an openly aggressive and repressive Russia as well as with internal, populistic lies and organized crime.

There are however no simple solutions, as there seldom are in non-totalitarian politics. Cherniss leans towards liberalism founded in ethos, that is a personal conviction of liberal norms, rather than having liberalism rest on ideology. The problem with the latter is that it often slips into expedience; ”the end justifying the means”. You've been brutalized, so you're justified to be brutal in turn. In Star Wars, you would turn to ”the dark side of the force”. Instead Cherniss wants you to retain your soul and resist the temptation to quick and dirty fixes. This is not simple, but perhaps the only way. I wrote a blog post (in Swedish) on a simliar subject: that extreme positions tend to get stuck and inflexible, while interesting development only takes place in the instable balance point between them. I compared this position to the equivalence point in chemical titration, where small changes yield major effects.

Liberalism in my fantasy writing

I'm currently working on two expansions to Free League's role-playing game Forbidden lands as well as writing a fantasy novel in the game setting that I had the pleaure of constructing. Cherniss' book has given me unexpected and useful input. In the game you meet ”The Rust Church”, a fascist religious organization. What I learned from the book is that many (not all) early Soviet communists and German nazis started out in good faith; that they solidly believed themselves working for a good cause. Being part of nonliberal movements, they however were told that their personal opinions and comforts would have to be sacrificed for the greater, common good. Indeed, the weak of stomach had to prove their loyalty by demonstrating cruelty and abscence of empathy – ”Squeamishness is the Crime” as is the title of the first chapter. Once this threshold had been overstepped, people could stand working in prison camps. I like giving my bad guys some kind of rationality rather than just being sadistic and ”bad”, so I'll probably use similar mechanisms for the Rust church. Add some historicism – the belief that your cause inevitably will prevail, and that anything implying the contrary is fake and heresy – and you're set for disaster. As Bolshevism had it: good can issue from evil.

For liberal champion, I will use the elf Mergolene from the game, advocating moderation, respect, coexistence and reasoning to fellow elves that feel justified in raiding and killing the orchs at The Eye of the Rose, a fortress once built by elves. Mergolene will probably be the protagonist of the second novel in my series. The more aggressive elves will advocate the temptations theatening fed-up liberals.

By reading and using books on history and political theory, I get the opportunity to discuss and adress current problems in our own world while writing about fantasy stuff in made-up lands.

Simply the best of two worlds!

Tue, 30 Aug 2022 09:42:00 +0000

Gudarna är döda!

 


Efter sju års spelande publicerade podden Vi Spelar Rollspel idag det sista avsnittet av konfluxsviten. Den femte konfluxen inträffade och kaklunen – en lika skrämmande som lysten kärleksvarelse – kom att dominera ödespunkten, frammanad för ändamålet av äventyrarna. Kaklunen hade lovat dem en värld utan gudar och sådan kommer världen att bli. Alla var inte med på noterna och manfallet blev också stort under finalen.

Om en vecka ska spelledaren Axel Widén och hans spelare tillsammans med mig spela in ett eftersnack. Sedan börjar jag och Axel att fundera över hur en fortsättning bortom konfluxen kan gestalta sig i ett helt ommöblerat Trakorien.

Spelare och spelledare i Vi spelar Rollspel har imponerat med sin kreativitet, konsekvens och sina rolltolkningar under alla dessa år. Jag är stolt över att ha fått leverera dansgolvet på vilket de dansat.

”Gud är död! Gud förblir död. Och vi har dödat honom. Hur ska vi trösta oss, vi alla mördares mördare. Det heligaste och mäktigaste världen hittills ägt har blött ihjäl under våra knivar: vem ska torka av oss blodet? Vilket vatten finns för att rena oss?”

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen


 

Mon, 13 Jun 2022 21:25:00 +0000

Marozias resa

 

Romanskrivandet löper på ganska bra för tillfället. Huvudpersonen Marozia har, jagad av rostkyrkan, hittat till Vädersten, borgruinen där den döde kung Algarod och resterna av hans här osaliga vandrar omkring sedan tiden före Blodsdimman. Broväktaren har på Merigalls förslag sökt upp den fredlöse, alderländske soldaten Rintra Avhändaren som fått uppdraget att bära bud till den döde kungen. Därmed ska Rintra visa sig värdig en plats hos rebelledaren Zertorme.

Jag har åtminstone kul!

Sat, 05 Feb 2022 08:03:00 +0000

Järnlåset

 

Mondefort av Terova

I natten faller regn

över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande

betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för

all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är

emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar

både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot

börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En

människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex

hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna

nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det

enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran

med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen

hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.

Den här natten

klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar

av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt

över håret.
”Marozia, har du

betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens

kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot

mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten

dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?”

piper barnet.
Hans hand på

hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt

som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och

flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart

stryker faderns fingrar igen.


”Mamma kan inte

följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade

att komma till avsked.”

När flickan vill

fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta

och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från

murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma

plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han

fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan

dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se

långt därnere. Det vet han.

En officer från De

tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget

eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller

fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder

att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets

närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att

rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida

de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera

förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds

hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är

inget han planerar för sig och för dottern.

”Sänk ned oss

redan nu under natten!” säger han.

Den tyste låter

handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed

att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern

insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas

den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka

flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid

gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en

betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill

hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får

mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt

dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom

de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm

fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper

de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid

tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna

alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara

beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina

förberedelser.

Mon, 31 Jan 2022 11:39:00 +0000

Sex, Soul and The order of Egression

 


I've recently read two books, that to my surprise and delight held unexpected similarities although they at a first glance seemed to be very unrelated:

The Soul of Sex, by Thomas Moore (1998)

and 

The Marriage between Heaven and Hell, by William Blake (1793)

Moore is a psychotherapist, theologian and former monk, who with his book aims to do away with the concept of soul and body being different things, one good – one bad, one elevated – the other base, etc. He suggests that we can only live a full human life if we care for both, respecting bodily pleasures while placing these in a wider context. It's a very rewarding book to read, and I especially liked Moore's historical examples (among these, I find the etymology of the word ”fascination” hilarious: it stems from ”fascinum” – penis-shaped talismans carried by the Romans.)

Sensation can not be

separated from imagination. We are always living in a story, always

surrounded by images, and always percieving with imagination.

Blake's book basically says the same thing, illustrated in Blake's unique style, wanting to do away with the separation of soul and body, referred to as ”reason” and ”energy”, the former represented by anemic angels and the latter by passionately roaring devils. That is, he wants the two to marry:

Man has no

Body distinct from his soul; for that called Body is a portion of a

Soul discerned by the five senses, the chief inlets of Soul in this

age.

 

In Ravenland

Apart from taking a personal interest in both books, I find them useful for the Ravenland novel I'm currently writing. My protagonist is a doula of The order of Egression, a bunch of people helping the restless dead to actually die in the name of the mysterious Nightwatcher God*. Books like the two mentioned help me flesh out the egressors' beliefs and hopefully make them more plausible. The Nightwatcher is a god of transition, of passages from one stage to the next – and not only life to death. He watches over opposites and the merging of these, since they are actually considered one. As Blake puts it:

Without contraries

is no progression. Attraction and repulsion, Reason and Energy, Love

and Hate, are necessary to human existance.

Enantiodromia was Carl Jungs name for when one extreme flips into what seems to be its opposite, but which is actually its yin-yang-ish complement. This I learned from Moores book.

To me, Nietzsche's attraction to passion and acceptance of both body and soul – good and bad experiences, hoovers over these waters. Now, I don't agree with everything that Nietzsche says, nor with Blake, Jung or Moore, but they are all inspiring – on a personal level and especially for writing fantasy novels.

* The Nightwatcher's name in Swedish would correctly translate into ”Being the Night”, which I find far cooler.

 

Fri, 31 Dec 2021 00:00:00 +0000

On gender equality in Trachoria

Sandra Zurbuchen & Corina Wehinger

Sweden recently won the World championships in floorball* for both women and men. Both Swedish national teams beat their Finnish counterparts in final matches that were even and could have ended either way.

For the first time ever, two women were the referees of the men's final: Sandra Zurbuchen and Corina Wehinger from Switzerland. This may be remarkable in itself, but even more remarkable was that I didn't hear a single gender-related comment concerning the referees during or after the match, not from reporters, not from interviewed coaches nor from players. The men's final was an intense and physical match with lots of prestige, played in a packed and loud stadium in the Finnish capital Helsinki – Finland and Sweden being long-time arch enemies in this sport. Still the referees handled it superbly and professionally, even when it meant stepping in between hot players on the verge of a fist fight. They were so professional that nobody simply thought of their gender, even less commented on it.

It struck me that Sandra Z and Corina W did what I have tried to do with gender equality in Trachoria; to make it a non-issue. In Trachoria, men AND women may be generals, heroes, corrupt politicians, assassins, bosses, swine, sluts, business people etc. Favours are not given, predjudice not aired and considerations not made due to gender. This is however not based in ideology, morals or rights. People in Trachoria are not above saying nasty things or screwing each other, literally or figurately, independently of gender. I simply wanted gender equality to be a non-issue. Whether I succeeded or not in doing this is of course another thing. Comments welcome.

* FYI, The war scythes of the RhabdoRana murder league in Trachoria are modelled on floorball sticks.

https://www.lekolar.se/globalassets/inriver/resources/84104_41944.jpg?preset=mainimage

Wed, 15 Dec 2021 08:50:00 +0000

Reversed archeology

 



This month I'm participating in no less than four interviews concerning fantasy world building. Gathering my thoughts on the subject, it struck me that I practice archeology of sorts, only it's of a reversed kind.

Let me explain: In archeology proper, scientists make findings, classify them, compare to already sorted out patterns and try to deduce what the new findings imply. When I create fantasy worlds, I litter them with strange details that I often have only vague ideas about: rumours, historical persons, unexplicable artefacts and habits, etc. These details lie around in piles while I build. I contantly rummage around, twisting and turning what I happen to encounter, trying to understand how this particular piece fits in my stories and what on earth it's for. In my experience everything will always fit together in the end, in one way or the other, resulting in complex visions of something strange and fantastic. It's like putting puzzles together – I'm confident that every piece will fit, although everything appears to be a jumble right now. The confidence is key here, for without it you're tempted to give up. You can always leave a particular piece for later.

The reason for doing reversed archeology, as opposed to build in an orderly and planned way (which I also do), is that it keeps me curious and often surprises me. I don't work to explain something I already know everything about, but instead explore the unknown, getting the feeling that there actually is a strange world out there, waiting for me to discover. Hopefully I will pass my enthusiasm on to the players or readers. Strange connections constantly appear, things I wouldn't have thought of with pure intellectual effort. It doesn't matter that some details seem totally off, refusing to participate according to principles or even set natural laws – this is the way the explanations of our own world works, as the paradigm shifts of Thomas Kuhn. Another benefit, is that with the mere amount of strange stuff in my piles, some things will always fit with any new turn my tale takes, readily cascading into unexpected order, only to open up new possibilities.

You should try this! 

Of course, I at the same time work in more structured ways, but strictly rational creativity, or even worse: creativity primarily concerned with attracting money or followers, in my experience makes for contrived and even dead worlds that might entertain for the moment, but often leave a sense of unfullfillment behind. I find this a lot in current streaming services.

The picture shows the Antikythera mechanism, believed to be part of
a more than 2000 year old analog computer found in a shipwreck. Feel free to speculate about its use!

Fri, 09 Apr 2021 07:09:00 +0000

Ensamma strumpors låda – hela berättelsen

 

En barnbok av Erik Granström för nio till nittioåringar.
Illustrationer: Ebba Palmstierna
Till mitt barnbarn Lyra 


Kapitel 1 – En strumpa är borta

Runt, runt gick

dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest!

Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars

gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några

sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast

de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio

grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara

skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar,

knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den

här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen.

Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och

hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera

varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon

stolt.



Systrarna hade

aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget.

För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt

in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om

varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och

spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i

trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk.

Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat

för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.


Med morgonen vaknade

Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i

tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande

vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden

Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över

strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen

kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet

låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade

rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon

kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga

tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen?

De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi

försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem.

Tornio låg inte i det översta lagret.


Vad var det för

ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan

att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var

inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var

av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch,

men det var svårt att läsa upp och ner.

”Det står Ensamma

strumpors låda”, sa nån bakom henne.

Rösten var tunn och

kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.

”I Ensamma

strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den

olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan

gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om

mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och

tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla

fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag

gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år

och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns

att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal

raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula

garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.

”Vad heter du,

barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju

broderat här på skaftet, ser väl tant?”

”Nå, ska man vara

noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då

är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter

det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde

det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick

förstås inte stanna så länge hos dem. ”

Happi Happablir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det

blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”

Genast blev hon

sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.

”På den ena

T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället!Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska

plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran

och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”

Happi råkade kliva

på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på

ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade

genast om.

”Det låter ganska

lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan.

”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna

kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det

spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl

jag om sånt?”

”Vad heter tant

själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.

En lös garnstump

hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs

upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.

”Heter och heter.

Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon.

”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata

med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill

de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det

och så har det blivit.”

”Har tant sett min

systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på

sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor

och nio blir Tornio tillsammans.”

Grådask gav den

lilla strumpan en sorgsen blick.

”Du har ju hamnat

i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din

parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors

låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det

gick till?”

”Nä, Tornio var

inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”

Sockan nickade

tankfullt och suckade.

”Kanske har hon

blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av

misstag. Sånt händer.”

Tårar vällde upp i

Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.

”Jag får väl

fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.

Hon rätade ut sina

ränder för att gå.

”Ta det nu lugnt,

lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än

tittar sig omkring”, svarade Grådask.

Raggsockan förstod

antagligen att hon gått lite för långt.

”Stympen, har du

sett en strumpa som heter Tornio?”

En liten stickad

knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en

tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram

ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var

åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.

”Ja du, Stympen,

inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor

nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan

du sluta klänga på mig nu?”

Happi kikade ut över

lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet

utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk.

I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren.

Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade

de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner

ens kan sova.

”Så här har man

det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.

Hon lyfte den mycket

mindre Stympen i en maska.

”De tvättade

honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll.

Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå

blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för

en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”

Yllesockan var så

upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur

lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.


De stora maskinerna

stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt

med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon

rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i

rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från

insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar

med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget

svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda

ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite

rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt

lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon

kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och

torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans

himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr

och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån

kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?”

ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från

tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget

och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa

som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om

Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga

och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i

torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset?

Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren

en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket

väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.


Det var skräpigt

runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina

spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon

hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur

hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en

bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården,

när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att

maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa!

Då skulle alla få gå blöta.


Hålet där biten

suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann

fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i

halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas

trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög

hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart

mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända

på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast

kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna

fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att

komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så

fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre.

Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.

”Vääälkommen!”

viskade nåt.

”Hon ser mjuuuk

ut.”

”Hon äääär

mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.

”Hon har

rändeeer.”

”Stanna och leeek

med oss!”

Happi anade rörelser

i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är

artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd

eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som

Happi bara kunde ana i halvmörkret.

”Vilka är ni?”

ropade hon med darrig röst.

Hesa skratt hördes

runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet

fönster.

”Vi är aaalla och

iiingen”, svarade nån.

”Har Tornio kommit

hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn

på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”

”Hit kommer

aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”

”En tråååd i

taget.”

”Stanna och leeek

med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”

Nu hade Happis ögon

vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade.

Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I

näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens

trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från

tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla

färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt

genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne

själv i dem.

”Staaanna hos

oss!”

”Nej tack, jag

måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon

klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur

torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi

känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio

var fortfarande borta.


Golvet sträckte sig

rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och

fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar,

hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett

baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret

var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om

hon nog skulle ha försökt.


Ljuset från

Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes

Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till

Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från

grannlandet Hallen.

 
 

Kapitel 2 – Det smutsiga däcket

Man kan aldrig veta

med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje

strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan

Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för

Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon

heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom

att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann

under nålarna.

”Det händer med

händer”, brukade Sångerskan säga.

Nu hände nåt med

Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne

från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att

ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes

onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet

klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte

handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på

skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför.

De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna

upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens

kant. Sen försvann de utan att förklara sig.


Happi kikade omkring

sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul.

Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig,

men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa

att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett

av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe

med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot

insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt

mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i

solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi

tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok

var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan

orsak.


”Hej, vill du höra

en gåta?” sa en röst.

Orden liksom hoppade

av iver.

”Vad är det för

strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”

Happi såg sig

omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.

”Det är ju jag!”

svarade rösten och skrattade så att det ekade.

Nu såg Happi att

det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot

asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller

så hade det kört i nåt kladdigt.

”Jag heter Rulle”,

sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”

”Jag heter Happi”,

svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”

”Jag vet inte”,

svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är

därför jag heter Rulle. Sa jag det?”

”Jo.”
”Du är en sån

där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”

Happi fick lite

tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.

”Jag brukar åka

fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne?

Hon heter Tornio.”

”Åha!” sa

Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan

att riktigt komma nån vart.

”Åhå, men då är

det nog kört för dig.”

Sen lyste däcket

upp.

”Det är ju kört

för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring

på mig hela tiden, menar jag.”

”Jag förstår

inte vad du pratar om.”

Rulle såg på Happi

där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.

”Oj, ursäkta!”
”Vadå?”
”Lite punka bara.

Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina

gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur

grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad

gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på

tungan.”

Happi tittade

bekymrat på däcket.

”Fast blir jag

inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst

hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta

henne.”

”Jo, fast det är

nog kört för dig”, sa Rulle igen.

Nu lät han riktigt

ledsen.

”På landet fick

jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i

mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog

ha dig sen.”

”Så elaka kan väl

inte ens handskar vara?”

”Det är nog

händerna inuti handskarna som bestämmer.”

Det snurrade i

maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon

ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.

”Blev du ledsen?

Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.

Innanför smutsen

var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över

så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och

ekorrar.


Rulla, rulla

rull, rull, rull!

Rulla, rulla –

rull rull rull!

Rulla, rulla –

rull rull rull!

Rulla, rulla

rull rull rull!


Happi hängde tyst

på hinkens kant.

”Tyvärr kan man

vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit

klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara

muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de,

muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde

över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt

var det skönt att släppa på trycket.”

Han släppte ännu

en fjärt ur gummit.


Nu föll en skugga

uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna

med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men

det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen

inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns

krokiga näbb pickade snart smulor.

”Oj, oj, oj!”

pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.

Bilklädseln vaknade

när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och

bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.

”Bort, bort, ditt

flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.

Fågeln blev i sin

tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit

kakadua, en papegoja som rymt.

”Pippin städar ju

bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.

”Försöker du

vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket

härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”

”Äsch, tant är

ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”

”Vet hut, din

stinna slangel!”

Fågeln verkade inte

lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder

var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer

i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för

att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för

att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.

”Bläääh! Vad

har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”

”Jag har inget

gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De

vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”

”Alltid dessa

förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam.

”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara

nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda

kajor och kråkor är mina nya vänner.”

”Har du flugit

långt, då?”

”Ända från

Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från

Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade

papegojan.

Den lyfte på ena

klon, reste kammen på huvudet och bugade.

”Jag kan flyga.

Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre

språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Mariapå latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända

tillbaka till Måsart!”

Kakaduan började

sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt.

Däcket Rulle hakade genast på.

Rulla, rulla –

rull, rull, rull!

Rulla, rulla –

rull, rull, rull!

Scarlatti tystnade

av ren förvåning.

”Fina vägar till

Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”


Happi var lite rädd

för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma

tillbaka. Hon fick en idé.

”Hördu fågeln!

Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit

salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i

tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan

jag visa.”

Tvättrummets fönster på riktigt

Papegojan tittade på

strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och

sen med det andra.

”Du luras väl

inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer

flyga till en människa.”

”Nädå! Jag vill

bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”

Scarlatti av

Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.

Sen klapprade han

tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram

sin klo.

”Flyg i vind för

det!”

Happi skakade

papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut

vingarna och flaxade iväg.

”Hälsa på mig

snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De

lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.


Happi hade aldrig

flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev

småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i

Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över

blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde

sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till

Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och

försvann ut igen.

 
 

Kapitel 3 – Singelstrumpan

 

I Ensamma strumpors

låda var det likadant som förut. Ingen hade sett Tornio medan Happi

varit i Utomhuset. Det gjorde henne ledsen igen. Grådask blev

däremot upplivad och ville prata mer om världens elände, men en

stödstrumpa sa åt henne att lämna Happi ifred.

Vid det här laget

hade morgonen flyttat från tvättrummets fönster. Lagom till lunch

vaknade Nattluddarna. Det var kläder som somnat sent på natten och

sovit längre än de andra. En av dem var Trashanken, som ingen

riktig visste vad han varit för plagg. Bredvid honom låg den

vrängde och vrånge Tåström. Han hade haft värmeslingor i tyget

som ung. Numera spretade bara några kraftlösa koppartrådar ut

tyget. En sidenscarf fladdrade omkring utan att minnas vad han hette

eller hur han ens hamnat i lådan. Sist av alla vaknade den vackra

nylonstrumpan Fala Bella. Hon stannade alltid uppe sent eftersom hon

var av sorten Stay up, som

betyder just det.Högstuppe på skaftet hade hon spets på utsidan och lite klibbigt gummi

på insidan för att inte hasa ner.

Det gick många

berättelser om Fala Bella. Man sa att hennes parstrumpa satt insydd

i fängelse. Han hade visst varit på en rånares ansikte under ett

bankrån, fast Bella själv pratade aldrig om saken. Vissa kläder

påstod att Fala Bella suttit på ett ben i en film som barnstrumpor

inte ens fick se. Ett tag hade hon också varit sångerska i gruppen

Strumpebandet. Men hon slutade när den berömda

fotbollsspelaren Guldfot friade till henne. Nåt bröllop blev det

aldrig. Fala Bella hade istället rymt med Guldfots sportsocka

Ronessi. Båda två hade hamnat i Ensamma strumpors låda, trots att

de egentligen inte var ensamma på riktigt utan bara lite udda.

Happi hängde deppig

över lådans kant. Fala Bella kravlade upp bredvid henne, nyvaken,

skrynklig och hålfotad. På bänken utanför joxade Ronessi redan

med trasan under sitt morgonpass. Sen ledsnade trasan och sparkade

tillbaka. Då kastade sig fotbollsstrumpan på marken, skrek och

sprattlade som om han höll på att dö.

”Kan inte du fixa

lite fika åt mig, älskling?” ropade Bella. ”Jag behöver nåt

att skölja halsen med.”

Ronessi studsade

genast upp och såg inte alls skadad ut längre.

”Ska bli, lilla

strumpan!” sa han och hoppade iväg mot stringhyllan på väggen.

Fala Bella drog

några maskor rätt och krafsade bort lite nagellack som fastnat på

tån.

”Värst vad du ser

dyster ut då, flicka” sa hon och sneglade på Happi. ”Blev det

en sen natt för dig också?”

”Nä, men min

syster Tornio har försvunnit.”

”Man kan aldrig

lita på knästrumpor”, fnyste Bella. ”Än vill de upp på låret.

Än glider de ner på vaden. Följ du med mig istället, så ska vi

snart hitta nån bättre åt dig! Jag ska bara ta lite morgonfika

först.”

Happi ville förklara

att Tornio var hennes syster, inte nån flickvän och heller ingen

knästrumpa. Fast hon tordes inte säga emot. Dessutom var hon glad

över sällskap eftersom hon kände sig ensam.

Ronessi kom tillbaka

med sköljmedel i en fingerborg åt Fala Bella. Medan fästmön drack

kråmade sig sportstrumpan framför flickorna. Han stretchade tyget

med maskor som var färgglada och förstärkta på både längden och

tvären. Ribbstickningens ränder svällde över vaden. Happi var

ändå inte så imponerad. Hon såg att Ronessi hade siffran sjutton

broderad på skaftet. Tornio hade ju en nia, men Happi trodde inte

att Tornio nånsin hade spelat fotboll. Ronessi var dessutom just en

knästrumpa, fast Fala Bella hade sagt att såna inte var att lita

på.

”Hörru, vi måste

hitta någon åt Happi!” sa nylonstrumpan sen hon hällt i sig

sköljmedlet. ”Har du ingen matchande kompis, Ronessi? Nån som är

snäll men ensam?”

”Det vete

sjutton”, svarade fotbollsstrumpan och funderade.

”Nä, jag trodde

väl det”, sa Fala Bella och viskade till Happi:
”Han vet

aldrig sjutton. Det är därför han har fått det numret, fast inte

ens det fattar han. Nåja, han är en goding och är bra på annat än

att tänka.”

Happi tyckte det var

lika bra att Ronessi inte kände nån ensam strumpa. Hon ville inte

alls ha en pojkvän utan bara Tornio tillbaka. Dessutom var ju Tornio

en flicka.

Men Fala Bella gav

sig inte så lätt.

”Fortsätt hålla

dig i form, lilla pusspåse. Snart blir det nattmangling igen!”

ropade hon till Ronessi. ”Vi tjejer ska fixa kärleken!”

Fotbollsstrumpan

hade börjat springa runt igen och kasta sig. Han tränade på den

rätta, kränkta minen som kunde imponera på domarna.

”Ser det bra ut?”

”Du åker som en

vante!” ropade Fala Bella tillbaka.

Sen började hon

fundera på annat.

”Vi kan gå till

klubben Elitstrumpan för att träffa nån åt dig”, tänkte

hon högt. ”Nä förresten, där är kläderna alldeles för

högfärdiga. Och singlarna på Svida om byter för ofta.

Hemvävt blir lite tråkigt. Det får nog bli en dejt på Café

Skontvätten för dig. Där är det snällt och du

är ju inte särskilt framåt.”

”Vad är en dejt?”

frågade Happi.

”Dejter? Det är

på dejter som man blir ihop med nån”, svarade Fala Bella.

Happi visste inte

vad hon skulle svara. Mest rodnade hon mellan ränderna.

En stund senare satt

Happi och väntade vid ett litet bord i Café Skontvätten bakom

tvättkorgen. Det var ingen slump att dejtingplatsen låg där. Då

kunde blyga kläder låtsas att de egentligen bara råkat ramla ner

bakom korgen på väg till tvätten. Happi var väldigt nervös. Men

eftersom Fala Bella väntade utanför, så satt hon kvar. Hon tänkte

artigt tacka nej till alla hon mötte. Sen kunde hon alltid säga att

ingen haft rätt passform. Hon tänkte verkligen inte bli ihop med

nån!

Café Skontvätten på riktigt

En herrstrumpa

närmade sig hennes bord. Han sträckte på sömmarna och försökte

kaxa upp sig. Kanske saktade han in lite, men gick sen förbi. Snart

vände han om och kom tillbaka. Nu tittade han på Happi och stammade

nynn-nynn-um-nynn. Sen rodnade han och skyndade iväg. Tredje

gången tordes han inte heller stanna. Happi tyckte på sätt och vis

att hon kände igenom honom, fast ändå inte. Han liknade en massa

andra strumpor helt enkelt. Helt svart och utan mönster. Det enda

ovanliga var solglasögonen. De behövdes egentligen inte eftersom

det var ganska mörkt bakom tvättkorgen.

”Hej, jag heter

Happi!” sa Happi när den svarta strumpan kom förbi för fjärde

gången. Mest för att få det pinsamma överstökat.

Herrstrumpan blev

stel som en krage och såg ut som att han tänkte springa sin väg.

Sen suckade han och damp ner på stolen mitt emot henne. Han såg sig

försiktigt omkring.

”Kan vi inte vänta

med namn till vi känner varandra?”

Happi tyckte inte

att det lät särskilt vänligt.

”Är du inte här

för att träffa andra kläder då?” frågade hon lite stött.

”Ja, jo, jag vet

inte riktigt”, svarade den svarta strumpan.

Han lutade sig fram

och tittade stint på henne bakom solglasen. Happi antog i alla fall

att han tittade på henne. Fast ögonen syntes inte.

”Du är väldigt

färgglad!”

”Jo”, sa Happi

som just inte fann nåt annat att säga.

”Jag gillar det!”

sa herrstrumpan.

Han blinkade nog åt

henne. Det ryckte i hans kind i alla fall, men det var svårt att

riktigt veta.

”Jaha, det var ju

trevligt.”

Sen blev det tyst en

stund.
Och ganska pinsamt.

”Jag brukar inte

gå till såna här ställen”, sa den svarta strumpan. ”Inte mina

kompisar heller.”

”Vad bra, inte jag

heller”, skyndade sig Happi att säga. ”Min syster Tornio har

försvunnit. Nylonstrumpan Fala Bella tyckte att jag skulle gå hit.

Hon är snäll, så jag ville inte göra henne ledsen.”

Mansstrumpan

skrattade. Ett konstigt krax blev det.

Ӏr det roligt

att min parstrumpa har förvunnit?” frågade Happi.

”Nä, så är

klart det inte är roligt. Fast så där går det ju när man har en

massa mönster och färger och rosetter och grejor”, sa den svarta

strumpan. ”Kolla på mig! En enda färg. Inget extra. Jag är

precis likadan som alla mina bröder. Om en av oss förvinner så tar

man bara en annan till par. Vi i Jantelaget blir aldrig

ensamma. Vi gör oss inte märkvärdiga. Vi är som strumpor är

mest.”

”Jaha, fast jag

har ju inte själv bestämt vilket mönster jag har!”

”Nä,” viskade

svartstrumpan och lutade sig närmare. ”Fast man kan ju färga om

sitt tyg så det blir svart! Vem vet? Då kanske vi kunde bli ett

par.”

Herrstrumpan hade

inga öron, för det har inte strumpor. Därför ramlade

solglasögonen av när han böjde sig framåt. Genast kastade han sig

på golvet för att hämta upp dem. Då såg Happi ner i skaftet där

det stod 39.

Herrstrumpan kom upp

igen, lätt fotsvettig. Han sneglade försiktigt runt sig. Happi

undrade vad han var så rädd för.

”Du heter

Trettionio, inte sant?” sa hon.

”Hur vet du det?

Vem har skvallrat?” pep den svarta strumpan.

Han blev så rädd

att han försökte resa sig. Fast eftersom han hade satt ner stolen på sin

egen tå, så kom han ingen vart.

”Det står ju

Trettionio i dig. Spelar det nån roll om jag vet vad du heter?”

”Du fattar ju

inget!” väste strumpan. ”Mina bröder i Jantelaget skulle rulla

ihop mig till en liten boll om jag avslöjade oss!”

”Så ni heter

Trettionio allihopa?”

”Det har jag

aldrig sagt! Det kanske vi inte alls gör! Trettionio är förresten

bara storleken. Eller vi heter kanske Trettionio, men det har inte du

med att göra!” ropade han.

Kläderna vid de

andra borden började snegla. De undrade varför den svarta strumpan

väsnades. Trettionio flinade dumt mot dem och försökte sen gömma

sig genom att lägga servetten på huvudet. Då såg han förstås

ännu konstigare ut.

”Synas och sticka

ut!” gnällde han. ”Alltid granskas i sömmarna! Det är mycket

bättre i lådan med mina bröder. Är man lik alla andra så blir

man aldrig ensam. Rätt åt dig att du tappat din parsocka, ditt

randiga skrakel! Det är bara fånigt att gå på dejt!”

”Men hördu du”,

sa Happi och tog Trettionios resår i sin för att han skulle sluta

vifta omkring med den.

”Varför är du

själv här, om du har det så bra bland dina likadana bröder?”

Herrstrumpan

bleknade så svart han var. Han försökte spänna upp sitt tyg. Sen

föll han ihop till ett skrynkel.

”Jag längtar

efter lite färg”, viskade han. ”Det blir så tråkigt när alla

ser likadana ut.”

Han la bort

solglasögonen eftersom de ändå inte ville sitta kvar. Båda blev

blyga för varandras blickar. De tittade på sina grannar istället.

En oanvänd strumpa med prislappen kvar tåflörtade med den stoppade

linnesockan mitt emot. Vid ett annat bord försökte en gummigalosch

förklara för sin dejt att hon inte längre visste om hon var en sko

eller en strumpa. Intill tvättkorgens vägg satt en luddig, rosa

gumma, stickad av angora. Hon brukade gå till Skontvättens café

varje dag för att titta på ungdomarna och den vackra kärleken. Hon

log mot alla.

”Ibland drömmer

jag om att dansa folkdans i en sko med spännen och ha strumpeband

med tofsar”, sa Trettionio.

”Jag tror att det

skulle klä dig jättebra”, sa Happi. ”Röda tofsar ska det vara!

Om du börjar dansa så lovar jag att komma och titta.”

”Nähä?”

”Jo, det är

klart! Annars skulle jag inte säga det.”

”Du är snäll!”

sa herrstrumpan och vågade se Happi i ögonen. ”Ledsen om jag var

elak förut. Jag hoppas att du hittar din syster Tornio. Annars vet

du var jag finns. I Jantelagets byrå alltså.”

Han klappade henne

försiktigt på skaftet och reste sig sen.

”Nu måste jag gå

hem innan nån undrar. Det var kul att prata i alla fall! Vi ses!”

Han försökte rycka

åt sig tån några gånger. Sen hjälpte Happi honom att lyfta på

stolen så att han kom loss.

”Vi ses på

folkdansen!” ropade han när han gick.

Happi satt kvar en

stund och drog i sina trådar medan hon funderade.

Ӏr det ledigt

här?” frågade en röst.

En korvig tubsocka

rodnade mot henne.

”Jadå”, svarade

Happi. ”Fast jag ska precis gå.”

Tubsockan hade

tydligen redan bestämt sig och satte sig ändå. Han pustade och

verkade nästan vimmelkantig. Kanske hade han sprungit. Happi hörde

honom beställa soda av serveringsförklädet. Sen reste hon sig.

Tubsockan blev förvirrad. Han tog Happis sugrör och satte det i en

maska vid sidan av munnen.

Fala Bella väntade

utanför Café Skontvätt. Hon var så laddad med nyfikenhet att

nylonet blixtrade av elektriska gnistor.

”Nå?”

”Jo, det var kul”,

svarade Happi.

Sen tog hon mod till

sig. ”Fast jag vill inte ha nån dejt. Jag vill leta rätt på

Tornio!”

”Det var nog det

jag trodde”, svarade nylonstrumpan.

Hon verkade inte arg

det allra minsta.

”Då finns det

bara en sak att göra. Vi måste hälsa på min gamle pojkvän

Vildesmed.”

 

 

Kapitel 4 – Skon i vita huset

 Fala Bellas tidigare

pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna

tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli

rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio

tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena

söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått

överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare

på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på

Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade.

Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade

blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.

Bortom allrummet

svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en

korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev

mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade

halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt

ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset

nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför

var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor,

verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som

Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor.

Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder.Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den

stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför

fönstret, så det var ändå halvmörkt.

Strumporna borstade

av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.

”Det är bäst att

jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.

Hon fäste en maska

så att den inte skulle löpa iväg.

”Löken?”

”Jo, jag brukade

kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en

veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring

på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han

kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”

”Va? Är Vildesmed

en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”

”Ja, hurså? Jag

kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en

höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du

måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna

i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”

”Men med en sko?”

”Hör på nu!”

svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan

hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var

spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig

så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag

lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller

vill du inte?”

Happi såg sig

omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var

grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och

målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för

länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av

sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan

lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i

torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en

symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några

tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi

gillade inte tanken på att vara ensam här.

Klädkammaren på riktigt
 

”Snälla Bella,

kan du inte följa med mig?”

”Nä, det är inte

riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi

skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag

sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom

klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd.

Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så

ses vi sen!”

”Var ska jag hitta

honom, då? Och vad ska jag säga?”

”Han brukar sitta

på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det

är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat

vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han

smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”

”Lovar du att

komma dit sen då?”

”Jadå!”

Klädkammarens

klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg

och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel

parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de

andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten

pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.

”Det ska bli en

tvåa där och inte en trea”, sa hon.

En festblåsa

klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i

underkjolen tills det blev tyst.

Sen var Happi ensam

i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över

mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls

var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade

resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som

pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens

se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon

framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita husetstod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit

låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite

missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för

rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor

trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade

sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.

Vita huset ägdes av

en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor

innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu

var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi

visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var

tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren.

Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar

frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en

enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt

ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade

att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i

ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man

bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil

under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite

slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora

och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut

för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre.

Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om

henne.

Happi gick fram till

bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för

sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på

nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var

alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten

Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till

Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.

”Stick!” sa han

sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar

eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att

ge dig heller.”

Ӏr ni polis,

herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.

Vildesmed såg trött

på henne igen.

”Polis? Den enda

is jag bryr mig om är den i mitt glas.”

”Man ni har varit

polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”

Skon vände sig mot

henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret

ryckte lite av smickret.

”Vän?” fnyste

han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd.

Passa dig för vänner!”

”Min systerstrumpa

Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän

sa att ni är skicklig.”

”Stick, sa jag!

Vilken del av det ordet fattade du inte?”

Happi kände sig

alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon

visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte

gå.

Vildesmed tömde

häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde

bakom disken.

”Fyll på av det

vanliga!”

”Du får inte mer

nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän

till kvällen.”

”Va? Kan man inte

dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”

”Å nej!” sa

rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå?

Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”

Han sneglade mot den

olyckliga strumpan vid skons sida.

”Mår ni bra,

fröken?”

”Jodå, fast

Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.

”Jaha, du behöver

nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån

annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han

hittar knappt hem till sitt kontor längre!”

”Slut?”, ropade

skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som

satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem

sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till

och med en egen hejarklack på skohyllan.”

”Ja, ja, allt det

där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var

länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna

skosnören.”

Rocken pekade med

ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.

”Hördu du! Mitt

snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre!

OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du

dricka tåbira också!” sa skon.

”Och kolla så

oborstad han är!” fortsatte Rick.

”Försök inte

vara putslustig!” fräste Vildesmed.

Sen tystnade han som

i funderingar.

”Vänta här! Jag

måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.

Rocken Rick

fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom

det tydligen kittlade.

”Varför är

Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.

”Det är inte

arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade

Rick.

Rocken hällde

blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.

”Varsågod, jag

bjuder! Hoppas färgerna tål det.”

”Nej tack!” sa

strumpan.

I samma stund kom

Fala Bella in genom dörren.

”Hejsan på er!

Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det

för dig? Är Löken inte här?”

”Jodå, herr

Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte

polis längre, säger han.”

”Det vet jag väl

att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han

ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han.

Jag fattade aldrig vad som var problemet.”

Samtidigt kom

Vildesmed tillbaka från toaletten.

Han fick syn på

Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.

”Av alla lådor i

alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.

”Hej Löken! Länge

sen vi sågs”, sa Fala Bella.

Hon gick fram och

kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när

nylonstrumpan rörde honom.

”Min kompis här

behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”

”Bella … men …

jag … du sa …”

”Det där kan ni

glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han

duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”

”Vad begriper du

av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk!

Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för

goda för den här syltan!”

När Vildesmed

passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde

han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.

”Tack ska du ha,

Rick!” viskade Fala Bella.

Hon kastade en

slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med

ärmknappen till hälsning.

 

 

Kapitel 5 – Jantelagets byrå

Vildesmeds kontor

visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg

inklämt bakom lådan med tidningar.

På dörren hade skon

klistrat upp Vildesmeds detektivbyråmed bokstäver

klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till

fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt

ljust.

”Häftigt plejs!”

sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara

skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”

”Vad gör du här?”

frågade skon. ”Behöver du pengar?”

Han undvek att titta

på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans

plös.

”Vadå? Får man

inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.

”Så lät det inte

sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner

baletten, kanske?”

”Men vad du är

misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här

har blivit av med sin syster.”

Vildesmed såg på

den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.

”Vänta nu, det

var du som var i Vita huset!”

Happi nickade blygt.

”Kan du betala för

jobbet?”

”Hör på nu,

Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella.

”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att

Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”

”Och vad har du

med den här saken att göra, Bella?”

Nylonstrumpan ryckte

på anklarna.

”Vi strumpor är

faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte.

Dessutom är alla damstrumpor systrar.”

Vildesmed såg

misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.

”Okej då, men jag

lovar inget! Vad är det som har hänt?”

Nylonstrumpan

tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen

innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.

”Inga skumma typer

som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett

fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara

viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”

”Nää …,”

svarade Happi, ”fast …”

”Ja?”

Både Fala Bella och

Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.

”Det var en

strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite

konstig faktiskt.”

”En mystisk

herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed.

Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett

anteckningsblock.

”Nu tänker han”,

viskade Bella.

”Va?”

”Nej, det var

inget. Skriv på du!”

”Jaha, där ser

man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.

Han kringlade dit

ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har

du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Nä, jo, han såg

ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”

”Solglasögon,

säger du? Ytterst misstänkt!”

”Mycket skumt!”

nickade Bella.

Hon hade blivit lite

upphetsad av polisarbetet.

”Sen var han helt

svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”

”Inte bomull eller

ylle, alltså?”

”Nä.”

”Var han stram

eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.

Hon drog ut sig

själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed

himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde

inte att andra la sig i hans utredningar.

”Det vet jag

inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod

Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har

många bröder som alla heter Trettionio.”

”Aha, en av

Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet

är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och

mönster också?”

”Jo, precis så sa

han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva

bli ensam.”

”Fallet är så

gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är

ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig

också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett

par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi

lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på

Barbados.”

Han började vanka

fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.

”Tror ni att de

skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.

”Knappast”,

svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man

kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i

Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de

blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”

”Kan vi inte bara

knacka på?”

”Nä, då anar de

ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra

och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är

fotboll.”

”Då har jag en

idé!” sa Fala Bella nöjt.

Nylonstrumpan gick

tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog

Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna

spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med

sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för

att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det

varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar

från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart

det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han

rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot.

Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.

”Så där ja! Nu

ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.

Askan yrde runt dem.

Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes

varken ränder eller ord på henne längre.

”Var inte orolig”,

sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls

som olja eller klister.”

De lämnade en svart

rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det

gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut

dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed

nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som

kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att

dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han

hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt

enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina

snören och hålla sig undan.

Fala Bella kom

tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga

plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade

blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara

flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen.

Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i

byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna,

fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat

att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra.

Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte

att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger

luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån,

eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att

kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde

gott få stanna.

 

Jantelagets byrå på riktigt

I täten gick

fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som

hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på

tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett

Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla

ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det

egentligen att springa med dobbar under fötterna?

Många ville bli

stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis

livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för

syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på

hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt

ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i

korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom

Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom

hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella

hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen

skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon

rullade sig i sot.

Jantelagets ledare

kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet.

Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta.

Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var

inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite

mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i

Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.

”Mitt namn uttalas

faktiskt Tre Nio,

sa han.

Nu kom byråchefen

fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv

spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar

för byrån istället för att leka.

Ronessi hade burit

med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från

en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev

den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela

Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra

uppför byrån för att leta efter Tornio.

”Ska du inte titta

på fotbollen?” frågade en av vakterna.

”Nä, jag fick nåt

om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.

Sen slank hon in

genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en

cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om

Happi.

Lådan där hon

hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och

några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med

hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen

visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan

ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en

kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men

orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens

papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.

”Snälle bror, kan

du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade

strumpan.

Happi tvekade. Hon

visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll.

Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte

korva ihop sig lite och gick sen dit.

”Aj, ta det lite

försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.

”Men du får sluta

att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”

”Det är inte så

lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”

Hon lirkade med

maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade

balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles

smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.

”Men det är ju

du!” ropade den svarta strumpan.

”Va? Vem då? Jag?

Nädå, det är det inte alls!”

”Det är ju du

från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”

Jantestrumpan halade

fram ett par solglasögon och satte dem på sig.

”Trettionio?” sa

Happi.

”Javisst! Vad gör

du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”

”Jag bara hälsar

på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.

”Men hjälp mig

loss då!”

”Ja, ja, sitt

still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”

Hon lirkade med

strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi

förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från

lådans kant.

”Vad pågår

egentligen här?”

Det var byråchefen

Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var

med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför

hade han gått hem till lådan.

Snart gick det larm

om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat

runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att

uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den

genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående

med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han

torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.

”Ni har lurat oss!

Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra

spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra

spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så

lågt att han luras.”

”Du har inte

spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.

”Ta det lugnt nu

bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha

klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni

kan släppa både henne och Happi på en gång!”

Han stampade tre

gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De

var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade

ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor

bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga

strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som

helst.

”Skulle vi ha

fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade

byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni

försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”

”Har ni alibi? Var

höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”

”Var vi höll hus?

Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”

”Vi hade tråkigt”,

ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”

”Finns det vittnen

på att ni låg i lådorna?”

”Jaaa, vi är alla

vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.

”Jag har kikat i

deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde

i klädnypan.

”Ni kunde väl

bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi

hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor

som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt

trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några

vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna

sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen.

En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor.

Det finns tydligen en lekpark i närheten.”

”Hmm,” sa

Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.

”Vi hjälper gärna

till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har

ni frågat Mohäran, förresten?”

”Mohäran? Du

menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”

”Mohäran vet ju

allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er

strumpa där.”

”Hmm, sa Vildesmed

på nytt och krafsade lite till.

”Nu tänker han

igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är

så söt när han tänker.”

”Va?”

”Inget alls!

Fundera på du, Löken!”

 

 

Kapitel 6 – Odjurets i Öreflaj

Vildesmed funderade

så att lädret knarrade när de lämnade svartstrumpornas rum. Han

krafsade med pennan i sitt block och strök över gamla anteckningar

med tjocka streck. Ute i korridoren stod garderobernas dörrar på

rad längs ena väggen. Detektiven tackade stövelknektarna för

hjälpen även om han inte hade behövt den. De knarrade lite surt

till svar, för de hade hoppats på slagsmål. Istället tänkte de

gå och spela klädpoker med kortbyxorna i sommarskåpet.

”Följer du med

hem till lådan nu, lilla strumpan?” frågade Ronessi.

Han pussade Fala

Bella på sömmen.

”Inte än,

älsklingen min. Jag måste hjälpa Happi en stund till. Du kan väl

gå hem och städa så länge?”

”Okej, då ses vi

sen. Lycka till!”

Fotbollsstrumpan

joggade bort längs korridoren.

”Hrmm”, sa

Vildesmed och blängde efter honom. ”Ni kanske kan skaffa er en

egen skolåda. Ifall ni ska hålla på så där och pussas mitt på

golvet, menar jag!”

”Jag tror minsann

att gamla dojan är svartsjuk”, skrattade Bella.

Hon ryckte honom i

skosnöret så att knuten gick upp.

”Inte alls”,

svarade Vildesmed förnärmat.

Han började genast

knyta snöret igen. Med dubbelknut för säkerhets skull.

”Ert slafsande

stör mitt arbete. Det är hela saken. Din sportstrumpa verkar

förresten vara en riktig toffel!”

”Vad ska vi göra

nu då?” frågade Happi.

Hon var lite ledsen

för att de inte hittat Tornio hos Jantelaget. Faktiskt gled en tår

genom sotet som fortfarande täckte henne.

”Först av allt

måste vi tvätta oss rena”, sa Vildesmed. ”Så här kan man inte

se ut när man polisarbetar!”

Han ledde vägen

till sovdelens badrum. Där växte en vit bassäng som en svamp ur

golvet vid handfatet. Skon tryckte dit proppen och spolade upp

vatten. Happi kände försiktigt efter med tån. Vattnet var härligt

ljummet och den stora lampan från Utomhuset sken in genom det

flammiga fönstret. Snart plaskade hon och lekte i vattnet, som vore

hon sydd till tvättlapp. Vildesmed ställde sig med sulan på det

grunda och torkade bort sot med toapapper. Han var ingen badkruka, sa

han. Bara rädd om sin skokräm. Fala Bella hade inget sot på sig,

så hon badade inte alls. När de andra var klara så blåste hon

Happi torr med en fön från badrumsskåpet. Strumpan skrek och

skrattade, för det kittlade. För en stund lyckades hon rentav

glömma sin försvunna syster. Vildesmed putsade flinten på tån med

en trasa från elementet. Faktiskt log han lite åt de skrattande

flickorna, men det gick snart över.

”Dags att gå till

Mohäran och göra en efterlysning!” sa han och smällde med

klacken.

De lämnade en svart

rand efter sig på bassängens kant.

 

Mohäran hängde i

en av korridorens innersta garderober, alldeles intill klädkammaren.

Hon var en mycket gammal yllekappa av blandat garn. I garderoben

fanns också några promenadkäppar, golfklubbor och sportväskor med

bråte, men inga andra plagg. Det berodde mest på att Mohäran

luktade lite konstigt och hade ohyra ibland. Själv var hon

märkvärdig och skröt om att ha en egen lägenhet. Hennes tyg var

gröngrått till färgen och tjockt som en skosula. Mohäran kom från

Italien. Så stod det på etiketten som hon gärna visade för

gäster. Italien låg så långt bort att ingen riktigt visste var.

Själv hade Mohäran rest överallt. Till och med i Borås hade hon

varit. I ena ytterfickan låg i alla fall en plastkasse från ett av

varuhusen där. Hon visste det mesta om en massa. Hennes ulliga

trådar sträckte sig ut i hela huset, sa hon. De var bara så tunna

att ingen kunde se dem. Trådarna berättade allt som hände för

henne.

”Jaha, vad bra!

Kan tant i så fall berätta vad som hänt med Tornio?” frågade

Happi.

Mja, så enkelt var

det inte, menade Mohäran. Först måste hon dra i några trådar.

Det kunde ta en stund att samla in berättelserna. Happi fick komma

tillbaka lite senare för besked.

”Byråchefen på

Jantelaget trodde att du kunde efterlysa kläder på nätet” sa

Vildesmed. Är det sant?”

”Visst är det

sant”, svarade Mohäran.

Hon drog sin galge

åt sidan på stången. Bakom henne hängde ett gammal fiskenät.

”Det här är ett

modernt fibernät. Känn bara hur starkt det är! Det har släpat

genom världens alla vatten. Här har det mesta fastnat genom åren.

Jag måste bara leta lite, för det är ganska trassligt som ni ser.

Sådant kallas att gugla och är väldigt svårt, så ni får

lämna mig i fred så länge.”

Fala Bella var inte

imponerad. Hon tyckte att Mohäran mest liknade en gammal säck.

”Det finns ju

trådlösa nät nuförtiden”, sa hon. ”De kanske kan ge svar

snabbare?”

”Var inte nosig,

lilla flicka!” svarade kappan och snurrade sitt skärp. ”Nog har

du spets, men skärpt är du inte. Du vill sätta mig på prov,

förstår jag. Ändå är du lätt att genomskåda, så tunn som du

är! En vän till mig ville pröva det trådlösa modet. Hon föll i

bitar när hon gick ut. Det blev väldigt pinsamt.”

Fala Bella skulle

svara emot, men Vildesmed gick emellan.

”Vi ska inte slösa

din tid”, sa han.

Han rynkade

ovanlädret mot Bella så att nylonstrumpan höll tyst.

”Har ni inga

ledtrådar att följa upp så länge?” sa Mohäran som också

ledsnat på pratet.

”Så klart jag har

ledtrådar!” sa Vildesmed. ”Egentligen är fallet så gott som

löst. Jag behöver mest din hjälp med några detaljer.”

När de lämnat

garderoben, halade skon fram sitt anteckningsblock igen. Han tittade

igenom allt han redan skrivit. Happi tjuvkikade. Hon tyckte att

bokstäverna mest liknade kråkfötter.

”Dra hela

historien, från tvätten tills vi två träffades!” sa han. ”Vad

gjorde offret precis innan hon försvann? Du kan ha glömt nån

detalj.”

Happi tyckte inte om

att kalla Tornio för offret. Ändå började hon lydigt berätta

igen. Vildesmed stampade med klacken när Happi beskrev hur hon

träffat däcket Rulle i Utomhuset.

”Aha! Det där sa

du inte förra gången!” ropade han. ”En sån där plåtmöbel på

hjul kallas bil. Jag har själv stampat gaspedalen i botten på dem

många gånger. Då är fallet så gott som löst! Du blev alltså

bortförd av ett par handskar. De la dig i en hink med såpvatten.

Varför berättade du inte det tidigare? Handskarna har förstås

stulit Tornio!”

”Jag glömde

berätta det”, svarade Happi och tittade ner i golvet.

”Hrmm, vore du

inte så fånig så skulle jag misstänka dig också”, suckade

Vildesmed. ”Vi söker alltså ett par trädgårdshandskar. Man

frågar sig var de kan finnas.”

”I trädgården

kanske?” föreslog Fala Bella.

”Det kan man lätt

tro”, sa skon och log bistert. ”Handskarna vill i själva verket

att vi ska tro precis det. Men som polis råkar jag veta att

trädgårdshandskar ofta bor i förrådet. Det som kallas Öreflaj.”

”Jag går inte

till förrådet”, sa nylonstrumpan genast. ”Det finns alldeles

för mycket damm och skräp där. Och vassa saker som drar sönder

mina maskor.”

”Du har rätt, min

sköna!” svarade Vildesmed och sträckte på sig så det knarrade.

”Det här är ett

jobb för segare läder. Stanna du med din fjomsige fotbollsfjant.

Jag och lillstrumpan här söker upp faran!”

”Fast jag vill

inte heller bli smutsig igen!” sa Happi.

Hon tyckte att två

tvättar på ett dygn kunde räcka.

”Du behöver inte

vara orolig! Nu är det tvärtom vi som ska tvätta den här smutsiga

byken”, svarade skon. ”Du får krypa in i mig om det blir

farligt. En sko som jag skyddar både mot fukt och kyla. Jag är inte

ens rädd för regn, för alla polisskor sprejas mot sånt.”

 

Vildesmed och Happi

lämnade Inomhuset genom bakdörren. De gick över altanen på några

sjungande brädor som Vildesmed kallade för trall. Happi red i hans

fothål. Hon hade hatten Fedora uppe på tån. De hoppade från sten

till sten och vadade sista biten genom grönt mattludd. Skon sa att

luddet kallades gräs. Det växte så att det måste klippas hela

tiden. Därför hade dammsugaren i Utomhuset inbyggda knivar. Det var

svårt att förstå. Å andra sidan var allt främmande under den

stora gula lampan. Happi hade aldrig vågat gå ut själv i

Utomhuset. Där kunde en liten strumpa lätt blåsa bort eller ramla

ner i ett hål. Vildesmed skrockade bara åt hennes ängslan.

På en spånplatta

utanför dörren till förrådet hade nån skrivit KlubbhusetÖreflaj. Det var tydligen skjulets namn. Vildesmed petade med

tån försiktigt upp den stora, blå dörren som redan stod lite på

glänt. Innanför var det mörkt. Luften liksom flöt runt i en damm

av damm. Dörren försökte genast stänga sig igen. Huset ville

tydligen vara i fred, men Vildesmed fick skon emellan. Happi lutade

sig fram och kikade in. Bråten och smutsen i förrådet var minst

tusen gånger värre än i klädkammaren. Väggarna hade inga tapeter

utan var nakna brädor.

”Ska vi verkligen

gå in där? sa hon.

”En sko måste

göra vad en sko måste göra”, svarade Vildesmed bistert.

Fast han såg inte

helt övertygad ut. Han hade varit nästan överallt, fast aldrig

tidigare i förrådet Öreflaj. Innan de gick in la Vildesmed ett

vedträ i dörrspringan. Då skulle de snabbt kunde sticka om det

blev ännu otrevligare.

”Några säger att

saker från Inomhuset går till förrådet för att dö!” berättade

skon när de passerade en trasig köksstol. Det lättade inte precis

upp stämningen.

Krukor, korgar och

verktyg var överallt staplade i högar. Här och där låg tygbuntar

av vitt och luftigt tyg. Tyget var vårkläder till blyga uteväxter,

sa Vildesmed. Men det kunde inte prata, eller så ville det inte.

Mest av allt satt det spindelnät överallt. Men näten var varken

vackra eller tunna som i Innanhuset. Istället var de fulla av damm

och liknade mest grått flanelltyg. När spindlarna rörde sig i dem,

såg det ut som att de bökade under ett täcke.

På en spik mitt

emot dörren hängde ett par ridstövlar i en rem. Stövlarna var så

gamla att lädret stelnat och spruckit. På skaften stod det

Caballero Gran Canaria, med liksom snurriga bokstäver.

Vildesmed förstod inte ridiska och visste heller inte vad det

betydde. En av stövlarna försökte säga nåt när de gick förbi.

Den lyckades bara glappa lite hest med sulan. Enstaka spikar satt

kvar som tänder i lädret. Happi och Vildesmed gick närmare för

att höra bättre.

Peligroso!”

viskade stöveln.

”Vad sa hon nu?”

”Hon är gammal

och tror att jag heter Pelle Olsson”, svarade Vildesmed.

Han klappade stöveln

på tån.

”Såja, lilla

farmor. Det blir nog bra ska hon se! Jag är inte Pelle Olsson, men

jag ska hälsa honom.”

Stöveln verkade

inte nöjd.

Idioto!”

klapprade den ilsket.

Det kunde Vildesmed

absolut inte förstå, men Happi tyckte det lät bekant.

Lump … en …

sten!” viskade ridstöveln. Sen orkade den inte säga mer.

”Jag tror att den

försöker varna oss för nåt farligt härinne”, sa Happi som

bleknat i färgerna.

”Vaddå? Du kan

väl inte ridiska du heller?”

”Nä, men

Lumpensten har jag hört talas om.”

”Lumpensten? Är

det nån slags mangel?”

”Nä. Sångerskan

brukade sjunga spökhistorier för oss småplagg. Särskilt när vi

blev för bråkiga och inte ville ligga still under nålen”,

fortsatte Happi. ”Hon berättade om kläder som blivit felsydda och

aldrig kunde användas. De slängdes i en korg och skulle brännas.

Men istället gick de ihop, jackor och byxor och strumpor och hattar.

Tillsammans blev de jätten Lumpensten. De reste sig som en hel

kostym och hämnades på sina skapare.”

”Vem hämnades de

på, menar du? Jag har aldrig hört talas om nåt sånt fall.”

”Det vet väl inte

jag vem de hämnades på? Kanske på händerna som sytt dem fel,

antar jag. Händerna tänkte ju bränna dem. Jag är inte ens säker

på att polisen fick reda på saken.”

”Sånt

struntprat”, sa Vildesmed. ”Vi har detektivarbete att göra och

kan inte lyssna på sagor. Nu går vi vidare! Hej, hej, farmor! Pelle

Olsson kommer säkert förbi snart!”

De gick längre in i

förrådet.

”Tjifen, tjifen!”

ropade nån från en hängare. När de tittade upp, vinkade en

färgglad slips åt dem med sin stora tunga. Eftersom den var sydd av

äkta siden så fastnade inte dammet på den. Ändarna såg ändå

smutsiga ut.

 

Öreflaj med slipsen Frojd på riktigt

”Känner jag dig?”

sa Vildesmed misstroget. Han la handen på sin sprättkniv, för han

anade en fälla.

”Det är ju Frojd,

ju! Kommissarien skickade mig själv till galgen förra året. Här

hänger jag sen dess.”

”Jaha, det är

du”, nickade skon. ”Felsägaren Frojd. Det var du som doppade dig

i toan och drog spår av bajs på mattorna, så att dammsugaren

kräktes. Jag la vantarna på dig. Sen fick rättvisan ha sin gång.

Du fick tre års slipstvång, inte sant? Skönt att lagen fungerar,

det måste jag säga.”

”Ett rent misstag,

tjifen! Eller okej, ett orent misstag kanske. Det var halsen som

pruttade sig över toan. Lutade sig över toan, menar jag! Jag

hängde bara med. Kunde inget göra.”

”Du hänger bra

där du hänger, Frojd. Faktiskt lyser du upp den här trista hålan”,

skrattade Vildesmed.

”Men, jag är ju

oskyldigt insydd, tjifen! Du kan inte lämna mig här! Jag vet en hel

del som jag kan berätta. Bara ni tar mig till Inomhuset igen. Jag

kan bli en sån där pisseblåsa. Visselblåsare, menar jag!”

”Du kan ju börja

berätta var trädgårdshandskarna har gömt sig härinne”, sa

Vildesmed. ”De har klädnypat en strumpa som heter Tornio. Om du

hjälper oss, så ska jag lägga ett gott ord för dig i tvättrådet.

Kanske kan du rentav få ligga i öppen låda under resten av

straffet. Fast bara om fallet blir löst.”

”Ha, ha, du vet

minsann hur slipsen ska dras, tjifen”, svarade Frojd.

Han snodde sina

ändar i knutar medan han tänkte. Sen lyste han upp så att sidenet

glänste.

”Det ligger ett

par gamla handskar längst inne i förrådet. Fast de är alldeles

jordiga och har inte rört sig sen förra våren.”

”Aha, fallet är

så gott som löst!” sa Vildesmed och stegade genast iväg.

”Men glöm inte

att hjälpa mig sen, tjifen!” ropade Frojd efter dem.

Det blev allt

mörkare och stökigare ju längre in i förrådet de kom. Snart

kunde de knappt se vad som varit vad längre. Stolar, bylten och

kartonger. Alla var klädda i en tjock lurv av spindelväv och damm.

Vildesmed sparkade lite halvhjärtat omkring sig. Moln av mögel och

fnas yrde. Happi försökte spana genom dunklet. Det var då hon såg

det hemska.

”Lumpensten!”

skrek hon.

Den helklädde

jätten låg lutad mot en gammal madrass i ett hörn. Vildesmed

snodde runt av ropet. Han drog sin sprättkniv i samma rörelse, men

var så ivrig att han snavade. Happi trillade ur honom. Vildesmed

tappade kniven som for all världens väg och drunknade i dammet.

Skon själv rullade runt så att hans nakna sula lyste mot taket.

Kanske hade Vildesmed råkat trampa på en pinne eller knuffa till

nåt som rasade. I alla händelser fick monstret Lumpensten liv.

Jätten knarrade och knäppte. Sen satte den sig långsamt upp.

Ansiktet vändes mot dem. Det var en gammal död trasa med

mögelfläckar.

Mer hann de inte se,

för både Happi och Vildesmed sprang därifrån så fort de bara

kunde. De stannade inte förrän under galgen där slipsen Frojd

hängde. Luften var svår att andas. De hostade och flåsade och

orkade inte springa längre.

”Ha, haaa,

haaaaaa!” skrek Frojd.

Han rullade upp sig

mot hängaren av skratt. ”Det är ju bara en gammal fågelskrämma

därinne! Den är stendöd. Vilka töntar ni är!”

Vildesmed satte

tillbaka hatten Fedora som ramlat in i skon. Han knuffade fram henne

på plösen och stirrade ilsket upp mot slipsen.

”Du kan hänga

kvar där och mögla, din förslipsade flärp! Jag ska berätta för

tvättrådet att du hindrat mitt polisarbete. Jag ska be dem lägga

till ett år på ditt straff!”

”Jaha, det var väl

det jag trodde!” skrek slipsen helt rasande. ”Man kan aldrig lita

på en plutt. Jag menar på en plit! Det är väl inte mitt

fel att ni är så lättskrämda? Jag försökte bara hjälpa till.

Såg ni inte handskarna i alla fall?”

”Det finns inga

handskar därinne. Och finns de så kan man inte hitta dem. Och kan

man hitta dem så är det ändå inte viktigt. Då har de legat där

flera år. De har inte klädnypat Tornio. Kom Happi, så går vi till

Inomhuset igen!”

”Men vänta då!”

ropade slipsen Frojd efter dem. ”Jag bara skojade.

Trädgårdshandskarna som ni letar efter heter Plock och Pinn. De

ligger på hatthyllan inne i hallen.”

 

 

Kapitel 7 – Hatthyllan Höjdhoppet

När de kom ut ur

förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för

att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp

ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi

tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte

prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev

skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket

ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina

kompisar i gräsmattan.

Vildesmed verkade

mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på

fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med

fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så

att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten

sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan

skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en

rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen

kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl

kom in i matrummet från altanen.

Hallen med

hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt

passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte

att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade

droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin

stång.

”Vi har gått för

länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt

snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”

Det gjorde Happi.

När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon

aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt,

alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder

där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de

egentligen dit?

Det visste inte

Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera.

Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av

kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg

sig omkring i tvättrummet.

”Tänk, här har

jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen

Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade

jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt

ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.

”Kan man få nåt

att dricka nu efter allt polisarbete?”

”Det finns färskt

vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan

på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade

läska sig.

Vildesmed grymtade

att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i

det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors

låda.

”Så att inte

Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.

Raggsockan Grådask

blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först

klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor.

Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa

Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring

sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt

henne att sluta.

”Du försvårar

utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”

Samtidigt lyfte han

undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.

Yllesockan blev sur.

Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre

behövde henne.

”Förr skänkte

jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål

i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna

garn? Säg mig det du, Stympen!”

Stympen svarade

inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på

golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn

på en gammal stövel borta under vasken.

”Hördu

Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe

som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor

brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta

läder!”

”Äsch, det är

ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från

golvet.

Ändå rodnade hon

lite över tåhättan.

”Jag kan inte ens

hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt

när det regnar ute.”

Grådask suckade.

Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.

”Du har rätt,

gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte

vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar

igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det

brukade min gamla stickning alltid säga.”

En tygbävning

skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp

från kläddjupen.

”Det är lönlöst.

Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi

måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det

här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har

säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”

De hittade Fala

Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade

till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på

pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga

nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt

kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte

hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När

Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De

behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med

trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan

ett förslag till hur de skulle gå till väga.

”Skulle DU kunna

hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på

ett lår utan att hasa ner.”

Men Bella log

lurigt.

”Nu ska du inte

glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du

är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var

tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få

se!”

En liten stund

senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och

hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna

och stultat dit.

Fotbollsstrumpan

Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.

”Är det där

verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.

”Absolut!”

svarade Ronessi.

Han hade fortfarande

på sig en näsduk som städförkläde.

”Det är viktigt

för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig

lätt när hon använder superkrafterna.”

”Ni såg då

ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.

Längs ena väggen i

hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som

skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina

båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att

grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än

strumporna.

”Men passa dig,

Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans

händer gled lite opassande.

”Vill du att jag

ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.

Sen tog han spjärn

med klacken, backade och drog ut strumpan.

”Det känns väl

bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes.

”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”

”Jadå! Flytta på

dig nu!” stönade hon till svar.

Happi var nervös.

Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne.

Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde

hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog

nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.

”Det där går

aldrig!” ojade sig Grådask.

Då klev Gummigumman

fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också.

Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung

stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en

häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på

varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod

samman.

”Klar?” ropade

hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”

De drog bakåt i

takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en

svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon

rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.

”Upp, upp och

iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer

Slang-Bella!”

I samma stund

släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot

taket.

Jag är en fågel,

tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!

Hon susade förbi

taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt.

Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta.

Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par

lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan

vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde

antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi

var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på

hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten

och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder

långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra

vad de sa, eftersom de var så långt borta.

 

Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt

Ӏr alla strumpor

så där feta?” sa en röst på hyllan.

Den som pratat var

en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.

”Åh nej, förlåt”,

svarade hon.

Sen halade hon fram

Stympen ur sitt inre.

”Mår du bra,

Stympen? Visst var det kul att flyga?”

Den förkrympta

yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.

”Fick du barn nu?”

frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där

fula när de föds?”

Innan Happi hann

svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen

till och gick därifrån.

”Jag hoppas att

inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.

En myndig

herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till

dem på spänstiga fingrar.

”Välkommen till

hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”,

sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att

förtylla?”

”Förtulla, menar

du?”

”Nä, kläder av

ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot

betala. Såna är förbundets regler.”

”Jag är gjord av

bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.

”Gott så!”

svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman

från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet.

Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”

”Vänta lite!”

ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var

trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”

”Du menar bröderna

Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om

ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga

affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag

finns till hands och kommer genast! ”

”Fast jag har inga

fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”

”Nä, jag ser det.

Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han

liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på

säkerheten.”

Trädgårdshandskarna

Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta

hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när

det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida

berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra

året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i

ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade

rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.

'Bröderna

Klåfinger,

Lägger

sig i. Lägger sig av.

Tar

allt. Tar alla jobb'.

Nån snarkade inne i

tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen

rullade efter.

”Vad vill ni?”

frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en

kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte

sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som

tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.

Ӏr ni handskarna

som tagit min syster Tornio?” sa hon.

Pinn spottade ut

barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på

henne.

”Vad skulle vi med

en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”

”Ni tog ju mig för

att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.

Hon kände sig

fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre.

TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken

satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var

skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret.

Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.

”Hör på, vi

lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna

har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit

nån strumpa.”

”Fast det var ju

ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”

Trädgårdshandskarna

såg på varandra. Sen flabbade de.

”Lyssna tjejen!

Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog

fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”

”Så är det inte

alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”

”Nä, fötterna

kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som

bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är

huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas

de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor

och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då

kan du lika gärna glömma henne.”

”Ni ljuger! Jag

bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för

att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”

Plock och Pinn

skrattade igen.

”Du har riv i

ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till

när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av

varje”, sa Plock.

”Fast jag kan inte

betala er nåt.”

”Nä, men vem vet?

Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”

”Jag ska minsann

gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.

Hon tänkte så det

knakade i sömmarna.

”Det är ingen bra

idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De

fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi

pratar.”

Han tittade upp.

”Hörru Kepa! Du

som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”

Nu märkte Happi att

en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från

överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan

sneglade lite i smyg på dem under skärmen.

Ӏr du verkligen

en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om

golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”

 

 

Kapitel 8 – Vad kläder drömmer om

Happi satte sig på

hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade.

Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio.

Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet

igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte

ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe

också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg.

Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om

strumpornas liv.

”Har jag fattat

rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för

neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju

sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg

en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på

hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens

sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad

halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag

inte alls göra! Du ser väl att det står Mode

katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt

och brunt mönster.

”Så står det för

att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full

av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut

nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp.

Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i

Modes katalog.”

”Men jag är

väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften

ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte

så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig

över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara

noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!”

sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där

stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är

faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs

i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv

prata med dem!”

Halsduken ringlade

undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att

slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var

utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på

byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon

hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså

precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor

hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om

det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av

hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har

ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop

katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild.

Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och

kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem

tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst

uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan

borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon

tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde.

Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte

vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett

tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger

du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?”

frågade Kepa.

Han kikade i smyg på

strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev

plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är

ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner

till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff

att skärmen floppade ner.

”Till golvet?

Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart

att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska

komma ner bara.”

”Jamen den saken

är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg,

så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den

kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt!

Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av

en bit kantarell.

”Nä, men jag har

en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade

fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu

håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det

är ju jättehögt!”

”Du får lita på

mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl

Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon

stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen

greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer

skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt

snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på

paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort

över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan

kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen

så att de styrde undan.

”Har du hoppat

paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är

första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar

är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har

det i fodret.”

De gjorde en perfekt

landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann

rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att

man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här

är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan

under sig.

”Jag blir alldeles

våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är

liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram

Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll

strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill

berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig

vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod

att fortsätta.

”Jag har alltid

känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på

Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan

rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan

passa på nån fot?”

Happi blev väldigt

förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på

en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och

prata med de andra?”

”Finns det

elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga

elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av

Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak

på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat

längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta

tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman

stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker

fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på

himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om

när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar

instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han

fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då

fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig

märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där

använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i

sin bur.”

”Kanske det”, sa

Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta

instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck

en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och

friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn

på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för

att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har

du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles

utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten.

Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och

njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om

vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden.

Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag

att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi

inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns

ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio

igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en

bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök.

Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade

du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade

inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag

har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det

gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker

på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min

näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en

människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi

blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade

hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att

prata med Vildesmed och de andra!

Kepsen Kepa stod med

Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en

mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud.

Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta

med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade

raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är

strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till

mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i

vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du

väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick

du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på

de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min

vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din

livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte

prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

Ӂh, jag vill

göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte

alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit

en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag

vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl!

En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med.

Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en

teater?”

Happi kom förbi.

Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på

ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och

Vildesmed?”

De pekade åt lite

olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade

fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med

sin tå.

”Bra träning för

tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen

hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag

behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är

nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla

till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett

Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta

tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt.

Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några

gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar

dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade

Happi.

Tankarna snurrade i

strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle

Tornio räddas!”

 

 

Kapitel 9 – Möte i Mohärans garderob

Mot kvällen

samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i

korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och

väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I

Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i

källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit

längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av

Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit

flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och

lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för

att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle

Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och

Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i

tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna

tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med

svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten,

och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på

länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och

Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade

om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock

och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det

hade gått till.

”Vi har våra

yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man

frågade dem.

Till och med

Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd

för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste

ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett

kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna,

och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några

trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så

blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under

mötet.

När alla var

samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp.

Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja.

Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför

kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa

ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets

flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och

fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart

trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om

buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade

Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i

garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå

sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då

kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina

damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!”

började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har

klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på

Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne

och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan

förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst

kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade

oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade

hört rykten.

”Jag har lyckats

få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst

deras tankar.

Hon pekade med sin

käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud

med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda

ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare

otäckt.

”Människan är

alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på

kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att

delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen

då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas

en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte

krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig

oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en

förolämpad min.

”Tror du inte att

jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på

ryggar!”

”Men var är

ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en

del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med

käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och

fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi

vara här hela natten.”

Skjortan drog

förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock

och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att

huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar

ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om

knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan

han svarade.

”Jag är ju en

strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan,

så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på

handen under tiden.”

”Saken är alltså

klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket

med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar

med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne.

Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket

om.”

”Kan inte

handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka

loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna

jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra

sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en

tråd på människan!”

”Tänk om den

sparkas, då?”

”Knäpp upp hans

knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes

av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och

kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli

varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen

tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig

som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi

komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen.

Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av

oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den

försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på

underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut

en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de

gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu

kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna

Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån

hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville

kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek

öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna

hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén

när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här

finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå

dem!”

Plaggen tittade och

pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni

alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor

och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner

till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger

där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna

och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden

intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor.

Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag

har förstått den.”

”En tröja är väl

inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten

Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela

musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa

jeansen.

”Varför får

aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre

en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om

att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med

käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört

legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder

tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört

spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var

små tygbitar.

”Glöm allt ni

fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var

gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan

också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder

själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi

vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika

stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att

leda oss till Tornio.”

”Det går inte!

Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!”

kraxade fågeln.

”Men du behöver

inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”,

svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt

oss när vi hittar människan.”

Kläderna var

nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från

hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de

andra.

”Gudinnan Mode

säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den

utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår

plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår

plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under

papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara

Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga

på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas.

”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära

er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa

Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter

väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får

väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal

raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara

skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker.

Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig

visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi.

”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen

kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?”

viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det

smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn

strama av spänst.

Nu började alla

kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur

de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon

utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du

framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det

här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast

det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att

ligga kvar i sin låda hela livet.”

Då brakade det till

längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och

sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan

som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av

Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i

klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot

rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika

kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma

sig under sängen.

Stegen kom närmare.

I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik

varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev

in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans

garderob.

”Förlåt att vi

är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de

inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror

till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det

blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm

och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta.

Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade

och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att

papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då,

ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”,

ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då

passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid

varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att

slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som

lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade

du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag

är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket

struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är

smutsig.”

”Ska du säga med

dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig

faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på

altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det

för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet!

Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt

slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust

att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!”

sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge

er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen?

Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt

rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med

om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske

kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med

i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga

och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den

hör hemma!”

”Klassyman, du är

inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen.

”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska

Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni

behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker

utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har

med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren

sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga

handskar rättade till slipsknuten.

What say you?

frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra

kläderna med den.

What say you?

När ingen förstod,

så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett

på bio.

”Det betyder: får

vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

 

 

Kapitel 10 – Lumpenstens vandring

 

Varelsen Lumpensten

lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i

trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven

inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra,

men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste

ut med krattan.

Lumpensten var

hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en

människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande

steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig

på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig

ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade

ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och

sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra.

Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen

satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled

omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig

lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå.

Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska

bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna.

Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg

senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i

potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar

efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån

fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången

gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom

brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man

fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten

inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För

säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån

växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen

nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att

de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i

hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev

sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de

utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan

kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig

nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i

alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk

ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom

det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart

ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en

gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett

av hålen i Grådask.

”Vi går dit där

det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte

känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste

nog komma närmare först.”

”Och vartåt är

närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag

inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken.

Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst

mitt på dagen.”

”Fast lampan har

precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna

blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var

roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe,

så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma

senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig

och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang

på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en

rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde

fortsätta.

Utanför Inomhuset

fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en

gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus

på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern

för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i

husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken

underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod

bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på

sätet.

Efter en stund kom

de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli

orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat

Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle

han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti,

kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio

fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så

hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han

försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju

inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara

räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som

liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEXpå skyltarna menar du?”

”Nja, mer som

kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte

Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela

Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han

behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka

mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans

bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De

snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville

helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade

och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.

En tant tog en

morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en

människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av

ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än.

Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en

uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod

inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!”

sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han

busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon

därifrån.

Nu ville de flesta

kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs

en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till

nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med

en massa papperslappar på.

”Där är kexen!”

kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är

papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ

pappret. Titta då!”

Alla som visste vad

en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat.

Det stod:

Stolta

Mari
Dockteater
Söndag

kväll på Kojans dagis

Ingen förstod vad

det betydde.

”Mari! Så hette

mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar

efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det!

Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte

mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil

som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade

bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som

ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav

italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd

för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var

hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett

par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna

hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig.

De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut

på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet,

inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en

massa vatten.

Sen var alla trötta

av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda.

Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana

vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga

möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid

parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på

en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började

stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst.

Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte

hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer.

Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på

gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de

gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och

högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla

kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask.

Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till

hennes hål.

”Glömde ni eran

gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så

överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På

en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på

baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en

katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda

barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem

satt en liten människa.

”Vad heter ni?”

sa människan.

Kläderna i

Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av

dra åt olika håll.

Happi blev också

rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med

oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart

att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa

i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som

går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog

inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar

efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa

den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i

ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var

liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i

sommar har jag bestämt.”

”Jag heter

faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat.

”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte

riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst

inte.

”Jag kan flyga och

hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa

Ave Maria. Det

lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella.

Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss

Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”,

svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på

skaftet.”

”Jag kan bara läsa

mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din

syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också

kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte

särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt

dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte

av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är

söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till

sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra

att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var

jättebra”, svarade Ella.

Flickan

funderade lite.

”Vart har din

syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte.

Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa

har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du

har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är

en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt

dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere

vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari

kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”,

tyckte Mohäran.

”Det är nog inte

så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor

som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när

det blir ljust.”

Kläderna

diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han

tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste

fråga.

”Om du heter Ella,

är du en ellafant då?”

Ӏr du alldeles

yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är

en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag

vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag

passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur

en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla

fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”,

sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten

fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor,

fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under

skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta

utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella

berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan

husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde

följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha

sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon

inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte

hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och

tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var

väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för

på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för

att sura.

 

 

Kapitel 11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på

andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den.

Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon

tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll

busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade

börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga

fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa

sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna.

Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort.

Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två

trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd

som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes

själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på

staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om

jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag

gjort många gånger.”

”Hallå, finns det

nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?”

ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens

rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne

hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite

tröga.

Nån gummihandske

fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med.

De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara

att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta

tråden med blöjorna emellan.

Snart var både

Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom

närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles

intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så

att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då,

papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick

hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade

näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och

nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar

inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda

for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett

träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste

slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig

runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!”

skrek han.

Handskarna högg tag

i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan

och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad

över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i

Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig.

Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig

människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot

inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!”

ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet

har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en

idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram

dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset

istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen.

Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de

jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort

henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev

liggande.

Happi hoppade ur

bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade

inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon

varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så

syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig

snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet

och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där.

Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig?

Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”,

svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det

slut!”

Gummigumman hade

hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett

skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå

dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner

Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så

länge. Skynda dig!”

”Det är inte

lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället!

Rädda er själva!”

Happi tvekade, men

förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå

bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går

nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk

inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa

papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl

honom som en glasspinne.”

När Happi kom

tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De

väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen

försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd

satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom

längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt!

Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”,

sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och

gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och

smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med

slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans

bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket

de offrat för att hitta henne.

”Vilken

hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora

gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när

vi kommer tillbaka!”

”Han är

fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker

antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade

kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm

kanske?”

”Ibland är en

häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod

framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite

snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma

som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta

Mari
Dockteater

Lumpensten hade

ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget

rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi

springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer

därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio

från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman

hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han

lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att

se ut som en spion.

”Vi vet inte om

Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är

bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir

kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju

vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan

träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan

och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om

mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar?

Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna

såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt

en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran

var tvungen att hålla med.

En liten stund

senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade

Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för

stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne

utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor

fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella

satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde

hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon

sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi

inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon.

Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att

bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda

sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och

längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det

var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade

skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen.

Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden

lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan

Stefan dök upp.

Plötsligt tändes

en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa

klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen

Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi

inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik,

Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio,

Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen

hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter

av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig

dit och klättrade upp.

”Jag har letat

efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!”

snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde

du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi

att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg

papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa.

Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är

en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten

tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och

inget monster!”

Hon kunde inte sluta

prata.

”Lilla dumma

syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i

dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann

svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två

stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in.

In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet

var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över

varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet.

Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan

Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte

tittade från den ena till den andra.

”Är det här din

syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut.

Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest

överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin

stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till

dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han

Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag

skrämde dig!”

”Kan du också

prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!”

skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min

teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför

rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte

bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti

var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och

satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i

torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis

då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte

med.”

”Men varför då?

Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte.

Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var

ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan

tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag

ville spela teater!”

Happi var så

förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor.

Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de

senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio

gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade

bort handen.

”Du lämnade mig

och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått

sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi

letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör

jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i

Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra

att jag gör många glada?”

”Jo det är väl

bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt!

Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas

ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte

varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket

så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte

arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan,

när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän

ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi

kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte

köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir

mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon

själv blev ledsen också.

”Jag vet var det

finns ett däck”, sa Happi.

 

 

Kapitel 12 – Stolta Mari

Happi gick tillbaka

till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att

Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med

dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara

skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev

nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför

Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då

skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också

med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är

väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?”

undrade Happi.

”Det är klart att

jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst

att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart

diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade

handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé

som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra

tidningar på hatthyllan.”

En liten stund

senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna

hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne

i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter

några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella

framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När

handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och

bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman

fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade

också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på

hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom

hästen ville fortsätta.

De red längs

cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av

fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg

som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på

framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck,

medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du

vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här

längre?” frågade Happi.

”Gärna det”,

svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde.

Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle

var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi

hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av

handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på

äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten

började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart

hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett

brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade

om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan

lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som

bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef

Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett

möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till

byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen.

Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde

krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla

utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se

världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!”

sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla

Rulles insida?”

”Nä, fast ganska

många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De

är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort.

Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta

strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att

han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde

stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket

skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna

packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge

sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än

förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några

långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då

kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle

var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom

tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av

Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när

Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när

hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han

lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott

göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara

för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade

allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig

i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören

Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens

föreställning.

”Var har du gjort

av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt

mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade

pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan

som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han

ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi

ikväll!”

Ella vinkade genom

bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa

Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan

tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss

slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var

så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens

föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade

förstås att det passade honom bra.

Det var dags att

byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på

Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis

på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan

på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu

kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna

stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till

teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti

av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de

skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde

stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.

De stannade i en

skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin

middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi

gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå

försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en

bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens

föreställning.

När de kommit fram

hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett

problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon

kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i

programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker

att bjuda på.”

”Men det här

skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta

Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet.

Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om

jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för

barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på

människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och

ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster.

Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva

sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio

ledsen också.

”Okej då, men

bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom.

Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika

scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han

satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under

tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll

var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan

tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande

lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn

på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men

hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.

Teaterföreställningen

började med några enklare nummer. Balettskor dansade på

tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som

hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att

ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick

jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis

som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville

aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och

den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom

huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs

som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två

förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa

upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon

spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon

till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen

ändå varandra.

Föreställningen

tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och

klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig

ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som

var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom

också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev

teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med

publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada

slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var

väldigt mycket för liten.

”Fantastisk

föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta

Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på

den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn

som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på

sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop

var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med.

Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne

samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma

strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste

dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett

par.

Ella hade kommit

fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också

vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med

mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor

låda i garaget.”

”Vilken bra idé!”

sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min

pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för

en strumpa som du!”

Happi tittade från

Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen

med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna

med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i

händerna av glädje.

”Då kan du lära

alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade

också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka

som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en

av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig,

Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi

och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi

och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv

hur hon vill göra.”

Några pengar ville

teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker

att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska

ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt

härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt

så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio.

De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från

bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov

Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de

vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan

tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan

han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo

för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm

flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!”

sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och

flyga!”

Grådask skrattade

för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första

gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några

av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta

dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots

allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan

frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var

kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en

människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på

marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp

av näbben och klorna.

Stefan hade en

rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken

väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen

på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt!

Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp

och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan

sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där

satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle

stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman

stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som

de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade

däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De

sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.

Teaterbilen gled

förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och

såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i

maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas

barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu

vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina

gummisulor.

Hon klev ner från

fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt

hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade

just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i

munnen på varandra.

”Just det! Men i

samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte

sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.

Rulles

sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För

jag ville bli en glad en nu

Ville

inte vila, bara ut och bila
Åka

ut i världen, många mil

Stora

hjulen rullar
Rullar

över berg och kullar
Rulle
Rulle

Rullar

nerför vägen.

 
 


Fri, 04 Sep 2020 09:04:00 +0000

12 – Stolta Mari

 

Happi gick tillbaka

till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att

Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med

dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara

skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev

nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför

Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då

skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också

med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är

väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?”

undrade Happi.

”Det är klart att

jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst

att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart

diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade

handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé

som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra

tidningar på hatthyllan.”

En liten stund

senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna

hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne

i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter

några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella

framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När

handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och

bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman

fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade

också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på

hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom

hästen ville fortsätta.

De red längs

cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av

fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg

som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på

framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck,

medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du

vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här

längre?” frågade Happi.

”Gärna det”,

svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde.

Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle

var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi

hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av

handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på

äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten

började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart

hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett

brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade

om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan

lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som

bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef

Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett

möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till

byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen.

Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde

krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla

utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se

världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!”

sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla

Rulles insida?”

”Nä, fast ganska

många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De

är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort.

Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta

strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att

han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde

stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket

skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna

packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge

sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än

förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några

långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då

kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle

var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom

tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av

Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när

Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när

hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han

lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott

göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara

för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade

allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig

i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören

Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens

föreställning.

”Var har du gjort

av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt

mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade

pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan

som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han

ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi

ikväll!”

Ella vinkade genom

bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa

Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan

tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss

slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var

så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens

föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade

förstås att det passade honom bra.

Det var dags att

byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på

Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis

på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan

på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu

kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna

stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till

teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti

av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de

skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde

stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.

De stannade i en

skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin

middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi

gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå

försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en

bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens

föreställning.

När de kommit fram

hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett

problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon

kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i

programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker

att bjuda på.”

”Men det här

skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta

Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet.

Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om

jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för

barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på

människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och

ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster.

Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva

sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio

ledsen också.

”Okej då, men

bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom.

Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika

scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han

satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under

tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll

var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan

tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande

lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn

på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men

hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.

Teaterföreställningen

började med några enklare nummer. Balettskor dansade på

tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som

hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att

ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick

jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis

som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville

aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och

den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom

huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs

som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två

förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa

upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon

spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon

till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen

ändå varandra.

Föreställningen

tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och

klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig

ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som

var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom

också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev

teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med

publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada

slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var

väldigt mycket för liten.

”Fantastisk

föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta

Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på

den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn

som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på

sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop

var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med.

Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne

samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma

strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste

dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett

par.

Ella hade kommit

fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också

vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med

mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor

låda i garaget.”

”Vilken bra idé!”

sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min

pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för

en strumpa som du!”

Happi tittade från

Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen

med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna

med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i

händerna av glädje.

”Då kan du lära

alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade

också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka

som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en

av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig,

Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi

och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi

och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv

hur hon vill göra.”

Några pengar ville

teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker

att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska

ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt

härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt

så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio.

De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från

bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov

Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de

vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan

tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan

han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo

för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm

flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!”

sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och

flyga!”

Grådask skrattade

för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första

gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några

av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta

dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots

allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan

frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var

kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en

människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på

marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp

av näbben och klorna.

Stefan hade en

rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken

väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen

på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt!

Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp

och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan

sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där

satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle

stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman

stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som

de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade

däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De

sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.

Teaterbilen gled

förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och

såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i

maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas

barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu

vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina

gummisulor.

Hon klev ner från

fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt

hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade

just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i

munnen på varandra.

”Just det! Men i

samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte

sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.

Rulles

sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För

jag ville bli en glad en nu

Ville

inte vila, bara ut och bila
Åka

ut i världen, många mil

Stora

hjulen rullar
Rullar

över berg och kullar
Rulle
Rulle

Rullar

nerför vägen.

 

Fri, 04 Sep 2020 08:28:00 +0000

11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på

andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den.

Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon

tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll

busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade

börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga

fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa

sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna.

Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort.

Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två

trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd

som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes

själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på

staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om

jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag

gjort många gånger.”

”Hallå, finns det

nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?”

ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens

rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne

hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite

tröga.

Nån gummihandske

fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med.

De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara

att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta

tråden med blöjorna emellan.

Snart var både

Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom

närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles

intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så

att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då,

papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick

hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade

näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och

nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar

inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda

for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett

träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste

slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig

runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!”

skrek han.

Handskarna högg tag

i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan

och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad

över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i

Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig.

Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig

människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot

inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!”

ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet

har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en

idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram

dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset

istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen.

Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de

jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort

henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev

liggande.

Happi hoppade ur

bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade

inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon

varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så

syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig

snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet

och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där.

Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig?

Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”,

svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det

slut!”

Gummigumman hade

hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett

skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå

dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner

Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så

länge. Skynda dig!”

”Det är inte

lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället!

Rädda er själva!”

Happi tvekade, men

förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå

bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går

nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk

inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa

papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl

honom som en glasspinne.”

När Happi kom

tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De

väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen

försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd

satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom

längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt!

Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”,

sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och

gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och

smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med

slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans

bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket

de offrat för att hitta henne.

”Vilken

hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora

gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när

vi kommer tillbaka!”

”Han är

fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker

antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade

kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm

kanske?”

”Ibland är en

häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod

framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite

snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma

som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta

Mari
Dockteater

Lumpensten hade

ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget

rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi

springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer

därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio

från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman

hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han

lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att

se ut som en spion.

”Vi vet inte om

Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är

bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir

kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju

vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan

träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan

och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om

mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar?

Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna

såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt

en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran

var tvungen att hålla med.

En liten stund

senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade

Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för

stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne

utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor

fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella

satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde

hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon

sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi

inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon.

Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att

bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda

sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och

längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det

var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade

skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen.

Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden

lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan

Stefan dök upp.

Plötsligt tändes

en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa

klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen

Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi

inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik,

Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio,

Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen

hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter

av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig

dit och klättrade upp.

”Jag har letat

efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!”

snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde

du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi

att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg

papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa.

Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är

en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten

tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och

inget monster!”

Hon kunde inte sluta

prata.

”Lilla dumma

syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i

dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann

svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två

stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in.

In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet

var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över

varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet.

Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan

Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte

tittade från den ena till den andra.

”Är det här din

syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut.

Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest

överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin

stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till

dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han

Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag

skrämde dig!”

”Kan du också

prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!”

skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min

teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför

rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte

bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti

var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och

satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i

torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis

då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte

med.”

”Men varför då?

Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte.

Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var

ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan

tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag

ville spela teater!”

Happi var så

förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor.

Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de

senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio

gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade

bort handen.

”Du lämnade mig

och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått

sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi

letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör

jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i

Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra

att jag gör många glada?”

”Jo det är väl

bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt!

Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas

ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte

varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket

så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte

arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan,

när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän

ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi

kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte

köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir

mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon

själv blev ledsen också.

”Jag vet var det

finns ett däck”, sa Happi.

Fri, 04 Sep 2020 07:32:00 +0000

10 – Lumpenstens vandring

 

 

Varelsen Lumpensten

lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i

trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven

inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra,

men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste

ut med krattan.

Lumpensten var

hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en

människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande

steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig

på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig

ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade

ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och

sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra.

Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen

satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled

omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig

lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå.

Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska

bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna.

Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg

senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i

potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar

efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån

fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången

gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom

brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man

fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten

inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För

säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån

växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen

nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att

de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i

hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev

sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de

utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan

kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig

nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i

alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk

ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom

det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart

ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en

gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett

av hålen i Grådask.

”Vi går dit där

det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte

känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste

nog komma närmare först.”

”Och vartåt är

närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag

inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken.

Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst

mitt på dagen.”

”Fast lampan har

precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna

blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var

roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe,

så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma

senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig

och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang

på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en

rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde

fortsätta.

Utanför Inomhuset

fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en

gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus

på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern

för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i

husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken

underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod

bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på

sätet.

Efter en stund kom

de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli

orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat

Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle

han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti,

kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio

fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så

hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han

försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju

inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara

räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som

liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEXpå skyltarna menar du?”

”Nja, mer som

kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte

Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela

Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han

behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka

mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans

bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De

snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville

helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade

och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.

En tant tog en

morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en

människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av

ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än.

Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en

uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod

inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!”

sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han

busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon

därifrån.

Nu ville de flesta

kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs

en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till

nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med

en massa papperslappar på.

”Där är kexen!”

kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är

papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ

pappret. Titta då!”

Alla som visste vad

en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat.

Det stod:

Stolta

Mari
Dockteater
Söndag

kväll på Kojans dagis

Ingen förstod vad

det betydde.

”Mari! Så hette

mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar

efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det!

Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte

mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil

som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade

bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som

ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav

italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd

för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var

hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett

par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna

hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig.

De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut

på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet,

inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en

massa vatten.

Sen var alla trötta

av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda.

Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana

vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga

möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid

parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på

en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började

stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst.

Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte

hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer.

Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på

gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de

gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och

högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla

kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask.

Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till

hennes hål.

”Glömde ni eran

gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så

överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På

en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på

baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en

katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda

barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem

satt en liten människa.

”Vad heter ni?”

sa människan.

Kläderna i

Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av

dra åt olika håll.

Happi blev också

rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med

oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart

att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa

i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som

går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog

inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar

efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa

den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i

ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var

liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i

sommar har jag bestämt.”

”Jag heter

faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat.

”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte

riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst

inte.

”Jag kan flyga och

hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa

Ave Maria. Det

lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella.

Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss

Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”,

svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på

skaftet.”

”Jag kan bara läsa

mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din

syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också

kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte

särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt

dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte

av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är

söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till

sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra

att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var

jättebra”, svarade Ella.

Flickan

funderade lite.

”Vart har din

syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte.

Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa

har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du

har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är

en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt

dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere

vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari

kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”,

tyckte Mohäran.

”Det är nog inte

så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor

som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när

det blir ljust.”

Kläderna

diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han

tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste

fråga.

”Om du heter Ella,

är du en ellafant då?”

Ӏr du alldeles

yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är

en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag

vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag

passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur

en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla

fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”,

sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten

fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor,

fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under

skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta

utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella

berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan

husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde

följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha

sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon

inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte

hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och

tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var

väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för

på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för

att sura.

Tue, 01 Sep 2020 16:32:00 +0000

9 – Möte i Mohärans garderob

 

 

Mot kvällen

samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i

korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och

väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I

Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i

källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit

längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av

Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit

flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och

lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för

att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle

Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och

Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i

tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna

tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med

svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten,

och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på

länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och

Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade

om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock

och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det

hade gått till.

”Vi har våra

yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man

frågade dem.

Till och med

Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd

för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste

ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett

kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna,

och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några

trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så

blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under

mötet.

När alla var

samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp.

Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja.

Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför

kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa

ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets

flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och

fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart

trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om

buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade

Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i

garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå

sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då

kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina

damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!”

började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har

klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på

Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne

och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan

förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst

kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade

oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade

hört rykten.

”Jag har lyckats

få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst

deras tankar.

Hon pekade med sin

käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud

med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda

ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare

otäckt.

”Människan är

alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på

kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att

delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen

då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas

en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte

krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig

oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en

förolämpad min.

”Tror du inte att

jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på

ryggar!”

”Men var är

ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en

del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med

käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och

fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi

vara här hela natten.”

Skjortan drog

förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock

och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att

huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar

ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om

knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan

han svarade.

”Jag är ju en

strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan,

så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på

handen under tiden.”

”Saken är alltså

klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket

med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar

med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne.

Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket

om.”

”Kan inte

handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka

loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna

jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra

sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en

tråd på människan!”

”Tänk om den

sparkas, då?”

”Knäpp upp hans

knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes

av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och

kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli

varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen

tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig

som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi

komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen.

Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av

oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den

försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på

underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut

en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de

gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu

kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna

Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån

hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville

kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek

öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna

hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén

när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här

finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå

dem!”

Plaggen tittade och

pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni

alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor

och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner

till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger

där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna

och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden

intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor.

Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag

har förstått den.”

”En tröja är väl

inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten

Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela

musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa

jeansen.

”Varför får

aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre

en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om

att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med

käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört

legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder

tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört

spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var

små tygbitar.

”Glöm allt ni

fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var

gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan

också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder

själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi

vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika

stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att

leda oss till Tornio.”

”Det går inte!

Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!”

kraxade fågeln.

”Men du behöver

inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”,

svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt

oss när vi hittar människan.”

Kläderna var

nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från

hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de

andra.

”Gudinnan Mode

säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den

utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår

plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår

plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under

papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara

Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga

på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas.

”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära

er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa

Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter

väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får

väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal

raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara

skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker.

Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig

visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi.

”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen

kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?”

viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det

smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn

strama av spänst.

Nu började alla

kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur

de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon

utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du

framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det

här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast

det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att

ligga kvar i sin låda hela livet.”

Då brakade det till

längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och

sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan

som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av

Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i

klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot

rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika

kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma

sig under sängen.

Stegen kom närmare.

I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik

varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev

in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans

garderob.

”Förlåt att vi

är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de

inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror

till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det

blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm

och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta.

Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade

och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att

papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då,

ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”,

ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då

passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid

varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att

slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som

lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade

du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag

är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket

struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är

smutsig.”

”Ska du säga med

dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig

faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på

altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det

för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet!

Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt

slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust

att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!”

sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge

er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen?

Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt

rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med

om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske

kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med

i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga

och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den

hör hemma!”

”Klassyman, du är

inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen.

”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska

Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni

behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker

utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har

med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren

sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga

handskar rättade till slipsknuten.

What say you?

frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra

kläderna med den.

What say you?

När ingen förstod,

så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett

på bio.

”Det betyder: får

vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

Sun, 30 Aug 2020 06:41:00 +0000

8 – Vad kläder drömmer om

 

 

Happi satte sig på

hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade.

Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio.

Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet

igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte

ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe

också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg.

Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om

strumpornas liv.

”Har jag fattat

rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för

neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju

sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg

en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på

hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens

sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad

halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag

inte alls göra! Du ser väl att det står Mode

katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt

och brunt mönster.

”Så står det för

att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full

av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut

nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp.

Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i

Modes katalog.”

”Men jag är

väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften

ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte

så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig

över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara

noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!”

sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där

stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är

faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs

i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv

prata med dem!”

Halsduken ringlade

undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att

slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var

utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på

byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon

hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså

precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor

hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om

det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av

hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har

ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop

katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild.

Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och

kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem

tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst

uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan

borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon

tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde.

Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte

vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett

tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger

du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?”

frågade Kepa.

Han kikade i smyg på

strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev

plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är

ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner

till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff

att skärmen floppade ner.

”Till golvet?

Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart

att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska

komma ner bara.”

”Jamen den saken

är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg,

så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den

kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt!

Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av

en bit kantarell.

”Nä, men jag har

en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade

fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu

håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det

är ju jättehögt!”

”Du får lita på

mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl

Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon

stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen

greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer

skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt

snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på

paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort

över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan

kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen

så att de styrde undan.

”Har du hoppat

paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är

första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar

är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har

det i fodret.”

De gjorde en perfekt

landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann

rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att

man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här

är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan

under sig.

”Jag blir alldeles

våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är

liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram

Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll

strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill

berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig

vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod

att fortsätta.

”Jag har alltid

känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på

Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan

rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan

passa på nån fot?”

Happi blev väldigt

förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på

en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och

prata med de andra?”

”Finns det

elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga

elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av

Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak

på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat

längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta

tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman

stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker

fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på

himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om

när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar

instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han

fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då

fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig

märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där

använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i

sin bur.”

”Kanske det”, sa

Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta

instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck

en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och

friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn

på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för

att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har

du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles

utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten.

Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och

njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om

vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden.

Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag

att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi

inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns

ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio

igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en

bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök.

Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade

du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade

inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag

har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det

gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker

på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min

näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en

människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi

blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade

hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att

prata med Vildesmed och de andra!

Kepsen Kepa stod med

Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en

mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud.

Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta

med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade

raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är

strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till

mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i

vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du

väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick

du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på

de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min

vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din

livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte

prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

Ӂh, jag vill

göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte

alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit

en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag

vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl!

En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med.

Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en

teater?”

Happi kom förbi.

Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på

ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och

Vildesmed?”

De pekade åt lite

olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade

fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med

sin tå.

”Bra träning för

tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen

hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag

behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är

nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla

till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett

Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta

tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt.

Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några

gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar

dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade

Happi.

Tankarna snurrade i

strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle

Tornio räddas!”

Tue, 25 Aug 2020 06:52:00 +0000

7 – Hatthyllan Höjdhoppet

 

 

När de kom ut ur

förrådet, rullade sig Vildesmed i Utomhusets gröna mattludd för

att slippa dammet. Istället fastnade ett grässtrå. Det stack upp

ur hans ena snörhål som en lustig fjäder. Hatten Fedora och Happi

tittade på strået. Sen tittade de på varandra. Fedora kunde inte

prata, men hon fnittrade bra. Det gjorde Happi också. Snart blev

skon misstänksam. Han ryckte loss strået och kastade det ilsket

ifrån sig. Happi hörde hur det genast började skryta för sina

kompisar i gräsmattan.

Vildesmed verkade

mer fundersam och mindre säker än tidigare. Kanske grubblade han på

fallet. Eller så var han fortfarande nervös efter mötet med

fågelskrämman. Vid bakdörren glömde han att torka sulorna, så

att dörrmattan skällde ut honom. Den var en ettrig och väderbiten

sak, vävd av vassa kokostrådar. Mattan vägrade att öppna innan

skon petat bort varenda spår av lera ur sulans mönster med en

rosenkvist från rabatten. Vildesmed var tvungen att lyda, men sen

kände han sig trampad på tårna. Skon var väldigt sur när de väl

kom in i matrummet från altanen.

Hallen med

hatthyllan låg alldeles utanför tvättrummet. Happi hade faktiskt

passerat hallen varje gång hon lämnat tvättrummet. Hon visste inte

att någon bodde där mer än de sura ytterkläderna. De brukade

droppa, lukta konstigt och se ner på alla innekläder från sin

stång.

”Vi har gått för

länge med plösen mot marken”, sa Vildesmed och drog åt

snörningen. ”Nu måste vi höja blicken!”

Det gjorde Happi.

När hon tittade ovanför jackor och halsdukar, såg hon en hylla hon

aldrig tidigare lagt märke till. Den hängde svindlande högt,

alldeles under taket. Hon anade mössor, handskar och andra kläder

där uppe. Hur kunde nån våga bo så högt och hur kom de

egentligen dit?

Det visste inte

Vildesmed heller, så de gick hem till tvättrummet för att fundera.

Happi undrade om man kunde klättra upp till hatthyllan med hjälp av

kvastarna som stod bredvid vasken. Skon verkade inte lyssna. Han såg

sig omkring i tvättrummet.

”Tänk, här har

jag inte varit sen i vintras”, sa han. ”Det var efter stormen

Alfrida. Händerna spolade av mig i vasken däruppe. Då träffade

jag för första gången …”
Han tystnade och petade bort nåt

ur ögat. Happi ville hjälpa honom, men skon viftade undan henne.

”Kan man få nåt

att dricka nu efter allt polisarbete?”

”Det finns färskt

vatten i blomkannan”, svarade Happi. Hon pekade mot den blå kannan

på tvättmaskinen, där papegojan Scarlatti av Stockholm brukade

läska sig.

Vildesmed grymtade

att han inte var så törstig att han ville dricka vatten. Strunt i

det förresten! Nu tänkte han själv söka igenom Ensamma strumpors

låda.

”Så att inte

Tornio ligger och dumsover längst ner”, sa han.

Raggsockan Grådask

blev väldigt förvånad när en sko damp ner i lådan. Först

klagade hon över att kartongen minsann bara var till för strumpor.

Det stod faktiskt utanpå. Sen blev hon nyfiken och försökte hjälpa

Vildesmed att gräva. Snart kastade hon halvsovande plagg omkring

sig. Hon gick på i ullstrumporna och höll låda tills skon sa åt

henne att sluta.

”Du försvårar

utredningen!” sa han strängt. ”Det är allvarliga saker.”

Samtidigt lyfte han

undan en barnsocka som Grådask slängt ner i hans fothål.

Yllesockan blev sur.

Hon hängde sig över lådans kant och klagade över att ingen längre

behövde henne.

”Förr skänkte

jag värme till kalla fötter, men vem vill ha en yllesocka med hål

i?” gnällde hon. ”Vad har man egentligen fått för sitt slitna

garn? Säg mig det du, Stympen!”

Stympen svarade

inte. Grådask hade i sin iver kastat honom ur lådan och ner på

golvet utan att märka det. När hon spanade efter honom fick hon syn

på en gammal stövel borta under vasken.

”Hördu

Gummigumman!” ropade hon. ”Jag har en ensam polissko här uppe

som du borde träffa! Han är lite stel kanske. Som engelska skor

brukar vara. Men han är tjusig på sitt sätt och gjord av äkta

läder!”

”Äsch, det är

ingen som vill ha en gammal stövel”, svarade Gummigumman från

golvet.

Ändå rodnade hon

lite över tåhättan.

”Jag kan inte ens

hålla tätt längre. Så blir det lätt på ålderns höst. Särskilt

när det regnar ute.”

Grådask suckade.

Jo, nog var det bättre förr. Det hade alltid varit bättre förr.

”Du har rätt,

gumman. Kärleken är för ungdomar”, svarade hon. ”Jag vet inte

vad som flög i mig. Det måste vara mina nervtrådar som spökar

igen. Den som skrattar på morgonen får gråta före kvällen. Det

brukade min gamla stickning alltid säga.”

En tygbävning

skakade strumporna i Ensamma strumpors låda, och Vildesmed dök upp

från kläddjupen.

”Det är lönlöst.

Här finns ingen Tornio, inte ens i botten”, suckade han. ”Vi

måste börja tänka utanför lådan! Fast nu struntar jag i allt det

här tills jag fått en tåbira. Var bor Bella nu för tiden? Hon har

säkert nåt att bjuda på hemma hos sig.”

De hittade Fala

Bella sammanslingrad med Ronessi i en skokartong. Lådan studsade

till av förskräckelse när Happi och Vildesmed knackade på

pappväggen. Snart tittade Bella ut över kanten. Hon började säga

nåt. Sen märkte hon att en av fotbollsstrumpans garnstumpar satt

kvar i hennes spetskant. Då föll hon i gapskratt. Hon kunde inte

hejda sig. Ju längre hon skrattade, desto surare blev Vildesmed. När

Bella lugnat sig berättade Happi om äventyret i förrådet. De

behövde ta sig upp på hatthyllan i hallen för att prata med

trädgårdshandskarna Plock och Pinn. Lustigt nog hade nylonstrumpan

ett förslag till hur de skulle gå till väga.

”Skulle DU kunna

hjälpa oss?” fnyste Vildesmed. ”Du kan ju inte ens sitta kvar på

ett lår utan att hasa ner.”

Men Bella log

lurigt.

”Nu ska du inte

glappa mer med din lösa sula, Löken!” sa hon. ”De tror att du

är smart. Men du avslöjade aldrig min hemlighet när vi var

tillsammans. Jag är egentligen en superhjälte! Vänta ska du få

se!”

En liten stund

senare stod de alla ute i hallen. De spanade mot höjden och

hatthyllan. Till och med Grådask och Gummigumman hade blivit nyfikna

och stultat dit.

Fotbollsstrumpan

Ronessi masserade som bäst Fala Bella från tå till lår.

”Är det där

verkligen nödvändigt?” frågade Vildesmed.

”Absolut!”

svarade Ronessi.

Han hade fortfarande

på sig en näsduk som städförkläde.

”Det är viktigt

för en superhjälte att vara uppvärmd. Annars sträcker hon sig

lätt när hon använder superkrafterna.”

”Ni såg då

ganska varma ut redan förut”, muttrade skon.

Längs ena väggen i

hallen fanns det tidningshyllor. De satt uppe med metallstänger som

skruvats fast mellan golvet och taket. Fala Bella knöt fast sina

båda ändar i ett par metallstag. Sen sa hon till Vildesmed att

grabba tag i henne mitt på och dra. Han var ju tyngre än

strumporna.

”Men passa dig,

Löken! Jag kan bitas även om jag sitter fast”, sa hon när hans

händer gled lite opassande.

”Vill du att jag

ska dra eller vill du inte att jag ska dra?” svarade skon surt.

Sen tog han spjärn

med klacken, backade och drog ut strumpan.

”Det känns väl

bra, älskling?” frågade Ronessi oroligt när Bella sträcktes.

”Glöm inte att andas! Kläder måste kunna andas.”

”Jadå! Flytta på

dig nu!” stönade hon till svar.

Happi var nervös.

Men hon tänkte inte fega ur när de andra försökte hjälpa henne.

Hon stoppade ner Stympen i sig för att få lite tyngd. Sen ställde

hon sig inne i Fala Bellas knäveck. När Vildesmed drog

nylonstrumpan längre bakåt följde Happi med.

”Det där går

aldrig!” ojade sig Grådask.

Då klev Gummigumman

fram vid Vildesmeds sida. Hon högg tag i nylonstrumpan hon också.

Stöveln var kanske sprucken så att hon läckte, men hon hade tung

stålhätta. Hon var en tuffing som kunde bli trampad på tån av en

häst utan att vika sig. Vildesmed och Gummigumman tittade på

varandra. Det gick som ett samförstånd mellan dem när de stod

samman.

”Klar?” ropade

hon. ”Å-hej! Å-hej! Å-hej!”

De drog bakåt i

takt. Snart var Fala Bella lång som ett lakan och spänd som en

svångrem. Happi kände hur nylonstrumpan darrade runt henne. Hon

rullade ihop sig, tryckte sig närmare och blundade.

”Upp, upp och

iväg!” skrek nylonstrumpan med pressad röst. ”Här kommer

Slang-Bella!”

I samma stund

släppte skorna taget. Bella fjongade framåt så att Happi flög mot

taket.

Jag är en fågel,

tänkte hon. Jag är Scarlatti av Stockholm!

Hon susade förbi

taklampans himlakropp. Sen kom hatthyllan emot henne väldigt snabbt.

Det var egentligen två hyllor och hon var på väg mot den nedersta.

Happi trodde att hon skulle krocka och studsa av. Men ett par

lovikavantar dämpade landningen. Vantarna sov i sitt ide innan

vintern och skrek förskräckta när Happi landade på dem. De trodde

antagligen att de haft en mardröm för de somnade genast igen. Happi

var alldeles yr efter flygfärden och rullade runt en stund på

hyllan. När hon stadgat sig kröp hon försiktigt fram till kanten

och kikade ner mot golvet. Hennes vänner var små som babykläder

långt därnere. De vinkade och ropade. Ändå gick det inte att höra

vad de sa, eftersom de var så långt borta.

 

Hatthyllan Höjdhoppet på riktigt

Ӏr alla strumpor

så där feta?” sa en röst på hyllan.

Den som pratat var

en damhandske i tunt, svart läder. Happi tog sig åt magen.

”Åh nej, förlåt”,

svarade hon.

Sen halade hon fram

Stympen ur sitt inre.

”Mår du bra,

Stympen? Visst var det kul att flyga?”

Den förkrympta

yllesockan nickade, medan han storögd såg sig omkring.

”Fick du barn nu?”

frågade damhandsken. ”Vad äckligt! Är alla babystrumpor så där

fula när de föds?”

Innan Happi hann

svara, satte handsken långfingret i vädret. Hon vände handryggen

till och gick därifrån.

”Jag hoppas att

inte alla häruppe är lika otrevliga”, sa Happi.

En myndig

herrhandske med glänsande spännen runt handloven stegade fram till

dem på spänstiga fingrar.

”Välkommen till

hatthyllan Höjdhoppet! Vi är en fri hylla i Handsans förbund”,

sa han. ”Ni kommer från golvet förstår jag. Har ni nåt att

förtylla?”

”Förtulla, menar

du?”

”Nä, kläder av

ull kommer in gratis. Den som är sydd av tyll måste däremot

betala. Såna är förbundets regler.”

”Jag är gjord av

bomull och Stympen är av ull”, sa Happi, precis som det var.

”Gott så!”

svarade handsken och gjorde honnör med tummen. ”Som tjänsteman

från Handsan hälsar jag er välkommen till hatthyllan Höjdhoppet.

Ha så trevligt och gå inte för nära kanten!”

”Vänta lite!”

ropade Happi innan handsken kommit utom hörhåll. ”Vet du var

trädgårdshandskarna Plock och Pinn finns?”

”Du menar bröderna

Klåfinger? Jodå, de håller till närmast väggen. Passa er bara om

ni tänker gå dit, särskilt om de är jordiga. Då har de smutsiga

affärer på gång. Busvissla i fingrarna om ni får problem. Jag

finns till hands och kommer genast! ”

”Fast jag har inga

fingrar att busvissla med. Inte Stympen heller.”

”Nä, jag ser det.

Du liknar mer en vante och din kompis vet jag inte riktigt vad han

liknar. Nå, men hojta i så fall då! Vi handskar tummar inte på

säkerheten.”

Trädgårdshandskarna

Plock och Pinn bodde på några tidningar i hatthyllans innersta

hörn. Deras enda grannar var några hoprullade paraplyer som sov när

det inte regnade. Den översta tidningens gulfläckiga framsida

berättade att nån som hette Pålle Pulver hade vunnit Mello förra

året. Fast det året var inte ens förra året längre. Mitt i

ansiktet på Pålle Pulver låg några jordhögar och lite torkade

rötter av ogräs. Från hyllan ovanför hängde en skylt.

'Bröderna

Klåfinger,

Lägger

sig i. Lägger sig av.

Tar

allt. Tar alla jobb'.

Nån snarkade inne i

tidningens TV-bilaga. Happi gick försiktigt närmare, och Stympen

rullade efter.

”Vad vill ni?”

frågade en handske som satt lutad mot väggen. Han rensade en

kantarell, medan han tuggade ett granbarr i mungipan. De hade inte

sett honom eftersom han nästan hade samma smutsgula färg som

tidningen. Happi blev så överraskad att hon glömde vara försiktig.

Ӏr ni handskarna

som tagit min syster Tornio?” sa hon.

Pinn spottade ut

barret. Han kliade sig i tumvecket med kantarellen och stirrade på

henne.

”Vad skulle vi med

en strumpa till häruppe? Brukar inte ni vara på golvet?”

”Ni tog ju mig för

att tvätta däcket Rulle i Utomhuset!” sa Happi.

Hon kände sig

fortfarande ilsken vid tanken. Nu hördes snarkningarna inte längre.

TV-tidningens översta blad veks åt sidan och den andra handsken

satte sig upp. Han hette Plock. Han liknade sin bror, men var

skrynkligare och hade en glipa där sömmen släppt på pekfingret.

Dessutom var han vit av målarfärg på handryggen.

”Hör på, vi

lyder bara order”, sa han. ”Vi jobbar ju åt händerna. Händerna

har inte sagt åt oss att ta nån strumpa. Alltså har vi inte tagit

nån strumpa.”

”Fast det var ju

ni som fångade mig i alla fall. Det var inte händerna!”

Trädgårdshandskarna

såg på varandra. Sen flabbade de.

”Lyssna tjejen!

Alla vet att ni är lite dumma i sulan därnere på golvet. Men nog

fattar du att fötterna går omkring med dig och inte tvärtom?”

”Så är det inte

alls!” skrek Happi. ”Fötter kan inte tänka!”

”Nä, fötterna

kanske inte tänker, men det är fortfarande inte vi kläder som

bestämmer. Händerna och fötterna sitter ihop med huvuden. Det är

huvudena som bestämmer. Tillsammans med händer och fötter kallas

de för människor. Fast egentligen finns det två sorter, människor

och kvinniskor. Det är säkert en människa som tagit din syster. Då

kan du lika gärna glömma henne.”

”Ni ljuger! Jag

bestämmer vart jag går och inte fötterna! Jag har bestämt mig för

att hitta Tornio, och sen struntar jag i vart fötterna vill gå!”

Plock och Pinn

skrattade igen.

”Du har riv i

ränderna och klös i kardan, tjejen. Sån't gillar vi! Lycka till

när du letar! Säg till om du behöver hjälp! Vi kan lite av

varje”, sa Plock.

”Fast jag kan inte

betala er nåt.”

”Nä, men vem vet?

Vi kanske snart behöver din hjälp tillbaka.”

”Jag ska minsann

gå och prata med de där huvudena som bestämmer!” sa Happi.

Hon tänkte så det

knakade i sömmarna.

”Det är ingen bra

idé. Man kan inte att prata med huvuden”, svarade Pinn. ”De

fattar inte att vi kläder lever. Ännu mindre fattar de att vi

pratar.”

Han tittade upp.

”Hörru Kepa! Du

som brukar sitta på huvuden, visst är det som jag säger?”

Nu märkte Happi att

en skärmmössa av grårutigt ylletyg kikade ner på dem från

överhyllan. Den verkade blyg. Ändå kunde den inte sluta titta utan

sneglade lite i smyg på dem under skärmen.

Ӏr du verkligen

en strumpa?” frågade kepsen. ”Jag har hört så mycket om

golvet. Kan du inte berätta lite hur det är där nere?”

Fri, 21 Aug 2020 09:35:00 +0000

6 – Odjuret i Öreflaj

 

Vildesmed funderade

så att lädret knarrade när de lämnade svartstrumpornas rum. Han

krafsade med pennan i sitt block och strök över gamla anteckningar

med tjocka streck. Ute i korridoren stod garderobernas dörrar på

rad längs ena väggen. Detektiven tackade stövelknektarna för

hjälpen även om han inte hade behövt den. De knarrade lite surt

till svar, för de hade hoppats på slagsmål. Istället tänkte de

gå och spela klädpoker med kortbyxorna i sommarskåpet.

”Följer du med

hem till lådan nu, lilla strumpan?” frågade Ronessi.

Han pussade Fala

Bella på sömmen.

”Inte än,

älsklingen min. Jag måste hjälpa Happi en stund till. Du kan väl

gå hem och städa så länge?”

”Okej, då ses vi

sen. Lycka till!”

Fotbollsstrumpan

joggade bort längs korridoren.

”Hrmm”, sa

Vildesmed och blängde efter honom. ”Ni kanske kan skaffa er en

egen skolåda. Ifall ni ska hålla på så där och pussas mitt på

golvet, menar jag!”

”Jag tror minsann

att gamla dojan är svartsjuk”, skrattade Bella.

Hon ryckte honom i

skosnöret så att knuten gick upp.

”Inte alls”,

svarade Vildesmed förnärmat.

Han började genast

knyta snöret igen. Med dubbelknut för säkerhets skull.

”Ert slafsande

stör mitt arbete. Det är hela saken. Din sportstrumpa verkar

förresten vara en riktig toffel!”

”Vad ska vi göra

nu då?” frågade Happi.

Hon var lite ledsen

för att de inte hittat Tornio hos Jantelaget. Faktiskt gled en tår

genom sotet som fortfarande täckte henne.

”Först av allt

måste vi tvätta oss rena”, sa Vildesmed. ”Så här kan man inte

se ut när man polisarbetar!”

Han ledde vägen

till sovdelens badrum. Där växte en vit bassäng som en svamp ur

golvet vid handfatet. Skon tryckte dit proppen och spolade upp

vatten. Happi kände försiktigt efter med tån. Vattnet var härligt

ljummet och den stora lampan från Utomhuset sken in genom det

flammiga fönstret. Snart plaskade hon och lekte i vattnet, som vore

hon sydd till tvättlapp. Vildesmed ställde sig med sulan på det

grunda och torkade bort sot med toapapper. Han var ingen badkruka, sa

han. Bara rädd om sin skokräm. Fala Bella hade inget sot på sig,

så hon badade inte alls. När de andra var klara så blåste hon

Happi torr med en fön från badrumsskåpet. Strumpan skrek och

skrattade, för det kittlade. För en stund lyckades hon rentav

glömma sin försvunna syster. Vildesmed putsade flinten på tån med

en trasa från elementet. Faktiskt log han lite åt de skrattande

flickorna, men det gick snart över.

”Dags att gå till

Mohäran och göra en efterlysning!” sa han och smällde med

klacken.

De lämnade en svart

rand efter sig på bassängens kant.

 

Mohäran hängde i

en av korridorens innersta garderober, alldeles intill klädkammaren.

Hon var en mycket gammal yllekappa av blandat garn. I garderoben

fanns också några promenadkäppar, golfklubbor och sportväskor med

bråte, men inga andra plagg. Det berodde mest på att Mohäran

luktade lite konstigt och hade ohyra ibland. Själv var hon

märkvärdig och skröt om att ha en egen lägenhet. Hennes tyg var

gröngrått till färgen och tjockt som en skosula. Mohäran kom från

Italien. Så stod det på etiketten som hon gärna visade för

gäster. Italien låg så långt bort att ingen riktigt visste var.

Själv hade Mohäran rest överallt. Till och med i Borås hade hon

varit. I ena ytterfickan låg i alla fall en plastkasse från ett av

varuhusen där. Hon visste det mesta om en massa. Hennes ulliga

trådar sträckte sig ut i hela huset, sa hon. De var bara så tunna

att ingen kunde se dem. Trådarna berättade allt som hände för

henne.

”Jaha, vad bra!

Kan tant i så fall berätta vad som hänt med Tornio?” frågade

Happi.

Mja, så enkelt var

det inte, menade Mohäran. Först måste hon dra i några trådar.

Det kunde ta en stund att samla in berättelserna. Happi fick komma

tillbaka lite senare för besked.

”Byråchefen på

Jantelaget trodde att du kunde efterlysa kläder på nätet” sa

Vildesmed. Är det sant?”

”Visst är det

sant”, svarade Mohäran.

Hon drog sin galge

åt sidan på stången. Bakom henne hängde ett gammal fiskenät.

”Det här är ett

modernt fibernät. Känn bara hur starkt det är! Det har släpat

genom världens alla vatten. Här har det mesta fastnat genom åren.

Jag måste bara leta lite, för det är ganska trassligt som ni ser.

Sådant kallas att gugla och är väldigt svårt, så ni får

lämna mig i fred så länge.”

Fala Bella var inte

imponerad. Hon tyckte att Mohäran mest liknade en gammal säck.

”Det finns ju

trådlösa nät nuförtiden”, sa hon. ”De kanske kan ge svar

snabbare?”

”Var inte nosig,

lilla flicka!” svarade kappan och snurrade sitt skärp. ”Nog har

du spets, men skärpt är du inte. Du vill sätta mig på prov,

förstår jag. Ändå är du lätt att genomskåda, så tunn som du

är! En vän till mig ville pröva det trådlösa modet. Hon föll i

bitar när hon gick ut. Det blev väldigt pinsamt.”

Fala Bella skulle

svara emot, men Vildesmed gick emellan.

”Vi ska inte slösa

din tid”, sa han.

Han rynkade

ovanlädret mot Bella så att nylonstrumpan höll tyst.

”Har ni inga

ledtrådar att följa upp så länge?” sa Mohäran som också

ledsnat på pratet.

”Så klart jag har

ledtrådar!” sa Vildesmed. ”Egentligen är fallet så gott som

löst. Jag behöver mest din hjälp med några detaljer.”

När de lämnat

garderoben, halade skon fram sitt anteckningsblock igen. Han tittade

igenom allt han redan skrivit. Happi tjuvkikade. Hon tyckte att

bokstäverna mest liknade kråkfötter.

”Dra hela

historien, från tvätten tills vi två träffades!” sa han. ”Vad

gjorde offret precis innan hon försvann? Du kan ha glömt nån

detalj.”

Happi tyckte inte om

att kalla Tornio för offret. Ändå började hon lydigt berätta

igen. Vildesmed stampade med klacken när Happi beskrev hur hon

träffat däcket Rulle i Utomhuset.

”Aha! Det där sa

du inte förra gången!” ropade han. ”En sån där plåtmöbel på

hjul kallas bil. Jag har själv stampat gaspedalen i botten på dem

många gånger. Då är fallet så gott som löst! Du blev alltså

bortförd av ett par handskar. De la dig i en hink med såpvatten.

Varför berättade du inte det tidigare? Handskarna har förstås

stulit Tornio!”

”Jag glömde

berätta det”, svarade Happi och tittade ner i golvet.

”Hrmm, vore du

inte så fånig så skulle jag misstänka dig också”, suckade

Vildesmed. ”Vi söker alltså ett par trädgårdshandskar. Man

frågar sig var de kan finnas.”

”I trädgården

kanske?” föreslog Fala Bella.

”Det kan man lätt

tro”, sa skon och log bistert. ”Handskarna vill i själva verket

att vi ska tro precis det. Men som polis råkar jag veta att

trädgårdshandskar ofta bor i förrådet. Det som kallas Öreflaj.”

”Jag går inte

till förrådet”, sa nylonstrumpan genast. ”Det finns alldeles

för mycket damm och skräp där. Och vassa saker som drar sönder

mina maskor.”

”Du har rätt, min

sköna!” svarade Vildesmed och sträckte på sig så det knarrade.

”Det här är ett

jobb för segare läder. Stanna du med din fjomsige fotbollsfjant.

Jag och lillstrumpan här söker upp faran!”

”Fast jag vill

inte heller bli smutsig igen!” sa Happi.

Hon tyckte att två

tvättar på ett dygn kunde räcka.

”Du behöver inte

vara orolig! Nu är det tvärtom vi som ska tvätta den här smutsiga

byken”, svarade skon. ”Du får krypa in i mig om det blir

farligt. En sko som jag skyddar både mot fukt och kyla. Jag är inte

ens rädd för regn, för alla polisskor sprejas mot sånt.”

 

Vildesmed och Happi

lämnade Inomhuset genom bakdörren. De gick över altanen på några

sjungande brädor som Vildesmed kallade för trall. Happi red i hans

fothål. Hon hade hatten Fedora uppe på tån. De hoppade från sten

till sten och vadade sista biten genom grönt mattludd. Skon sa att

luddet kallades gräs. Det växte så att det måste klippas hela

tiden. Därför hade dammsugaren i Utomhuset inbyggda knivar. Det var

svårt att förstå. Å andra sidan var allt främmande under den

stora gula lampan. Happi hade aldrig vågat gå ut själv i

Utomhuset. Där kunde en liten strumpa lätt blåsa bort eller ramla

ner i ett hål. Vildesmed skrockade bara åt hennes ängslan.

På en spånplatta

utanför dörren till förrådet hade nån skrivit KlubbhusetÖreflaj. Det var tydligen skjulets namn. Vildesmed petade med

tån försiktigt upp den stora, blå dörren som redan stod lite på

glänt. Innanför var det mörkt. Luften liksom flöt runt i en damm

av damm. Dörren försökte genast stänga sig igen. Huset ville

tydligen vara i fred, men Vildesmed fick skon emellan. Happi lutade

sig fram och kikade in. Bråten och smutsen i förrådet var minst

tusen gånger värre än i klädkammaren. Väggarna hade inga tapeter

utan var nakna brädor.

”Ska vi verkligen

gå in där? sa hon.

”En sko måste

göra vad en sko måste göra”, svarade Vildesmed bistert.

Fast han såg inte

helt övertygad ut. Han hade varit nästan överallt, fast aldrig

tidigare i förrådet Öreflaj. Innan de gick in la Vildesmed ett

vedträ i dörrspringan. Då skulle de snabbt kunde sticka om det

blev ännu otrevligare.

”Några säger att

saker från Inomhuset går till förrådet för att dö!” berättade

skon när de passerade en trasig köksstol. Det lättade inte precis

upp stämningen.

Krukor, korgar och

verktyg var överallt staplade i högar. Här och där låg tygbuntar

av vitt och luftigt tyg. Tyget var vårkläder till blyga uteväxter,

sa Vildesmed. Men det kunde inte prata, eller så ville det inte.

Mest av allt satt det spindelnät överallt. Men näten var varken

vackra eller tunna som i Innanhuset. Istället var de fulla av damm

och liknade mest grått flanelltyg. När spindlarna rörde sig i dem,

såg det ut som att de bökade under ett täcke.

På en spik mitt

emot dörren hängde ett par ridstövlar i en rem. Stövlarna var så

gamla att lädret stelnat och spruckit. På skaften stod det

Caballero Gran Canaria, med liksom snurriga bokstäver.

Vildesmed förstod inte ridiska och visste heller inte vad det

betydde. En av stövlarna försökte säga nåt när de gick förbi.

Den lyckades bara glappa lite hest med sulan. Enstaka spikar satt

kvar som tänder i lädret. Happi och Vildesmed gick närmare för

att höra bättre.

Peligroso!”

viskade stöveln.

”Vad sa hon nu?”

”Hon är gammal

och tror att jag heter Pelle Olsson”, svarade Vildesmed.

Han klappade stöveln

på tån.

”Såja, lilla

farmor. Det blir nog bra ska hon se! Jag är inte Pelle Olsson, men

jag ska hälsa honom.”

Stöveln verkade

inte nöjd.

Idioto!”

klapprade den ilsket.

Det kunde Vildesmed

absolut inte förstå, men Happi tyckte det lät bekant.

Lump … en …

sten!” viskade ridstöveln. Sen orkade den inte säga mer.

”Jag tror att den

försöker varna oss för nåt farligt härinne”, sa Happi som

bleknat i färgerna.

”Vaddå? Du kan

väl inte ridiska du heller?”

”Nä, men

Lumpensten har jag hört talas om.”

”Lumpensten? Är

det nån slags mangel?”

”Nä. Sångerskan

brukade sjunga spökhistorier för oss småplagg. Särskilt när vi

blev för bråkiga och inte ville ligga still under nålen”,

fortsatte Happi. ”Hon berättade om kläder som blivit felsydda och

aldrig kunde användas. De slängdes i en korg och skulle brännas.

Men istället gick de ihop, jackor och byxor och strumpor och hattar.

Tillsammans blev de jätten Lumpensten. De reste sig som en hel

kostym och hämnades på sina skapare.”

”Vem hämnades de

på, menar du? Jag har aldrig hört talas om nåt sånt fall.”

”Det vet väl inte

jag vem de hämnades på? Kanske på händerna som sytt dem fel,

antar jag. Händerna tänkte ju bränna dem. Jag är inte ens säker

på att polisen fick reda på saken.”

”Sånt

struntprat”, sa Vildesmed. ”Vi har detektivarbete att göra och

kan inte lyssna på sagor. Nu går vi vidare! Hej, hej, farmor! Pelle

Olsson kommer säkert förbi snart!”

De gick längre in i

förrådet.

”Tjifen, tjifen!”

ropade nån från en hängare. När de tittade upp, vinkade en

färgglad slips åt dem med sin stora tunga. Eftersom den var sydd av

äkta siden så fastnade inte dammet på den. Ändarna såg ändå

smutsiga ut.

 

Öreflaj med slipsen Frojd på riktigt

”Känner jag dig?”

sa Vildesmed misstroget. Han la handen på sin sprättkniv, för han

anade en fälla.

”Det är ju Frojd,

ju! Kommissarien skickade mig själv till galgen förra året. Här

hänger jag sen dess.”

”Jaha, det är

du”, nickade skon. ”Felsägaren Frojd. Det var du som doppade dig

i toan och drog spår av bajs på mattorna, så att dammsugaren

kräktes. Jag la vantarna på dig. Sen fick rättvisan ha sin gång.

Du fick tre års slipstvång, inte sant? Skönt att lagen fungerar,

det måste jag säga.”

”Ett rent misstag,

tjifen! Eller okej, ett orent misstag kanske. Det var halsen som

pruttade sig över toan. Lutade sig över toan, menar jag! Jag

hängde bara med. Kunde inget göra.”

”Du hänger bra

där du hänger, Frojd. Faktiskt lyser du upp den här trista hålan”,

skrattade Vildesmed.

”Men, jag är ju

oskyldigt insydd, tjifen! Du kan inte lämna mig här! Jag vet en hel

del som jag kan berätta. Bara ni tar mig till Inomhuset igen. Jag

kan bli en sån där pisseblåsa. Visselblåsare, menar jag!”

”Du kan ju börja

berätta var trädgårdshandskarna har gömt sig härinne”, sa

Vildesmed. ”De har klädnypat en strumpa som heter Tornio. Om du

hjälper oss, så ska jag lägga ett gott ord för dig i tvättrådet.

Kanske kan du rentav få ligga i öppen låda under resten av

straffet. Fast bara om fallet blir löst.”

”Ha, ha, du vet

minsann hur slipsen ska dras, tjifen”, svarade Frojd.

Han snodde sina

ändar i knutar medan han tänkte. Sen lyste han upp så att sidenet

glänste.

”Det ligger ett

par gamla handskar längst inne i förrådet. Fast de är alldeles

jordiga och har inte rört sig sen förra våren.”

”Aha, fallet är

så gott som löst!” sa Vildesmed och stegade genast iväg.

”Men glöm inte

att hjälpa mig sen, tjifen!” ropade Frojd efter dem.

Det blev allt

mörkare och stökigare ju längre in i förrådet de kom. Snart

kunde de knappt se vad som varit vad längre. Stolar, bylten och

kartonger. Alla var klädda i en tjock lurv av spindelväv och damm.

Vildesmed sparkade lite halvhjärtat omkring sig. Moln av mögel och

fnas yrde. Happi försökte spana genom dunklet. Det var då hon såg

det hemska.

”Lumpensten!”

skrek hon.

Den helklädde

jätten låg lutad mot en gammal madrass i ett hörn. Vildesmed

snodde runt av ropet. Han drog sin sprättkniv i samma rörelse, men

var så ivrig att han snavade. Happi trillade ur honom. Vildesmed

tappade kniven som for all världens väg och drunknade i dammet.

Skon själv rullade runt så att hans nakna sula lyste mot taket.

Kanske hade Vildesmed råkat trampa på en pinne eller knuffa till

nåt som rasade. I alla händelser fick monstret Lumpensten liv.

Jätten knarrade och knäppte. Sen satte den sig långsamt upp.

Ansiktet vändes mot dem. Det var en gammal död trasa med

mögelfläckar.

Mer hann de inte se,

för både Happi och Vildesmed sprang därifrån så fort de bara

kunde. De stannade inte förrän under galgen där slipsen Frojd

hängde. Luften var svår att andas. De hostade och flåsade och

orkade inte springa längre.

”Ha, haaa,

haaaaaa!” skrek Frojd.

Han rullade upp sig

mot hängaren av skratt. ”Det är ju bara en gammal fågelskrämma

därinne! Den är stendöd. Vilka töntar ni är!”

Vildesmed satte

tillbaka hatten Fedora som ramlat in i skon. Han knuffade fram henne

på plösen och stirrade ilsket upp mot slipsen.

”Du kan hänga

kvar där och mögla, din förslipsade flärp! Jag ska berätta för

tvättrådet att du hindrat mitt polisarbete. Jag ska be dem lägga

till ett år på ditt straff!”

”Jaha, det var väl

det jag trodde!” skrek slipsen helt rasande. ”Man kan aldrig lita

på en plutt. Jag menar på en plit! Det är väl inte mitt

fel att ni är så lättskrämda? Jag försökte bara hjälpa till.

Såg ni inte handskarna i alla fall?”

”Det finns inga

handskar därinne. Och finns de så kan man inte hitta dem. Och kan

man hitta dem så är det ändå inte viktigt. Då har de legat där

flera år. De har inte klädnypat Tornio. Kom Happi, så går vi till

Inomhuset igen!”

”Men vänta då!”

ropade slipsen Frojd efter dem. ”Jag bara skojade.

Trädgårdshandskarna som ni letar efter heter Plock och Pinn. De

ligger på hatthyllan inne i hallen.”

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Tue, 18 Aug 2020 07:03:00 +0000

5 – Jantelagets byrå

 

Vildesmeds kontor

visade sig vara ett kyffe på klädkammarens fönsterbräda. Det låg

inklämt bakom lådan med tidningar.

På dörren hade skon

klistrat upp Vildesmeds detektivbyråmed bokstäver

klippta ur tidningarna. Skon låste upp och gick direkt fram till

fönstret. Han drog för persiennerna eftersom det var väldigt

ljust.

”Häftigt plejs!”

sa Fala Bella och torkade lite damm från skrivbordet. ”Måste vara

skönt att jobba ensam och slippa alla besvärliga polischefer!”

”Vad gör du här?”

frågade skon. ”Behöver du pengar?”

Han undvek att titta

på nylonstrumpan. Happi la märke till små svettdroppar på hans

plös.

”Vadå? Får man

inte hälsa på sina gamla bekanta?” skrattade Bella.

”Så lät det inte

sist vi sågs. Behöver du nånstans att sova? Har de lagt ner

baletten, kanske?”

”Men vad du är

misstänksam, din gamle toffel! Vi är ju kunder, ju. Lilla Happi här

har blivit av med sin syster.”

Vildesmed såg på

den lilla färgglada strumpan som om han upptäckte henne först nu.

”Vänta nu, det

var du som var i Vita huset!”

Happi nickade blygt.

”Kan du betala för

jobbet?”

”Hör på nu,

Löken! Rick Rock är skyldig mig några tjänster”, sa Fala Bella.

”Du har säkert lånat pengar av honom. Jag kan nästan lova att

Rick stryker en del av din skuld om du hjälper oss istället.”

”Och vad har du

med den här saken att göra, Bella?”

Nylonstrumpan ryckte

på anklarna.

”Vi strumpor är

faktiskt inte lika hårdhudade som din sort. Vi skor oss inte.

Dessutom är alla damstrumpor systrar.”

Vildesmed såg

misstänksamt på henne. Snart rodnade han och fick slå ner blicken.

”Okej då, men jag

lovar inget! Vad är det som har hänt?”

Nylonstrumpan

tecknade åt Happi, som blygt berättade om tvättfesten kvällen

innan. Och hur Tornio varit spårlöst försvunnen på morgonen.

”Inga skumma typer

som varit nyfikna?” frågade Vildesmed. ”Har du sett

fingeravtryck eller fotspår eller så? Alla detaljer kan vara

viktiga! Särskilt konstiga småsaker.”

”Nää …,”

svarade Happi, ”fast …”

”Ja?”

Både Fala Bella och

Vildesmed stirrade på henne. Happi rodnade mellan ränderna.

”Det var en

strumpa som ville träffa mig i morse”, sa hon. ”Han var lite

konstig faktiskt.”

”En mystisk

herrstrumpa dyker alltså upp från ingenstans”, sa Vildesmed.

Detektiven tuggade på sin ena skorem medan han skrev i ett

anteckningsblock.

”Nu tänker han”,

viskade Bella.

”Va?”

”Nej, det var

inget. Skriv på du!”

”Jaha, där ser

man. Just vad jag trodde”, fortsatte skon.

Han kringlade dit

ett stort frågetecken med pennan. ”Den där nyfikna strumpan, har

du sett honom tidigare? Kan du beskriva hur han såg ut?”

”Nä, jo, han såg

ut som strumpor gör mest. Fast han hade solglasögon …”

”Solglasögon,

säger du? Ytterst misstänkt!”

”Mycket skumt!”

nickade Bella.

Hon hade blivit lite

upphetsad av polisarbetet.

”Sen var han helt

svart och ganska tunn. Jag tror att tyget var av syntet.”

”Inte bomull eller

ylle, alltså?”

”Nä.”

”Var han stram

eller gick det att sträcka honom?” frågade Fala Bella.

Hon drog ut sig

själv till dubbla längden för att visa vad hon menade. Vildesmed

himlade med ögonen och knuffade fram hatten på plösen. Han tålde

inte att andra la sig i hans utredningar.

”Det vet jag

inte”, svarade Happi. ”Jag drog aldrig i honom. Fast det stod

Trettionio i hans skaft. Det kommer jag ihåg nu! Han sa att han har

många bröder som alla heter Trettionio.”

”Aha, en av

Jantelaget!” ropade Vildesmed. ”Där har vi de skyldiga! Fallet

är klart som en korvad strumpa! Ogillade han kanske färger och

mönster också?”

”Jo, precis så sa

han! Han menade att om alla strumpor var lika så skulle ingen behöva

bli ensam.”

”Fallet är så

gott som löst!” sa Vildesmed nöjt. ”Du hade tur, flicka! Jag är

ganska säker på att den där svarta strumpan tänkte röva bort dig

också. Jag minns ett fall i Svartbäcken. Jantelaget gav bort ett

par julstrumpor med renar broderade på skaftet till en insamling. Vi

lyckades hitta dem precis innan de skickades till barfotingarna på

Barbados.”

Han började vanka

fram och tillbaka i tankar. Sulan klapprade mot fönsterbrädet.

”Tror ni att de

skickat Tornio till Barbados?” frågade Happi olyckligt.

”Knappast”,

svarade Vildesmed. ”De vill nog ha ett jämnt par först. Men man

kan aldrig veta. Vi måste handla snabbt! Det gäller att ta sig in i

Jantelagets byrålåda. Vi måste leta efter din vän utan att de

blir misstänksamma. Frågan är bara hur vi ska komma in.”

”Kan vi inte bara

knacka på?”

”Nä, då anar de

ju att vi är dem på spåren. De släpper ändå bara in varandra

och går sällan ut. Det enda som intresserar dem utanför lådan är

fotboll.”

”Då har jag en

idé!” sa Fala Bella nöjt.

Nylonstrumpan gick

tillbaka till tvättrummet för att hämta hjälp. Under tiden tog

Vildesmed och Happi en tramp till vardagsrummet. Där stod den öppna

spisen, ett ödsligt och skrämmande skåp med järnportar. Fyllt med

sot och aska. Vildesmed hade varit där flera gånger som polis för

att leta bevis. Han ville inte berätta vad han hittat, bara att det

varit otäckt. De flesta undvek platsen. Bara några tjocka handskar

från brandkåren gick dit. De ryckte ut med sin eldgaffel så snart

det brann. Nu drog Vildesmed med sig Happi in i den kalla spisen. Han

rullade omkring dem båda två tills de var alldeles svarta av sot.

Happi vågade inte protestera fast hon var rädd.

”Så där ja! Nu

ska nog Jantelaget tro att du är en av dem”, sa Vildesmed.

Askan yrde runt dem.

Happi fick torka sot ur ögonen. När hon tittade efter så syntes

varken ränder eller ord på henne längre.

”Var inte orolig”,

sa Vildesmed. ”Det här är lätt att tvätta bort igen. Inte alls

som olja eller klister.”

De lämnade en svart

rand av sot efter sig på mattorna när de gick därifrån. Det

gjorde inget, sa skon. Spåret av smuts skulle snart locka ut

dammsugaren för att äta upp det. Happi blev nervös när Vildesmed

nämnde dammsugaren. Tornio hade berättat att den var ett odjur som

kunde sluka en strumpa i ett nafs. Men Vildesmed förklarade att

dammsugaren inte alls var ond. Den var bara hungrig hela tiden. Han

hade själv förlorat en innersula till den. Dammsugaren åt helt

enkelt allt som kom i närheten. Man fick se till att knyta sina

snören och hålla sig undan.

Fala Bella kom

tillbaka i sällskap med Ronessi. Nån timme senare gick tre märkliga

plagg in i sovrummet där svartstrumpornas byrå stod. Byrån hade

blivit Jantelagets borg, eftersom de flesta andra strumpor bara

flyttade mellan foten, smutskorgen och tvättmaskinen.

Svartstrumporna var så många att ingen annan ändå fick plats i

byrån längre. Två av lådorna tillhörde visserligen kalsongerna,

fast de var så blyga att man sällan såg dem. Tornio hade berättat

att kalsongerna satt på fötter som inte liknade några andra.

Själva ville de aldrig prata om saken. Några i Jantelaget tyckte

att man skulle kasta ut underkläderna. De påstod att kalsonger

luktar illa. De sa att underkläder inte hörde hemma i byrån,

eftersom strumporna kommit dit först. Andra tyckte istället att

kalsongerna var mjuka och vänliga och inte störde nån. De kunde

gott få stanna.

 

Jantelagets byrå på riktigt

I täten gick

fotbollsstrumpan Ronessi. Han vinkade åt de svarta strumpor som

hängde på vakt ut ur största byrålådan. De blev alldeles på

tårna av iver, eftersom de hängt på tork i TV-rummet och sett

Ronessi spela. Snart vällde hela Jantelaget fram ur byrån. Alla

ville de fråga hur man blev fotbollsstrumpa. Och hur var det

egentligen att springa med dobbar under fötterna?

Många ville bli

stämplade på tårna som autograf. Vildesmed låtsades vara Ronessis

livvakt och knuffade bort några alltför närgångna. Han hade för

syns skull beväpnat sig med en sprättkniv, och satt skohorn på

hatten Fedora för att sätta sig i respekt. Dessutom hade han ringt

ett par gamla stövelknektar från polistiden. De väntade i

korridoren för att kallas in om det blev bråk. Happi gick bakom

Ronessi och Vildesmed. Ingen märkte henne i uppståndelsen, eftersom

hon med sotet liknade alla andra svarta strumpor i rummet. Fala Bella

hade fått stanna kvar i korridoren med stövelknektarna. Ingen

skulle ändå tro att hon var från Jantelaget. Inte ens om hon

rullade sig i sot.

Jantelagets ledare

kallades för byråchefen. Han hade små guldtrådar på skaftet.

Trådarna var inte alls nåt mönster, det förklarade han ofta.

Trådarna var bara ditsatta för att visa vem som bestämde. Han var

inte märkvärdig, utan lik alla andra svarta strumpor. Rentav lite

mer lik. I skaftet hade han siffrorna trettionio som alla andra i

Jantelaget. Fast kallade man honom det så blev han sur.

”Mitt namn uttalas

faktiskt Tre Nio,

sa han.

Nu kom byråchefen

fram och skakade tå med Ronessi. Han berättade att han själv

spelat fotboll som nysydd. Sen hade han valt att ta större ansvar

för byrån istället för att leka.

Ronessi hade burit

med sig sin trasa. Den var hopknuten till en liten boll och kom från

en boxningssäck. Fick den inte sparkar och slag varje dag så blev

den inte nöjd. När Ronessi började joxa med trasan, så fick hela

Jantelaget fotsvett av upphetsning. Då passade Happi på att klättra

uppför byrån för att leta efter Tornio.

”Ska du inte titta

på fotbollen?” frågade en av vakterna.

”Nä, jag fick nåt

om bakfoten och mår lite illa”, svarade Happi.

Sen slank hon in

genom springan till nedersta lådan. Ronessi visade samtidigt en

cykelspark som fick vakterna att jubla. Ingen brydde sig längre om

Happi.

Lådan där hon

hamnat var nästan tom. Där fanns bara en handfull byxknappar och

några lösa tyglappar som alla var svarta. De viftade dumt med

hörnen när hon frågade om de sett en färgglad strumpa. Tydligen

visste de inte ens att det fanns andra färger än svart. I lådan

ovanför hittade Happi inget alls. Den tredje lådan innehöll en

kartong med spik. Jantestrumporna ville gärna få bort den, men

orkade inte lyfta ut den. En spik stack rakt ut genom kartongens

papp, och en av Jantelagets strumpor hade fastnat på spetsen.

”Snälle bror, kan

du hjälpa mig loss? Jag vill också se på fotboll”, ropade

strumpan.

Happi tvekade. Hon

visste inte hur bra förklädnaden fungerade på nära håll.

Samtidigt tyckte hon synd om strumpan som satt fast. Hon försökte

korva ihop sig lite och gick sen dit.

”Aj, ta det lite

försiktigt” sa den svarta strumpan när hon undersökte spiken.

”Men du får sluta

att dra åt andra hållet!” svarade Happi. ”Slappna av!”

”Det är inte så

lätt, faktiskt. Sitt fast själv, så får du se hur kul det är!”

Hon lirkade med

maskorna. Då ryckte jantestrumpan till igen, så att Happi tappade

balansen och ramlade mot lådans papp. Kartongen blev alldeles

smutsig av sot. Samtidigt kom lite av Happis röda ränder fram.

”Men det är ju

du!” ropade den svarta strumpan.

”Va? Vem då? Jag?

Nädå, det är det inte alls!”

”Det är ju du

från dejten på Café Skontvätten. Känner du inte igen mig?”

Jantestrumpan halade

fram ett par solglasögon och satte dem på sig.

”Trettionio?” sa

Happi.

”Javisst! Vad gör

du här i vår byrålåda? Varför är du så smutsig?”

”Jag bara hälsar

på. Jag måste gå nu”, svarade Happi.

”Men hjälp mig

loss då!”

”Ja, ja, sitt

still i så fall! Sen måste jag faktiskt sticka.”

Hon lirkade med

strumpans maskor. Trettionio satt mest och tittade på henne. Happi

förstod inte riktigt varför. Plötsligt hördes en röst från

lådans kant.

”Vad pågår

egentligen här?”

Det var byråchefen

Tre Nio. Han hade blivit sorgsen när han tänkt på hur kul det var

med fotboll. Själv fick han ju aldrig spela längre, och därför

hade han gått hem till lådan.

Snart gick det larm

om inkräktare i sovrummet. Jantelagets strumpor tittade förvånat

runt sig och vaknade upp ur sin förtrollning. Ronessi förstod att

uppvisningen var slut. Han stoppade ner trasan i sina tår, där den

genast somnade. Allting var förvirrat tills byråchefen kom gående

med Happi fastsatt i en klädnypa. En del av hennes sot hade han

torkat bort med en näsduk. Orden Happi Happa syntes tydligt.

”Ni har lurat oss!

Allt var bara bluff för att ni skulle smyga in och stjäla våra

spikar. Det räckte inte med dobbar på skorna. Ni ville göra

spikskor, inte sant? Hur kan en berömd fotbollsstrumpa sjunka så

lågt att han luras.”

”Du har inte

spelat så mycket boll, va?” flinade Ronessi.

”Ta det lugnt nu

bara!” ropade Vildesmed. ”Ni är alla misstänkta för att ha

klädnypat en strumpa som heter Tornio. Lika bra att ni erkänner. Ni

kan släppa både henne och Happi på en gång!”

Han stampade tre

gånger i golvet. Då klev stövelknektarna in från korridoren. De

var stora och tatuerade i träet med brännjärn. Tuffingar sågade

ur solid ek som man inte muckade med i första taget. Deras klykor

bar ärr efter pjäxor och kängor med klackjärn. Några sladdriga

strumpor var de inte rädda för. Sen fick de vara hur många som

helst.

”Skulle vi ha

fångat en annan strumpa? Det var det dummaste jag hört!” svarade

byråchefen. ”Varför i all sin dar skulle vi göra det? Ni

försöker bara svärta ner oss med ert äckliga sot!”

”Har ni alibi? Var

höll ni hus när tvättmaskinen stannade igår kväll?”

”Var vi höll hus?

Vi låg i våra lådor förstås! Vi ligger alltid i våra lådor.”

”Vi hade tråkigt”,

ropade nån. ”Vi har alltid tråkigt.”

”Finns det vittnen

på att ni låg i lådorna?”

”Jaaa, vi är alla

vittnen!” ropade jantestrumporna med en röst.

”Jag har kikat i

deras lådor. Tornio finns inte där”, pep Happi, där hon hängde

i klädnypan.

”Ni kunde väl

bara ha knackat på om ni ville titta in?” sa byråchefen. ”Vi

hade klädråd i morse. Vi tänkte bjuda hit lite färglada strumpor

som omväxling. Trettionio var på dejt och det var tydligen riktigt

trevligt. Vi bestämde att vi ska ha lite roligare i byrån. Några

vill starta en särskild dag för udda strumpor, där alla kan känna

sig välkomna. Andra vill gömma sig i en resväska och se världen.

En del vill åka karusell igen, som när vi var små barnstrumpor.

Det finns tydligen en lekpark i närheten.”

”Hmm,” sa

Vildesmed. Han krafsade sina ditsatta skohorn så att de lossnade.

”Vi hjälper gärna

till och letar om en strumpa har försvunnit”, sa byråchefen. ”Har

ni frågat Mohäran, förresten?”

”Mohäran? Du

menar den gamla ytterrocken? Varför skulle vi prata med henne?”

”Mohäran vet ju

allt. Hon tittar på nätet hela tiden. Hon kan säkert efterlysa er

strumpa där.”

”Hmm, sa Vildesmed

på nytt och krafsade lite till.

”Nu tänker han

igen”, viskade Fala Bella som kommit in från korridoren. ”Han är

så söt när han tänker.”

”Va?”

”Inget alls!

Fundera på du, Löken!”

Illustrationer: Ebba Palmstierna

Fri, 14 Aug 2020 13:05:00 +0000

4 – Skon i Vita huset

 

Fala Bellas tidigare

pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna

tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli

rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio

tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena

söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått

överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare

på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på

Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade.

Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade

blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.

Bortom allrummet

svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en

korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev

mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade

halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt

ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset

nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför

var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor,

verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som

Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor.

Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder.Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den

stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför

fönstret, så det var ändå halvmörkt.

Strumporna borstade

av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.

”Det är bäst att

jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.

Hon fäste en maska

så att den inte skulle löpa iväg.

”Löken?”

”Jo, jag brukade

kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en

veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring

på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han

kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”

”Va? Är Vildesmed

en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”

”Ja, hurså? Jag

kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en

höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du

måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna

i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”

”Men med en sko?”

”Hör på nu!”

svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan

hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var

spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig

så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag

lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller

vill du inte?”

Happi såg sig

omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var

grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och

målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för

länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av

sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan

lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i

torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en

symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några

tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi

gillade inte tanken på att vara ensam här.

Klädkammaren på riktigt
 

”Snälla Bella,

kan du inte följa med mig?”

”Nä, det är inte

riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi

skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag

sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom

klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd.

Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så

ses vi sen!”

”Var ska jag hitta

honom, då? Och vad ska jag säga?”

”Han brukar sitta

på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det

är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat

vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han

smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”

”Lovar du att

komma dit sen då?”

”Jadå!”

Klädkammarens

klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg

och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel

parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de

andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten

pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.

”Det ska bli en

tvåa där och inte en trea”, sa hon.

En festblåsa

klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i

underkjolen tills det blev tyst.

Sen var Happi ensam

i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över

mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls

var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade

resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som

pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens

se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon

framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita husetstod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit

låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite

missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för

rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor

trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade

sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.

Vita huset ägdes av

en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor

innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu

var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi

visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var

tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren.

Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar

frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en

enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt

ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade

att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i

ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man

bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil

under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite

slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora

och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut

för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre.

Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om

henne.

Happi gick fram till

bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för

sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på

nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var

alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten

Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till

Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.

”Stick!” sa han

sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar

eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att

ge dig heller.”

Ӏr ni polis,

herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.

Vildesmed såg trött

på henne igen.

”Polis? Den enda

is jag bryr mig om är den i mitt glas.”

”Man ni har varit

polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”

Skon vände sig mot

henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret

ryckte lite av smickret.

”Vän?” fnyste

han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd.

Passa dig för vänner!”

”Min systerstrumpa

Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän

sa att ni är skicklig.”

”Stick, sa jag!

Vilken del av det ordet fattade du inte?”

Happi kände sig

alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon

visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte

gå.

Vildesmed tömde

häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde

bakom disken.

”Fyll på av det

vanliga!”

”Du får inte mer

nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän

till kvällen.”

”Va? Kan man inte

dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”

”Å nej!” sa

rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå?

Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”

Han sneglade mot den

olyckliga strumpan vid skons sida.

”Mår ni bra,

fröken?”

”Jodå, fast

Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.

”Jaha, du behöver

nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån

annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han

hittar knappt hem till sitt kontor längre!”

”Slut?”, ropade

skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som

satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem

sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till

och med en egen hejarklack på skohyllan.”

”Ja, ja, allt det

där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var

länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna

skosnören.”

Rocken pekade med

ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.

”Hördu du! Mitt

snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre!

OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du

dricka tåbira också!” sa skon.

”Och kolla så

oborstad han är!” fortsatte Rick.

”Försök inte

vara putslustig!” fräste Vildesmed.

Sen tystnade han som

i funderingar.

”Vänta här! Jag

måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.

Rocken Rick

fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom

det tydligen kittlade.

”Varför är

Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.

”Det är inte

arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade

Rick.

Rocken hällde

blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.

”Varsågod, jag

bjuder! Hoppas färgerna tål det.”

”Nej tack!” sa

strumpan.

I samma stund kom

Fala Bella in genom dörren.

”Hejsan på er!

Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det

för dig? Är Löken inte här?”

”Jodå, herr

Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte

polis längre, säger han.”

”Det vet jag väl

att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han

ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han.

Jag fattade aldrig vad som var problemet.”

Samtidigt kom

Vildesmed tillbaka från toaletten.

Han fick syn på

Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.

”Av alla lådor i

alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.

”Hej Löken! Länge

sen vi sågs”, sa Fala Bella.

Hon gick fram och

kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när

nylonstrumpan rörde honom.

”Min kompis här

behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”

”Bella … men …

jag … du sa …”

”Det där kan ni

glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han

duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”

”Vad begriper du

av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk!

Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för

goda för den här syltan!”

När Vildesmed

passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde

han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.

”Tack ska du ha,

Rick!” viskade Fala Bella.

Hon kastade en

slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med

ärmknappen till hälsning.



Fri, 07 Aug 2020 07:10:00 +0000

Bild
Bild

Kommentera sidan

Lämna gärna en kommentar eller fråga om sidan och dess innehåll. Författarnamnet som kommer att synas i din kommentar är samma som du använder i forumet.

Kommentar:

Skriv "Jag är människa" för att visa att du inte är en bot: